Print (PDF) - On this page / på denna sida - N:r 1. (992.) 3 januari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r l
EDV. SVENSSON. . ;
främja skolans bästa. Det var hans varma
kärlek till densamma, som gjorde, att han
ej fällde modet t vid tillfälliga motgångar
utan ihärdigt sträfvade i det vackra syftet
att höja folkets skola och förbättra lärarnes
ställning. Ty han var lärarnes uppriktige
vän, och dessa förstodo också att med
tillgifvenhet omfatta honom. Sedan 1893 var
han hedersledamot af Karlskrona
folkskollärareförening. Alldeles särskildt
intresserade han sig för den i staden nyligen
inrättade arbetsstugan för barn samt för
skollofskolonier. Tack vare honom, komma nog
instundande sommar att utsändas tre dylika
kolonier i stället för såsom hittills tvä.
I riksdagen verkade han likaledes alltid
varmt för folkskolans och lärarnes bästa.
Troligtvis hade han själf i en underordnad
ställning lärt sig förstå och ömma för
lärarekårens lifsvillkor och insett, att dessa borde
höjas, om skolarbetet skall kunna göras
med sann glädje och verklig framgång,
liksom han af egen erfarenhet lärt uppskatta
värdet af vetande.
Svensson sörjes närmast af änka och flera
barn, af hvilka tre ägnat sig åt lärarekallet.
flans begrafning försiggick juldagen under
stor tillslutning.
I det tjugonde århundradets
gryning.
Det är med en egendomligt
högtidlig stämning, man vid ingången till
ett nytt århundrade kastar blicken
tillbaka öfver det som svunnit och framåt
mot det som stundar. Särskildt starkt
måste denna stämning tränga sig på
dem; hvilkas samhälliga uppgift ligger
däri, att de skola lämna de gångna
ättledens samlade odlingsarf i händerna
på det nya släkte, som skall dana
framtiden.
Men huru trång är icke vår
synkrets, huru matt och svag är icke till
och med vår inbillningskraft, då det
gäller att genomtränga det förflutnas
aftonskymning eller det kommandes
morgontöcken!
Låtom oss blott försöka att tänka
oss tillbaka till nyåret 1801! Huru
fåtaligt vårt folk då än var - till
mängden icke hälften så stort som
nu - ägde det likväl, såsom de
närmaste årtiondena nogsamt visade, en.
rikedom af män med snille och
fjärr-synt blick. Men huru mången af dem
skulle väl kunnat förutse och förutsäga,
huru Europa och särskildt huru deras
Sverige skulle se ut efter ett sekels
förlopp? Helt visst skulle de, ifall de
nu stode midt ibland oss, känna sig
såsom vilsekomna främlingar, obekanta
med det land, som deras öga mötte,
obekanta med den materiella och
andliga odling, som utbredde sig
omkring dem. För att försätta oss
tillbaka till deras ståndpunkt måste
vi tänka bort hela den
samhälls-historiska och kulturhistoriska
utveckling, som fyllt det nittonde
århundradet, hela den oerhörda
omhvälfning, som därunder försiggått på
statslifvets, näringslifvets, samfärdselns,
pressens, vetenskapens, litteraturens,
konstens och undervisningens områden.
Men om vi kunde tänka intrycken af
allt detta och allt därmed
sammanhörande bort ur vår själ, skulle vi då
icke känna oss som främlingar för oss
själfva?
Nu må vi ingalunda föreställa oss,
att den omdaning, som det tjugonde
århundradet kommer att medföra, skall
blifva mindre än den, som det
nittonde redan medfört. Allt talar för
motsatsen. Ingen nu lefvande äger
siare-gåfva nog stor att teckna oss en
trovärdig bild af den tid, då vAra
barnabarns barn skola lefva och verka, och
hvarje försök att i enskildheter
föreställa sig denna tids förhållanden skall,
om det bevaras åt eftervärlden,
förefalla dess människor endast som en
barnslig tankelek. Det enda, som vi
med säkerhet kunna veta om lifvets
yttre villkor och former efter hundrade
år, det är, att de komma att gestalta
sig på ett helt annat sätt än nu.
Men detta kunna vi ock med
fullständig visshet veta. Och om
utvecklingens grundkrafter och
hufvudriktning behöfva vi ej heller sväfva i
okunnighet, såvida vi blott med vaken
blick iakttaga den rörelse, som
oemotståndligt bär oss framåt. Låt
synranden rundt omkring oss vara än så
tätt höljd i ogenomträngliga dimmor,,
om du lyssnar, skall du dock ur
töcknet förnimma ljudet af taktfasta steg,
som rycka allt närmare. Det är de
annalkande arbetarebataljonerna,
hvilkas sammanslutning är det gångna
seklets största och följdrikaste
tilldragelse. Du skall vara blind, om du
icke ser, ,att ståndssamhällets timme
är slagen och att det århundrade, som
nu randas, är folkväldets, är
demokratiens.
Är detta ägnadt att ingifva oss
farhågor eller förhoppningar?
Svaret måste blifva dubbelt: både
farhågor och förhoppningar, allt efter
det sätt, hvarpå det oundvikliga
förberedes. Ljusa förhoppningar, ifall
den demokrati, i hvilkens händer
makten skall falla, kan uppfostras till att
blifva maktens värf värdig. I motsatt
fall de mörkaste farhågor.
Att makten i och för sig icke
skapar förmåga att rätt uppbära
densamma, har historien till fyllest visat.
I människorna bo både goda och onda
krafter, och hos de flesta naturer är
maktkänslan en lika frodig jordmån
för de senare som för de förra.
Njutningslystnad och själfviskhet
behärskade jorden under de båda första
ståndens tusenåra välde, i njutningslystnad
och själfviskhet har ock dess arftagare,
det tredje ståndet, »bourgeoisien»,
hamnat. Hvad borgar oss för, att det fjärde
ståndet, hvars dag nu bräcker, skall
visa sig vara af annan och bättre art?
Hvad - om icke tillvaron af alla
dessa goda krafter både inom och utom
arbetareklassen, för hvilka såväl
förhoppningar som farhågor skola utgöra
en eggelse att med samlade
ansträngningar verka för hela folkets
uppfostran, för »massans» omdanande till en
nation, hvars handlingar ledas icke af
blinda lidelser utan af klara tankar,
rena känslor och ädla sträfvanden?
De som kalla detta tomma
drömme-rier, de hafva uppgifvit tron på lifvets
idealer, på mänsklighetens adel, på den
praktiska kristendomens segrande makt,
och för dem har framtiden endast
mörker att bjuda.
Men för oss öfriga innebär det
kommandes ovisshet endast en maning att
med så mycket mera oförtröttad ifver
foga sten till sten i den grundval,
hvarpå vårt folks öde ensamt kan
hvila. Om då - såsom vi hoppas
och tro - eftervärldens släkte blifver
icke allenast kunnigare och klokare
utan äfven bättre än vi, då skall det
visserligen finna vårt omdöme
bristfälligt och vårt verk i flera
stycken förfeladt, men det skall erkänna,
att vi dock hade blick för det
väsentliga, och atl vi gjorde hvad vi med
våra förutsättningar förmådde.
Och kunna vi icke hoppas ett
sådant vitsord, så få vi trösta oss
därmed, att vi i alla händelser sökt göra
vår plikt, och detta är och förblir i
det tjugonde århundradet liksom i alla
svunna och alla stundande människans
bästa råd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
