Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. (996.) 30 januari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 5
Kristendomsundervisningens
reform
blir med hvar dag ett allt starkare och
mera allmänt kraf. Det höres nu ej
blott från folkskolemännen utan ock
från det kyrkliga hållet, det
statskyrkliga såväl som det frikyrkliga.
Tvänne nya bevis härpå hafva under
de senaste dagarna framträdt. Det ena
är lektor P. P. Waldenströms i förra
veckan väckta riksdagsmotion örn
åtgärders vidtagande för åstadkommande
af en bättre lärobok i
kristendomskunskap - en motion, som nog lär
komma att låta tala om sig.
Det andra föreligger i ett nyss från
C. V. K. Gleerups förlag utgifvet arbete
med titeln: »Kort utveckling af doktor
M. Luthers lilla katekes. Ett försök
af Carl Norrby.» Detta arbete är så
mycket mera märkligt som författaren
alltid varit känd såsom en af pelarne
för konservatismen på ifrågavarande
område; han har, som bekant, länge i
egenskap af lärare uti »praktisk teologi»
vid Uppsala universitet utöfvat ett
bestämmande inflytande på andan och
riktningen hos där utbildade präster.
Det visar sig nu, att äfven de allra
orubbligaste pelarne börjat vackla. I
landen rundt omkring oss är de
dogmatiska katekesernas välde undergräfdt;
inga kinesiska murar kunna längre
hindra kännedomen härom att tränga
in och påverka sinnena.
Professor Norrby har försett , sitt
»försök» med ett ovanligt långt förord
- hela 26 sidor. Betecknande nog utgår
han härvid från den kritik, som skolans
män länge riktat mot gällande
»utveckling». De hafva, säger han med
rätta, »nästan uteslutande fästat sig vid
det sätt, hvarpå den motsvarar
pedagogikens fordringar. Och de
anmärkningar, som i sistnämda hänseende
mot den framställts, ha varit ganska
graverande. Gång efter annan har på
läraremöten och i skrift framhållits,
huru vår katekes genom sin abstrakt
dogmatiska karaktär, sina ofta
invecklade perioder och sitt allt för
koncentrerade framställningssätt är onjutbar
för barnen.»
Då en trupp öfvergifver sina gamla
positioner, brukar den under återtåget,
åtminstone skenbart, fortsätta f aktningen
mot de motståndare, för hvilka den
ser sig nödgad att vika. Samma
taktik följer professor Norrby. Han
framhåller till den Sundberg-Bringska
»utvecklingens» försvar, att intet
människoverk någonsin kan blifva ofelbart,
samt berömmer »den reda och klarhet,
som öfver hufvud taget utmärker dess
framställningssätt». På åtskilliga (!) stäl-
len, det medgifver han verkligen,
»sammanfaller visserligen icke denna
klarhet med den enkelhet, som motsvarar
tio- eller elfvaåringens fattningsgåfva,
men», tillägger han försonande, »en
skicklig lärare afhjälper lätt nog (!) den
olägenhet, som däraf förorsakas».
Vid sidan af dessa försäkringar
återfinner man hos professor Norrby den
gamla vanliga finten att söka göra
katekeskritiken misstänkt genom att
framställa den såsom vacklande hit och dit.
När vi hade den Lindblomska
katekesen, säger han, riktades mot densamma
de kraftigaste protester, så att d#n
slutligen 1878 måste utbytas mot en ny.
Denna mottogs med tillfredsställelse,
»och från skolmannens sida hördes
åtminstone intet missnöje, och det ehuru
en af katekeskommitténs ledamöter
fann sig föranlåten att allvarsamt
reservera sig mot vissa delar af boken».
Sedan har emellertid »utvecklingen
gått framåt med snart sagdt svindlande
fart» - nu klagar man allmänt.
Anmärknings värd t vid allt detta är -
fortsätter författaren - att den förut så afgjordt
utdömda Lindblomska katekesen
understundom framhålles såsom vida ö f ver träff ande den
nuvarande. Slopandet af densamma skulle
alltså ha varit ett beklagansvärdt förkastande.
Hvem vet? Kanske skall den nya »tidsenliga»
katekes, som man fordrar - om en sådan
kommer till stånd - efter några och tjugo
år icke längre duga och man om densamma
komma att säga ungefär så här: »Med 1878
års katekes var det ändå reda och besked,
men den vi nu ha» - - ?
Detta ej sällan hörda resonnemang
hvilar helt och hållet på en förväxling.
Det var ju nämligen alldeles icke
skolmannen utan endast teologerna, som 1878
utbytte den Lindblomska
katekesutvecklingen, hvilken ansågs innehålla för
många »rester af en föregående tids
neologi», mot den Sundberg-Bringska,
hvilken är så grundmuradt nyortodox.
