Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (1,000.) 27 februari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
SVENSK LÄRARETIDNING.
189
i utlandet år 1864. För öfrigt skönjes en
hel här af meddelare och brefskrifvare,
hvilkas signaturer numera ej lätt kunna
genomskådas. Tillfälligtvis ha inspektörer,
t. ex. C. A. Rydberg, samt seminarielärare
och skolrådsordförande lämnat bidrag.
Eedaktionens ursprungliga anmälan är
ganska anspråkslös. Den tilltror sig icke
äga talanger nog för ett så viktigt företag.
Tidningen hade sannolikt ej kommit till
stånd, säger redaktionen, om icke
framstående personer lofvat bidrag.
Hufvudsakliga innehållet skulle blifva uppsatser om
uppfostran och undervisning samt om
»skolkunskapen», med hvilket uttryck
redaktionen tyckes vilja beteckna hvad vi kalla
pedagogik och metodik samt pedagogikens och
metodikens historia. Därjämte lof vas
uppmärksamhet åt »de religiösa frågor, som
uppröra vår tid». Något särskildt skäl för
tidningens framträdande uppgifves icke, men
man torde icke taga miste, om man tror
sig upptäcka ett syfte att bilda en motvikt
till »Föreningen», hvars uppträdande i
religiösa och kyrkliga frågor »Skolvännens»
redaktion säger sig icke kunna gilla. Till
heder för den senare uppkom dock ej
någon polemik mellan de båda tidningarna af
denna anledning. Den lilla
meningsskiljaktighet, som förekom under deras
gemensamma lefnadslopp, rörde mindre viktiga
saker. Då »Föreningen» sommaren 1865 gick
ur ledet, fick den detta vitsord af sin
kollega:
Ehuru vi ej delat »Föreningens» åsikter i
åtskilliga frågor, synnerligast den religiösa,
måste vi dock erkänna, att den i många
saker haft rätt och kämpat för en god idé,
folkskolans höjande i intellektuellt hänseende, på
samma gång den ville befordra skollärarens
materiella fördelar.
I sammanhang härmed beklagar
redaktionen af Skolvännen bittert, »att i vårt
land inga periodiska folkskoleskrifter kunna
gå utan med förlust och uppoffring».
Har då - yttrar den - folkskolan intet
behof af en egen organ? Har den intet
intresse att bevaka? Har den inga
meddelanden att sprida bland landets 3 ä 4,000
folkskollärare? –––––-Utom åtskilliga
folkskollärare hafva d:r Fjellstedt och kyrkoherde
Ekendahl försökt sin lycka men strandat på
den allmänna likgiltigheten. Herr Ekström
har längst härdat ut, men äfven han har måst
lämna fältet och gjort förluster.
Här märkes ju icke ett spår af
yrkes-afund eller skadeglädje.
Tidningens innehåll, sådant det i de sex
årgångarna kan of verskådas, måste öfver
hufvud betecknas såsom godt. Det rör sig
förnämligast kring folkskoleundervisningen
samt behandlar både rent pedagogiska och
metodiska frågor. Jämförelsevis stort
utrymme lämnas åt redogörelser för
läraremöten, hvarigenom man får en rätt
åskådlig bild af dessa, sådana de visade sig på
1860-talet.
I full öfverensstämmelse med sitt namn
bekämpar tidningen frimodigt och
själfständigt sin tids vedersakare af folkskolan, i
hvilket läger de än uppenbarade sig. Så
t. ex. betecknade en ganska framstående
prästman år 1864 i sin tidskrift hela den
då utförda skollagstiftningen såsom »ett
misstag», dels därför att folkskolan tidigt
till hårdhändt behandling tog de små från
»den ömma faders- och modersfamnen», vid
hvilken de borde få sin bästa undervisning,
dels därför att folkskolan kunde lära
barnen något godt, som motverkades i dåliga
hem, hvarigenom de små fostrades till hycklare.
Alltså inga skolor, emedan både skolor och
hem kunde vara goda och dåliga ömsevis!
Dessa kostliga kammarfunderingar tagas i
välförtjänt upptuktelse i tidningens första
årgång.
I förhållande till sitt utrymme lämnar
»Skolvännen» stor plats för artiklar om
skolväsendet i utlandet samt för rent
teoretiska betraktelser af pedagogiskt innehåll.
Synbarligen ha härvid stundom tyska källor
anlitats liksom äfven vid de kortfattade
biografierna öfver namnkunniga skolmän.
