Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51. (990.) 19 december 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 51
SVENSK LÄRARETIDNING.
875
hand kunde antaga, nämligen att en
afsevärd procent af hufvudstadens
folkskolelärjungar lida af större eller mindre
intellektuella brister, hvilka göra, att
de äro ur stånd att fullt tillgodogöra
sig den för normala barn afpassade
undervisningen. Länge kan tydligen
Stockholm icke undandraga sig ett kraf,
hvars berättigande många samhällen af
långt mindre omfång för länge sedan
erkänt icke allenast i teori utan ock i
praktik.
Märkligt prejudikat
angående lön vid sjukdomsfall.
De klagande lärarne fingo rätt.
Ett mycket omtaladt och i
ortspressen lifligt kommenteradt
kyrkostämmobeslut rörande det lönebelopp,
folkskollärare med högre lön än den lagliga
är skyldig att afstå vid sjukdomsfall,
har blifvit draget under k. m:ts
om-pröfning och i dagarna åtgjorts. Saken
förhåller sig i korthet sålunda:
Jönköpings stad beslöt å kyrkostämma
den 28 december 1899 vid behandling af
frågan om lönereglemente för stadens
folkskolor,
att ordinarie folkskollärare och
folkskollärarinnor, hvilka på grund af sjukdom, som
icke ansåges obotlig, erhölle tjänstledighet
under minst en månad och hvilka icke upp
nått 60 års ålder eller förklarats berättigade
tiil pension eller ålderdomsunderstöd, skulle
i hvarje fall, därest vikarie till tjänstens
upprätthållande förordnades, bidraga till dennes
aflöning med en fjärdedel af beloppet utaf
den egentliga lönen.
Folkskollärarne Karl Bergstrand, Vilh.
G-rahn, M. Erlandsson, H. Lindén, Gr.
Liljeblad, John Platon och Gust. Blomqvist
besvärade sig häröfver hos länsstyrelsen i
Jönköpings län under yrkande att, då
ifrågavarande beslut strede mot 2 § l mom. i
k. kungörelsen den l juni J894 angående
aflönande i vissa fall af vikarie för sådan
ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola,
som af sjukdom urståndsättes att fullgöra
sin tjänst, samma beslut måtte varda
upphäfdt.
Grenom utslag den 10 april 1900 utlät sig
länsstyrelsen,
att som kyrkostämmans beslut i
öfver-klagade delen stode i strid med 2 § l mom.
i k. kungörelsen den l juni 1894, hvari
stadgades, att vid sådan tjänstledighet, hvarom
nu vore fråga, ordinarie folkskollärare eller
folkskollärarinna skulle af sin lön till
vikariens aflöning afstå ett belopp, motsvarande
en fjärdedel af vikariens kontanta aflöning,
eller 150 kr. för åtta månaders
undervisningstid, profvade länsstyrelsen jämlikt 41 § i
kyrkostämmoförordningen, skäligt upphäfva
kyrkostämmans beslut, så vidt det
öfver-klagats.
Sedan kyrkostämman häröfver anfört
besvär, har k. m:t den 30 sistlidna november
af kunnat följande utslag:
Ehuru Jönköpings stads församlingar icke
utaf den af k. rn-.ts befhde åberopade
bestämmelse i k. kungörelsen den l juni 1894 varit
förhindrade att, beträffande sådana
aflönings-förmåner, som församlingarna frivilligt
till-lägga folkskollärare utöfver hvad dem lag-
ligen tillkommer, fästa villkor af nu
ifrågavarande art i sammanhang med beviljandet
af dylika förmåner; likväl och enär, enligt
hvad i målet blifvit upplyst, församlingarna å
kyrkostämma den 27 oktober 1899 vid
antagande af lönestat för den ordinarie
lärarepersona-len vid Jönköpings stads folkskolor beviljat
de hos k. m:fcs befhde klagande, jämte andra
lärare, löneförhöjning, utan att därvid såsom
villkor för åtnjutande af de förhöjda lönerna
meddela någon föreskrift i fråga örn det
bidrag lärare, hvilken på grund af sjukdom
vore tjänstledig, skulle lämna till aflönande
af vikarie, hvadan nyssnämda klagande icke
äro pliktiga att under den tid lönestaten
gäller afstå till vikaries aflönande större belopp
än i allmänt gällande författningar
bestämmes;
ty och då vid sådant förhållande samme
klagandes enskilda rätt blifvit genom
öfvrer-klagade kyrkostämmobeslutet den 28
december 1899 kränkt, har k. m:t, jämlikt 41 och
42 §§ i förordningen om kyrkostämma earnt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862,
pröfvat rättvist fastställa det"slut, hvartill k. m:ts
befhde i målet kommit, såvidt angår
folk-skollärarne Karl Bergstrand, Vilh. Grahn,
M. Erlandson, H. Lindén, G. Liljeblad, John
Platon och Gust. Blomqvist; men har i öfrigt
k. m:ts befhdes utslag blifvit undanröjdt.
