Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. (996.) 30 januari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
SVENSK LÄRARETIDNING.
69
gång, och anvisas därvid i mom. l sådana
åtgärder i nämda syfte, som tillkomma
läraren, i mom. 2-5 sådana, som
tillkomma skolrådet, och i mom. 6 sådana,
som tillkomma vederbörande
folkskoleinspektör och öfverlärare. Af dessa bestämmelser
återfinnas endast de uti mom. l och 6
anvisade i föreliggande förslags § 42.
Beträffande skolrådets uppgift uti ifrågavarande
hänseende lämnas ingen annan föreskrift än
den i § 11 inskjutna, enligt hvilken
skolrådet skall »tillse, att skolgången ej
försummas.» Huru och genom hvilka organ
det skall kunna fullgöra denna sin uppgift,
namnes ej. Lärarnes och öfverlärarnes
åtgöranden äro, såsom erfarenheten nogsamt
visat, härvid iogalunda tillfyllest.
Enligt föreningens mening borde
skolråden sättas i tillfälle att för ändamålet
anställa särskilda aflönade tillsyningsmän
med hufvudsakligen de åligganden^ hvilka
omnämnas i allmänna folkskolestadgans § 44
mom. 3. Ett stadgande härom borde
därför inryckas i förslagets § 42,
10. Minimiläsarne.
I § 46 mom. l föreskrifves, att s. k.
minimiläsare skola antingen »öfvergå till
ersättningsskolan» eller ock »deltaga i
undervisningen i folkskolan allenast i kristendom,
modersmål, räkning och skrifning».
Lärjungar, som rätteligen höra ersättningsskolan
till, skulle alltså få undervisas i den
egentliga folkskolans klasser. En dylik
anordning måste i sig själf anses föga lycklig
och dessutom oförenlig med syftet i den
bestämmelse uti föreliggande förslag (§ 16
mom. 3) och allmänna folkskolestadgan (§ 14
mom. 3), som bjuder, att ersättningsskolans
lärjungar icke få undervisas tillsammans med
folkskolans.
11. Särklasser för svagt begåfvade barn.
Enligt förslagets § 46 mom. 2 skola i
distriktets reglemente införas bestämmelser
om de villkor, under hvilka tillstånd att afgå
från skolan kan beviljas sådan lärjunge,
»som saknar erforderlig fattningsgåfva att
förvärfva det fulla kunskapsmått, som enligt
gällande reglemente bör i skolan inhämtas».
Härmed åsyftas naturligtvis ingalunda, att
de barn, som utan att vara egentliga idioter
dock på grund af kroppsliga eller andliga
bristfälligheter blifvit på abnormt sätt
hämmade i sin själsutveckling, skulle få åtnöjas
med en kortvarigare och mindre grundlig
bildningskurs än deras lyckligare lottade
kamrater. Meningen måste tvärtom vara,
att barn af detta slag, så snart deras
efter-blifvenhet genom sakkunnig pröfning
vederbörligen konstaterats, böra erhålla en
alldeles särskild, efter deras förutsättningar
och behof afpassad handledning, vare sig i
s. k. särklasser och hjälpklasser eller på
annat lämpligt sätt. Önskvärdt vore, att
bestämmelsen om dessa barn blefve så
affattad, att den genom sin formulering gåfve
åtminstone någon antydan härom.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt
får Stockholms folkskollärareförening
härmed i underdånighet hos Eders k. m:t an-
hålla om följande ändringar i det af
öfverstyrelsen för hufvudstadens folkskolor
in-gifna förslaget till ny stadga angående
folkundervisningen i Stockholm:
1) I § l mom. 2 utbytas orden
»minst-tre fjärdedelar» mot orden »minst fem
s j ettedelar».
2) I § 7 mom. 3 andra stycket utbytas
orden »i stället» mot ordet »därjämte».
3) Det i § 12 mom. l förekommande
stadgandet, att tjänstgöringsbetyg utfärdas
af skolrådet efter vederbörande öfverlärares
hörande, utbytes mot en på lämpligt ställe
införd bestämmelse, att dylikt betyg
utfärdas af öfverstyrelsen efter skolrådens och
folkskoleinspektörens hörande.
4) i § 17 mom. 2 andra stycket utbytes
ordet »fem» mot ordet »fyra», ordet »sex»
mot ordet »fem» samt orden »i allmänhet»
mot orden »eftermiddagsundervisningen i slöjd
oberäknadt».
5) I § 22 erhåller mom. 4 ungefär
följande lydelse: »Ordinarie lärare kan, under
förutsättning af eget medgifvande, genom
öfverstyrelsens beslut förflyttas från en
församling till annan utan iakttagande af de i
§§ 19-21 gifna bestämmelserna», hvarjämte
i § 19 mom. l andra styckets första punkt
utgår.
