Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 48. (987.) 28 november 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
810
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 48
uttrycket »en så skön skrud» alltför mycket
för att vara tillåtligt här.
Ett ännu större inflytande än Läsebok
för folkskolan utöfva emellertid de vid
religionsundervisningen använda böckerna,
särskildt biblisk historia och katekes, enär de
äro föremål för flitig läxläsning och i stor
utsträckning inpräglas i minnet. Deras
inflytande blir så mycket mera hämmande,
som de icke äro affattade på det allmänna
»profana» litteraturspråket, utan på en
särskild, ännu högtidligare skriftsvenska, som
författaren kallar »kyrkosvenskan».
Det är - säger han - icke min uppgift
att uppvisa, huru mycket
religionsundervisningen för egen del skulle vinna, om den
begagnade sig af en för barnen fullt begriplig
språkform. Jag betraktar här frågan blott
med afseende på modersmålsundervisningen.
Och från denna min ståndpunkt måste jag
förklara det afgjordt förkastligt, att man låter
folkets barn, som ha så svårt att lära sig
skrif tsvenskan, använda en mycket betydlig
del af skoltiden på inlärandet af en
egendomlig art af skrif tsvenskan, ett slags
»kyrkosvenska», som de själfva i regeln icke f å
begagna i skrift, men som mycket bidrager till
att förvirra, försvåra och fördröja
inhämtandet af »profansvenskan».
Exemplen på bibliska historiernas språk
har författaren hämtat ur ett par
berättelser i Norlén-Lundgrens lärobok: »Grud såg
ljuset, att det var godt» (n:r 1), »fanad»
(n:r l) »ett kosteligt träd (n:r 2), »ormen
besveh mig» (n:r 2), säd i betydelsen
»afkomma» (n:r 2) o. s. v. Beträffande
katekesen yttrar han:
^Li 11 ka t ek e s en har på senare tid blifvit
något moderniserad i språkligt afseende. Men
denna modernisering tyckes ba lämnat
textorden orörda och är i fråga om förklaringen
otillräcklig.
För att nu endast hålla oss vid det första
hufvudstycket, anmärka vi följande uttryck
såsom stridande mot gällande språkbruk.
»Tio Guds bud» (i st. f. »Guds tio bud»).
»Du skall inga andra gudar hafva för mig.»
Den oriktiga ordföljden i förbindelserna »som
hans namn missbrukar» och »något hvad
honom tillhörer» undvikes numera vanligen i
»förklaringen», men kvarstår dock ännu i
nionde budets hvad-är-det: »att han må sitt
behålla och besitta». I textorden finnas utom
de bägge nyss anförda ytterligare följande
fall, där ordföljden - och delvis äfven
annat - hade kraft rättelse: »på det dig må
väl gå», »de som mig hata»,, »som mig hafva
kär.»
Såsom slutresultat af sin undersökning
fastslår författaren det omdömet, att
folkskolans första lektyr i sin språkform
ingalunda företer nödig enkelhet, helgjutenhet
och riktighet.
I själfva verket - säger han - kan man
utan öfverdrift påstå, att på detta område
härska ett oförnuftigt barbari och enfördärflig
principlöshet, som bjärt afrticka mot de
förbättrade metoder, vår folkskoleundervisning i
andra afseenden tillägnat sig under de
senaste årtiondena.
Denna språkundervisningens
efterblifven-het kan väl ej försvaras men förklaras genom
vissa kända förhållanden.
För läraren själf är det mycket svårt att
ställa sig på barnens språkliga ståndpunkt
och afgöra, hvad som för dem är bekant
eller obekant, klart eller dunkeljb, användbart
eller .oanvändbart. »De af honom gång på
gång under en lång följd af år
genomstude-rade läro- och läseböckerna bereda honom iuga
språkliga olägenheter. I allmänhet har han
väl ej mycket tänkt på, att här vid lag
förhållandena kunde och borde vara andra, än
de äro. Och om han gör det, slår han sig
kanske till rö med deri tröstegrunden, att ett
reformerande af den gamla slentrianen ändå
icke beror på honom: det blir »höga
vederbörandes» sak.
Med fullt erkännande af det riktiga i
författarens framställning i det hela taget
kan anmälaren ej i allo underskrifva
densamma. Krafvet att hvarje ord skall vara
»kurant» kan vara riktigt i fråga om de
yngsta barnen, de i folkskolans första
årsklass möjligen inberäknade. Men utsträckes
detta kraf till att gälla folkskolans alla
barn, då skjuter det högt öfver målet.
Sålunda synes författaren vara alldeles för
sträng, då han utdömer sådana uttryck som
»råda öfver» eller sådana bilder som
»solen ler» eller sådana former som »Varde
ljus!» Det kan visserligen vara sant, att
verbets enkla konjunktivformer numera icke
hafva så synnerligen fast rot i »barnens
öfriga språkerfarenhet», men skulle man för
den skull förkasta eller omstöpa sådana
stycken som t. ex. biskop Tomas
»Frihetssång», där man finner både »låte» och
»väge» och »älske» och åtskilligt annat,
som i våra dagar alls icke är »kurant»?
