Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8. (999.) 20 februari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 8
Spotta aldrig på golf eller i trappor !
Var punktlig i allt!
Håll din kropp ren och dina kläder rena
och hela, om de också äro tarfliga!
Glöm icke, att du är skyldig dig själf
och andra att vara höflig i allt ditt
uppträdande !
Höflighet kostar intet men uträttar
mycket
Utan att i alla detaljer instämma i
nedanstående, för hvilket plats blifvit begärd
i denna tidning, återgifva vi artikeln såsom
i flera hänseenden utgörande ett ord i
sinom tid.
"Enighet och god anda."
På alla områden af mänsklig verksamhet
har man allt mer börjat lära sig förstå
sammanslutningens stora betydelse. Mången
har till och med börjat hysa betänkligheter
gent emot detta föreningsväsende, som i så
synnerligt hög grad kännetecknar vår tid.
Man har fruktat, att verksamheten inom
föreningarna skulle verka upplösande på
fa-miljelifvet, i vissa fall klafbinda
medlemmarnas åsikter vid ett bestämdt, på
förhand uppgjordt program och dymedelst fjärma
dem från det, som är rätt och godt, o. s. v.
Nu är det sant, att allt människoverk är
bemängdt med fel och svagheter, liksom ock
att äfven det bästa kan missbrukas, men
om framsynta personer sluta sig tillsamman
för att med förenade krafter åstadkomma
ett ädelt verk, som af den enskilde icke
skulle kunna utföras, så kan detta i och
för sig icke vara annat än godt.
Bland de mål, som de olika förbunden
uppsatt för sin verksamhet, intager
främjandet af medlemmarnas personliga fördelar
ett framstående rum. Är nu detta
tillbörligt? Egoistiska sträfvanden hafva i alla
tider haft en dålig klang, då det gällt att
värdesätta människors handlingar, och
särskildt är det att förmoda, att mången
medlem af Sveriges folkskollärarekår, som allt
från seminarietiden blifvit van vid att få
mycket af vackra fraser och föga bröd,
skall vara nog idealistisk att finna ett
föreningsarbete, som afser vinnande af egna
förmåner, i hög grad motbjudande. Men
dels lärer oss den ringaste eftertanke, att
egoistiska sträfvanden måste under vissa
förutsättningar vara fullt berättigade - i
ett samhälle, där ingen sökte egen vinning,
men alla ville befrämja andras, skulle
uppstå en strid, som i all sin välmening vore
vanvettig - dels må den alltför hjärtnupne
svärmaren betänka, att en vunnen fördel af
ena eller andra slaget - låt vara t. o. m.
något så »krasst» som ett lönetillägg -
kan mer eller mindre direkt medföra ökad
kraft och glädje i arbetet, ökade tillfällen
att samla erfarenhet och insikter och
därigenom komma yrket och ytterst andra
människor till godo.
I den paragraf, som angifver målet för
Sveriges allmänna folkskollärareförenings
verksamhet, namnes äfven: »förbättring af
lärarens ställning i allmänhet.» Om vi nu
sålunda äro öfverens om, att äfven detta är
ett mål, till hvilket vi äro berättigade att
sträfva, så kan det icke heller bestridas,
att syftet för vår förenings arbete i sin
helhet taget är vardt en god del af den kraft,
som vi till äfventyrs kunna ha öfrig efter
ett utslitande skolarbete. Men hur! är det
med arbetet för vår förenings framgång?
Jag fruktar, att vi ha ofantligt mycket att
lära af andra korporationers
sammanslutning. Se t, ex. på kroppsarbetarnes
organisation! Hvilka strider har den icke
kunnat utkämpa och hvilka segrar har den ej
vunnit genom sin förundransvärda
sammanhållning ! Icke vill jag därmed hafva
uttalat något omdöme om de särskilda
stridernas berättigande eller om vapnens renhet
i hvarje särskildt fall - sådant hör icke
hit - icke heller vill jag pasta, att
arbetarnes stridssätt skulle vara något för oss
att efterlikna, jag ville endast säga: »Se på
arbetareförbundens enighet och lär!»
Hvad är det som gör, att vår förening
icke ännu är så stark, som den kunde och
borde vara? Vi tillhöra en kår, som
intager eu isolerad ställning och som i
striden för folkskolans utveckling måste bereda
sig på att röna motstånd från alla håll, icke
blott från deras, som i folkbildningen vädra
faror af ena eller slaget, utan äfven från
dem, till hvilkas bästa upplysningsarbetet
pågår, från barnens föräldrar, hvilka med
ovilja se folkskolan, emedan hon
beröfvar dem barnens arbete och därigenom
en afsevärd inkomstkälla. Man skulle
kunna vänta, att kvinnor och män, som
genom några års seminarieutbildning
åtminstone fått så pass mycket smak på
ett högre kulturlifs frukter, att de längtade
eftcs mera, men som under sitt sökande
efter kunskapens träd vid själfva paradisets
port mötas af ett ’bart huggande svärd,
skulle af förhållandenas makt rent af tvingas
till enig sammanhållning, men så har ännu
icke skett. Splittring råder ännu i alltför
hög grad så i stort som smått.