Skolmannen åter hafva städse uppträdt
mot båda såsom varande opedagogiska,
och de hafva allt ifrån den nyas första
framkomst förklarat densamma vara i
nämda hänseende ännu omöjligare än
den gamla. Talet om den pedagogiska
opinionens omslag i katekesfrågan
beror nog uteslutande därpå, att man
1878 icke tog hänsyn till andra
skolmän än några seminariepedagoger af
rektor Bergendals riktning.
Trots sitt polemiserande mot
katekeskritiken sluter sig dock professor
Norrby, när allt kommer omkring,
slutligen själf till densamma. Nu
gällande katekesutveckling har, säger han,
det genomgående felet, att hon icke
nöjt sig med att vara en utveckling
af Luthers lilla katekes. Häraf de
flesta fel, för hvilka hon blifvit klandrad.
Särskildt gäller detta - fortsätter han -
om det öfverklagade dogmatiserandet eller
definierandet och om bristen på äkta
folklig-het. Men detta är icke allt. Vid en
uppmärksam läsning af vår katekes får man det
intrycket, att den är tillhopakommen genom
en sammanblandning af tvänne delvis något
olika läroelement; det är, som om hon blifvit
redigerad af tvänne olika författare, hvilka, om
ock ense i själfva grundåskådningen, likväl
hvardera hade sin bestämda egendomlighet.
Framställningen har till följd häraf fått
karaktären af tvänne dels med hvarandra
jämnlöpande, dels hvarandra korsande linjer och
saknar därför enhetlighet. Orsaken därtill är,
att man i de lutherska förklaringsstyckena
inskjutit allehanda lånegods från det sjuttonde
århundradets skolteölogi, hvilket, om ock i och
för sig godt, icke harmonierar med den
lutherska ursprungligheten och ej sällan kväfver
den.
Motivet för inskjutningen af detta
»skolteologiska lånegods» finner
professor Norrby däri, att utvecklingens
författare ansett Luther för
allmän-krist-lig, för litet »specifikt luthersk», och
därför velat ej blott supplera utan ock
»rektifiera» honom. Men detta anser
professor N. onödigt och oberättigadt.
Luther hade - säger han - för mycken
pedagogisk takt för att »dogmatisera» eller
betona lärodifferenser i en katekes för barn
eller för sådana, som, ehuru hunna öfver
barnaåldern, i anseende till förstånd och
utveckling i öfrigt stå på barnets ståndpunkt.
För dem duga ej dessa fina
begreppsbestämningar; de kunna ej tillägna sig dem, och om
de än fästas i minnet, så glömmas de snart
och blifva ofruktbara för lifvet. »Man måste
jollra med barnen», säger Luther i sin stora
katekes, och enligt den grundsatsen har han
författat den lilla katekesen.
Till denna bör - menar författaren
- en barnabok i kristendomskunskap
på det närmaste ansluta >sig. Den
nuvarande »utvecklingen» måste därför
utbytas mot en ny. l sak biträder
han alltså väsentligen de från
skolmannens läger höjda reformkrafven.
Mycket förståndig synes hans
mening om det sätt, hvarpå den önskade
reformen bäst kan åstadkommas.
Att en »utredning» af frågan bör föregå
dess afgörande är väl själfklart - säger han
- men på hvad sätt skulle då en sådan
förberedande åtgärd bäst och med lyckligt
resultat kunna verkställas? I vanliga fall
brukar man tillsätta en kommitté, hvars
utlåtande sedermera underkastas vederbörandes
kritik. Men kommittéväsendet har sina
olägenheter, och särskildt när det gäller kristliga
frågor blir resultatet af alltsammans ej sällan
en med möda åvägabragt kompromiss mellan
hvarandra bekämpande meningar. I följd
däraf en ny kommitté, och så kanske ännu
en, och dock känner man sig icke till freds
med det, som slutligen kommer till stånd.
En enklare väg torde därför böra anlitas. En
sådan synes vara ett privat försök till
reviderad katekes, tjänande såsom utgångspunkt
för en diskussion, hvaraf icke blott kunde
framgå, huru landet i förevarande fall ligger
utan äfven vinnas tillräcklig klarhet öfver de,
grundsatser i sakligt och formellt afseende,
som borde göra si? gällande i den tilltänkta
nya katekesen. Denna diskussion finge ej f or
tidigt afbrytas. Skulle den än fortgå flera år,
så vore därmed ingen skada skedd, blott att
den viktiga frågan finge en allsidig och
grundlig behandling och en allmän, mogen och
bestämd öfvertygelse om hvad som vore af
nöden kunde bryta sig fram och blifva så
fixerad, att när ändtligen »kommittén > för sakens
afslutande komme till stånd, den måtte veta
hvad den hade att göra, och huru den med
framgång skulle kunna lösa sin grannlaga
uppgift.
»Det hade varit önskligt», tillägger
författaren, »att någon af de skolmän,
som med så mycken bestämdhet tagit
till orda mot vår nuvarande katekes,
hade känt sig uppfordrad att utgifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