Efter min mening icke. Snarare betraktar
jag det som en ganska onödig modernisering, då
man i Läsebok för folkskolan ändrat »statt
nu fast» till »stå nu fast». Hvad som
gör en framställning otillgänglig för barn
är ingalunda närvaron af ett eller annat
gammalmodigt eller på annat sätt ovanligt
ord, utan det är användandet af abstrakta
ord i stället för konkreta äfvensom
underlåtenheten att ordna orden och satserna så,
att de gifva barnen en klar och
sammanhängande föreställningskedja. Enstaka
ovanliga uttryck äro lätta att förklara och behöfva
ej skys, såvida de nämligen äro erforderliga
för att. gifva ett fullt uttryck åt tanken
eller stämningen. En abstrakt och oredig
pea-iod är däremot omöjlig att göra något
af, äfven om den består af de mest
alldagliga ord.
Det vore nedslående, om författarens
uttalanden rörande lärarnes ställning till
förevarande fråga ägde grund. Äro lärarne
verkligen sådana slafvar under den gamla
slentrianen, att de ej tänkt på, att
språkformen i våra skolböcker kan och bör vara
annorlunda än den vanligen är? Eller slå de sig
i allmänhet till rö med den tröstegrunden, att
en reform är »myndigheternas» sak?
Katekesen och i viss mån äfven bibliska
historien och »läseboken» äro visserligen
beroende af hvarjehanda auktoriteter, men på
hela den öfriga skollitteraturen kan dock
lärarekåren öfva ett icke så obetydligt
inflytande, och blir först den delen af
litteraturen reformerad, så skall nog »läseboken»
komma efter samt i sinom tid äfven bibliska
historien, ja kanske t. o. m. själfva
katekesen. Att nöja sig med att skylla på
»höga vederbörande» är här, såsom så ofta
annars, en dålig och ofruktbar taktik.
F. B.
Från oktoberkyrkostämmorna.
Säl, Skbg: Lärarens lön höjdes med 100
kr. öfver den lagliga, så att den nästa år
utgår med 1,100 kr. utom naturaprestationer.
Ludvika, Kpbg: Dyrtidstillägg af 100 kr.
beviljades folkskollärarepersonalen.
Vinnerstad, Östg.: Båda folkskollärarne
fingo 100 kr. öfver lagliga lönen.
Myndigheterna om
Tvångsuppfostringskommitténs
förslag.
Fattigvårdsinspektören i Stockholm har
till stadens fattigvårdsnämd afgifvit ett
af nämden infordradt yttrande öfver
Tvångsuppfostringskommitténs förslag. Efter en
inledning, som behandlar vanartens orsaker
och hvari särskildt påpekas
bostadsförhållandena, dryckenskapen, saknaden af en
ordnad yrkesundervisning, bristerna i uppfostran
och konfirmationsundervisningen samt en
missriktad välgörenhet, uttalar inspektören
såsom sin åsikt, att kommittéförslaget till
sina principer är alldeles riktigt. Mot
sättet för dessa principers tillämpning
framställas dock flera anmärkningar.
Beträffande de sedligt försummade
barnen anser inspektören, att kommittén bort
föreslå en lag, som stadgade straff för
försumliga, lastbara fäder eller mödrar.
Kommitténs yrkande, att den befattning,
som skolråd och fattigvårdsstyrelse nu hafva
med vanartade och sedligt försummade barn,
skulle öfverflyttas på en s. k.
barnavårdsnämd, ogillar inspektören alldeles. Om
skolrådets befogenhet - säger han -
utvidgats till barnen öfver och under skolåldern,
skulle säkerligen dess verksamhet icke allt
för mycket betungats. Med afseende på
reservationen, som han finner värd allt
erkännande, vill han göra det tillägg, att
ändamålet antagligen skulle ännu bättre nås genom
en samverkan mellan skolmyndigheterna och
fattigvårdsmyndigheterna. Bland annat
anser han det vara riktigt, att
fattigvårdsstyrelse icke endast bör vara skyldig att
.betala utgifterna, utan att den äfven bör hafva
sin röst vid besluten om densamma. För
öfrigt finner han de af kommittén föreslagna
bestämmelserna om hemortsrätt vara i
åtskilliga hänseenden mindre lämpliga.
Fatiigvårdsnämdens yttrande går i
ungefär samma riktning. Nämden anser, att
den svåra frågans lösning ingalunda
kräfver en ny organisation, hvars verkan ej
kan på förhand bedömas, utan kan vinnas
på grundvalen af redan bestående
organisationer, genom skolstyrelse och
fattigvårdsstyrelse samt genom samarbete mellan dessa
myndigheter. Redan på denna grund vill
nämden därför motsätta sig inrättandet af
en ny myndighet - barnavårdsnämden.
D^ss åsikt härutinnan är så mycket
bestämdare, som det måste anses oegentligt, att
kommunens utgifter skola betraktas såsom
fattigvårdsutgifter, ehuru de ej pröfvas och
beslutas af fattigvårdsmyndighet. Likaså är
det mindre tilltalande för en kommunal för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