Från ett håll, där man ansåg sig äga en
särskild rätt att betrakta lärarekåren vid
folk- och småskolorna såsom får, röjdes, så
snart lärarne börjat tala om
sammanslutning, en äflan att rycka ledningen af
hjorden ur onda och »kristendomsfientliga»
herdars händer. Nu har ordet
»kristendomsfientlig» kommit mera ur modet, åtminstone
namnes det icke så ofta som förr, men
makten är i alla fall så skön att ha,
makten att kunna tjusa de enfaldiga fåren med
fagra ord om »lärarekallets höghet» o. s. v.,
så att de glömma sin hunger, glömma att
bedja om ersättning för sitt arbete.
Ersättning l Tänk om de finge full
ersättning! Då skulle de rent af kunna glömma
sin underordnade ställning och vilja vara
åtminstone sina egna »herrar».
Men den bristande enigheten härrör icke
endast af utifrån kommande orsaker. Inom
kåren finnas allmänt spridda lyten, som verka
i hög grad förlamande på föreningens
verksamhet. En stor del af dess medlemmar
äro bekajade med en lojhet och liknöjdhet,
som är hart när oöfvervinnelig. Några få
vaksamma arbeta till en tid. Det är de,
som ordna mötena, så att de bli underhål-
lande och till nöje; det är de, som sätta
sig in i de föreliggande frågorna och hålla
diskussionen vid lif; det är de, som
utarbeta föredrag eller skaffa lämpliga
föredragshållare. Och den enda belöning, de i
lyckligaste fall kunna vänta sig, är, att
»åhö-rarne» efter mötets slut uttala sin
belåtenhet med mötets anordning och
anförandenas goda innehåll - för så vidt några
»åhörare» ens hedra mötet med sin närvaro.
Att de själfva kunna ha någon annan
uppgift i föreningsarbetet än att sitta som
stumma åhörare, kan icke falla dem in, och när
föreningsafgiften affordras dem, lämnas den
såsom en nådegåfva - om den lämnas alls.
Ett annat hinder för föreningsarbetets
kraftiga bedrifvande och för enighetens och
kamratandans utveckling i allmänhet är ett
drag af småaktig afundsjuka, som synes
känneteckna en del lärare och lärarinnor.
Denna missunnsamhet tar sig emellanåt så
löjligt naiva uttryck, att man har svårt att
fatta, huru gammalt och förståndigt folk
kan handla så ytterst barnsligt, som nu
sker. Vid skolor, där många lärare och
lärarinnor arbeta tillsamman, är frestelsen
till afund naturligtvis störst. Där kan man
få bevittna, huru en lärarinna förbittrar sitt
och andras lif med en ständig klagan öfver
att hon i sin klass fått uteslutande klent
begåfvade, elaka, trotsiga bara från dåliga
hem, under det en annan enligt hennes
tycke fatt idel ljushufvuden, med hvilka
arbetet är lätt och angenämt; huru den ena
läraren eller lärarinnan afundas den andra
hans eller hennes extra inkomster; ja, t. o. m.
huru de yngre missunna de äldre dessas
större lön o. s. v. Men äfven till
landsbygdens fredligare förhållanden kan
afundsjukan förirra sig. I en församling t. ex.
hade en lärarinna vid en reparation i
skolhuset erhållit en förmån i
bostadsinred-ningen, som de andra lärarinnorna i
församlingen saknade, och följden häraf blef
en tids ovänskap mellan kamraterna. I en
annan församling arbetade
organisten-skolläraren både enskildt och offentligt för att
en aflägset boende sockenkamrat skulle
uteslutas från en föreslagen lönereglering,
eme-| dan den senare hade ett större
planteringsland än de andra lärarne.
Mellan lärare i stad och på land råder
också ofta ett mindre kamratligt förhållande.
Man erfar understundom, att landsbygdens
lärare bemöta stadskamraterna med
misstänksamhet och ovänlighet, och exempel
saknas icke heller på, att stadslärare med
en viss indignation mottagit underrättelsen,
att en landsförsamlings lärare blifvit med
dem likställda i löneförmåner.
Nu vill jag icke alls påstå, att sådant
skulle vara regel inom vår kår, men dessa
fel förekomma dock i den utsträckning, att
de väl behöfva påpekas. Säkerligen älska
vi alla vårt verksamhetsfält och önska
lifligt, att folkskolan måtte utvecklas och
förbättras och med den vår ställning i
samhället, men skola vi vinna några segrar i
den strid, som bör ligga oss närmast om
hjärtat, så måste vi komma till ännu större
insikt om den fasta sammanhållningens stora
betydelse. Vi måste taga afstånd från dem,
som taga en god sak till täckmantel för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