6) I stället för § 26 införas
bestämmelser motsvarande dem, som innehållas i
allmänna folkskolestadgans §§ 26 och 27.
7) Bestämmelserna .i § 34 mom. 3 ändras
så, att öfvergång till fortsättningsskolan före
fyllda 13 år medgifves endast de lärjungar,
hvilka erhållit stadigvarande anställning i
sådant arbete, som omförmäles i § l af
lagen angående minderårigas och kvinnors
användning i industriellt yrke, samt att
hvarje tillfälle till fullständig befrielse från
skolgång redan vid fyllda 12 år bortfaller.
8) Stadgandet i § 40 mom. 3 erhåller den
lydelse, som blifvit af
tvångsuppfostrings-kommittén förordad i dess »Betänkande och
förslag angående vanartade och i sedligt
afseende försummade barn» sid. 27.
9) Efter § 42 mom. l Införes ett nytt
moment, som bemyndigar skolrådet att för
skolgångens verksamma öfvervakande anställa
en särskild tillsyningsmän med hufvudsakligen
de åligganden, hvilka omnämnas i allmänna
folkskolestadgans § 44 mom. 3.
10) I § 46 mom. l uteslutas orden:
»antingen deltaga i undervisningen i folkskolan
allenast i kristendom, modersmål, räkning
och skrifning eller ock».
11) Beträffande de barn, hvilka
omför-malas i förslagets § 46 mom. 2, lämnas å
lämpligt ställe föreskrift om anordnande af
särskilda undervisningskurser, afpassade efter
deras mottaglighet och behof.
Känner Ni
någon lärare, lärarinna eller skolvän, som
ännu ej prenumererat på Svensk
Lärare-tidning - lärarekårens eget skolblad -
så försumma ej att snarast möjligt visa
honom eller henne tidningen och omtala
fördelarna af att för egen räkning hålla
sig med densamma!
Två riksdagsmotioner
angående
de högre folkskolorna.
1. Högre pension för lärareper sonalen.
Hrr P. M. Söderberg i första och
J. V. Spånberg i andra kammaren
hafva hvar inom sin kammare väckt
nedanstående motion:
Vid bestämmandet af de pensionsbelopp,
staten beviljar sina tjänare, har man utgått
från den principen, att pensionen bör stå i
ett visst, ej allt för lågt förhållande till
lönen. Denna princip är grundad på den
riktiga tanken, att lefnadskostnaderna för
den afgående ämbets- och tjänstemannen i
regel icke kunna antagas blifva i någon
väsentlig grad lägre, än de voro före
af-skedstagandet, och att, i anledning däraf,
en allt för stor skillnad i aflöningens och
pensionens belopp skulle, om afskedet vid
uppnådd pensionsålder vore obligatoriskt,
innebära en obillig behandling af personer,
som offrat sina krafter i det allmännas
tjänst .- eller, om af skedstagandet vore
frivilligt, lända det allmänna till skada
genom att kvarhålla i dess tjänst personer,
hvilka på grund af ålderdom eller
sjuklighet ej längre förmådde åstadkomma ett
fullgodt arbete.
Denna princip synes äfven hafva legat
till grund vid stiftandet af folkskollärarnes
pensionsinrättning. Det maximibelopp -
1,000 kr. - som dä sattes för delaktighet
i denna pensionsinrättning, kunde då (år
1867) anses tillräckligt högt, enär vid denna
tid högst få deltagare torde varit i
åtnjutande af en högre lön än 1,000 kr.
Förhållandet är nu ett annat. Ett
mycket stort antal af ifrågavarande
pensionsinrättnings delägare aflönas numera med
belopp, som mer eller mindre öfverstiga 1,000
kr. Maximidelaktighetsbeloppet har dock
icke höjts, och den högsta pension, som
kan från inrättningen erhållas, är
fortfarande 750 kr.
Detta missförhållande mellan lön och
pension har äfven förut framhållits inför
riksdagen och hemställan gjorts om dess
af-hjälpande. Jag tillåter mig att i detta
afseende hänvisa till hr Emil Hammarlunds
motioner vid riksdagarna 1886 (n:r 176) och
1899 (n:r 168) samt k. m:ts till 1887 års
senare riksdag aflåtna proposition n:r 19.
Hvad som hittills förmått riksdagen att
afslå de framställda förslagen om beredande
af möjlighet för de lärare, hvilka hafva
högre lön än 1,000 kr., att äfven få
pensionen förhöjd, synes väsentligen och
egentligen hafva varit den uppfattningen, att den
ifrågasatta förbättrade pensioneringen
hufvudsakligen endast skulle komma de i de
större städerna anställde lärarne till godo.
Huru pass berättigad denna invändning
varit, skall här icke undersökas; för mitt
nuvarande syfte är tillräckligt påpeka, att
samma invändning icke kan göras mot ett
förslag, som endast omfattar lärarne vid
de högre folkskolorna. Ty af de 15 högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