Af förestående prejudikat framgå
tre saker, nämligen: 1) att skoldistrikt,
som beviljar högre lön än den lagliga,
kan som villkor härför bestämma, att
vid sjukdomsfall lärare skall afstå mera
än 150 kr. pr år; 2) att, om intet
sådant villkor fastställts, lärare icke är
skyldig att, under den tid lönestaten
gäller, afstå till vikariens aflönande
större belopp än som finnes bestämdt
i de för hela riket gällande
författningar; samt 3) att, i händelse större
afdrag ändock beslutas af församlingen,
den eller de lärare, som ansett sin rätt
häraf kränkt, kunna genom klagomål
vinna ändring.
I nu föreliggande fall slippa de sju
klagande lärarne att vid sjukdomsfall
afstå mera än 150 kr. pr år, medan
för alla de öfriga icke klagande lärarne
och lärarinnorna församlingens beslut
träder i tillämpning, enär de icke
angifvit, att de funnit sin rätt kränkt
genom församlingens beslut.
Det skedda visar, huru viktigt det
är att själf bevaka sina intressen och
ej låta några få kamrater gå i elden.
Tidningarna och skolan.
Det är icke så synnerligen ofta som
den dagliga pressen ägnar någon
uppmärksamhet åt skolans inre lif. När
den någon gång gör det, är det
vanligen något disciplinmål, som tilldragit
sig dess intresse, och då är i 99 fall
af 100 dess inblandning allt annat än
vislig och gagnelig.
Under senaste tiden har i en del af
Stockholmspressen förts en liflig debatt
rörande förhållandena vid ett af
hufvudstadens allmänna läroverk.
Ursprungligen var debatten föranledd af en
konflikt mellan rektor och en af lärarne
samt angick den för undervisningen
särdeles viktiga principfrågan om
gränserna för den enskilde lärarens frihet
i rent metodiska ting. Men då med
afseende härå opinionen tycktes vilja
ställa sig på den enskilde lärarens sida,
begagnade en del föräldrar tillfället att
få i tidningarna och bakom
anonymitetens mask gifva uttryck åt sitt
missnöje med en i deras tycke allt för stram
och pedantisk rektor. Huruvida
samtliga deras besvär äro obefogade, tilltro
vi oss ej att afgöra, men att flera äro
det, därom kan den, som har någon
erfarenhet om skollifvet, näppeligen
vara i tvifvelsmål. Så t. ex. afser det
mycket omtalade och mycket
öfverkla-gade förbudet att »begagna»
ledstängerna i skolans trappor naturligtvis
endast det, att dessa ej få begagnas till
- åkning.
I alla händelser är det synnerligen
olämpligt, att disciplinära förhållanden
af ifrågavarande slag utan det mest
trängande nödtvång göras till föremål
för behandling i de allmänna
tidningarna, i synnerhet om, såsom nu skett,
en viss läroanstalt därvid utpekas. Vi
instämma med afseende härå i följande
uttalande af Stockholmstidningen:
Tänk hvad pojkarna i den läroanstalten
måtte fråssa i förnöjelse, då de i en stor
tidning finna sina försök till ofog och
skälmstycken, eller hvad eom åtminstone af
läroverkets disciplinäre chef stämplats som
sådana, tagas i offentligt försvar af »föräldrar»!
Ty att de komma att betrakta det som ett
försvar, som manar till förhärdelse, är
alldeles gifvet. Och att de i alla händelser ha en
olämplig och ovärdig disciplinöfverlärare,
därpå ha de ju na fått svart på hvitt från -
föräldrar och i - tidningar\
Att detta är ytterst oförståndigt handladt
af vederbärande - föräldrar och tidningar
- tillåta vi oss uttrycka som vår
oförgripliga mening, oaktadt vi icke göra anspråk på
att örn de omhandlade disciplinära
förhållandena ha någon som helst kännedom utöfver
den, som kommit oss till del genom den nu
pågående offentliga debatten.
Men månne många andra ha någon
kännedom derutöfver? Månne »föräldrar» själfva
veta stort annat om förhållandena, än det de
hämtat ur den ganska grumliga källa, som
deras pojkars fantasifyllda meddelanden
tillhandahållit dem?
Det är särskildt en sak, som i denna affär
vittnar ogynnsamt mot »föräldrar». Fanns
det befogad anledning att resa talan mot den
ifrågavarande rektorn för hans disciplinära
åtgärder mot lärjungarna, borde den talan
ha väckts tidigare och för sig. Men
förmodligen i känslan af, att den anklagelsen i och
för sig icke skulle af förståndigt dömande
folk tillmätas något afseende, har man måst
tiga, till dess nu en helt annan sak förekom
mot samma person. Då vill man passa på
att lägga sin oviktiga börda på det tyngre
lasset.
Vi förutse, att >föräldrar» kunna få lust
att vända sig mot oss med protest mot att
vi blanda oss i, hur de anse sig böra
förhålla sig mot sina barn och dessas lärare.
Därpå svara vi i förväg, att om skräddaren
X. vill läxa upp skomakaren Y. för dennes
behandling af X:s pojke, så må han visst
göra det. Och vill han låta sin pojke af höra
uppläxningen, må han äfven göra det, om
han också därmed gör pojken skada. Men
andras pojkar har han icke rätt taga till
åhörare för att också tillfoga dem skada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