Åt klockarnes angelägenheter och
kyrkosången ägnas rätt mycken uppmärksamhet.
En och annan gång komma präst- och
missionsmöten på tal, ehuru de icke kunna
sägas stå i närmare förbindelse med
tidningens program. Smärre notiser kunde
eller ville tidningen ej meddela i
nämnvärd utsträckning. Sådana jämte annonser,
- hämtade ur Posttidningen - upptaga
vanligen bladets två sista sidor. Inkomsten af
annonser var ringa. En enda gång på sex
år förekommer en illustration, nämligen en
bild af ett nybyggdt skolhus i Kilanda,
Älfsborgs län.
Den anda, i hvilken tidningen
redigerades, kan betecknas såsom »kristligt
frisinnad» enligt redaktionens eget uttryckssätt.
Den är allvarligt religiös med något
frikyrklig anstrykning utan att vilja gå i
något partis ledband. Redaktionen vill
»erkänna det goda, som finnes i hvarje
sträfvande - - ty sanningen ligger vanligen
emellan ytterligheterna och icke uti dem».
Tidningen kan icke frånkännas ett ärligt
bemödande att gagna folkskolans sak och
lärarekåren. Själfständigt och utan fruktan,
om också hofsamt och försiktigt, uttalar
den sig i dagens spörsmål. Äro också
somliga uppsatser präglade af en viss torrhet
och tröghet i stilen, ehuru de ej lida brist
på saklig kärna, så förekomma å andra
sidan icke så få artiklar, som utmärka sig
genom friskhet i formen och en stundom
naivt godmodig humor.
Lika anspråkslöst som Skolvännen gjorde
sitt inträde, lika sympatiskt tilltalande tager
den i decembernumret 1869 afsked af sina
läsare. Redaktionen säger bland annat: »Måtte
folkskolan få organer, som med större
förmåga och kraft kunna föra dess talan än
vi kunnat göra! Måtte folkskolans
styresmän rätt fatta sin ställning till folkskolan
och icke missbruka den makt, de äga, för
att nedtrycka folkskolläraren, som behöfver
kärlek och deltagande, om han skall kunna
sköta sitt kall med fröjd och icke med
suckan! - Då vi nu till följd af ändrade
förhållanden afgå från den publicistiska
banan, sker det med önskan och hopp, att
yngre krafter än våra måtte finna sig -
manade att uppträda och kämpa för
folkskollärarnes själfständighet och folkskolans
utveckling i kristligt frisinnad riktning.»
J. J-n.
»Lärareskandinavism»
på 1860-talet.
Den af »medlemmar i Göteborgs
skollärareförening» utgifna tidningen Skolvännen
visar bland annat, att sträfvandet för en
samverkan mellan Nordens barndomsskolor
gjort sig gällande redan för en mansålder
sedan.
I första årgångens första nummer
åter-gifves på korrekt danska en inbjudning till
ett nordiskt skolmöte, som skulle hållas i
Köpenhamn den 19-24 maj 1864.
Info judarne uttala »det Haab og den Tillid,
ät den vil finde Gjenklang og vinde en
almindelig Tilslutning överalt i Norden».
Medlemmar af den svenska bestyreisen för
mötet voro bland andra Elof Qviding, Sven
Rosenberg, ?. J. Meijerberg, S. A.
Hedlund, J. J. Holmberg och F. A. Ekström.
På grund af framställning från svensk sida
blef bestämdt, att mötet skulle framflyttas
till den 18-23 juli. Planen att det skulle
upptaga summa 6 dagar var alltså
fasthållen.
Men så kom dansk-tyska kriget, och de stora
motgångarna började med utrymmandet af
Dannevirke den 5 februari 1864. I mars
måste Skolvännen underrätta, att enligt ett i
den danska’ Nordisk Skoletidende infördt
tillkännagifvande det tillämnade nordiska
skolmötet komme att »tills vidare inställas».
I maj, sedan Dybbelställningen blifvit tagen,
offentliggjordes en i all sin korthet talande
skrifvelse, hvari danska f bestyreisen
meddelade den svenska, »ät det til i åar
beram-mede nordiske skolem0de her i
Kjöbenhavn for Aaret 1864 er suspenderet».
Uttryck för de känslor, hvarmed svenska
folkskollärarekåren följde Danmarks kamp
och nederlag, träffas flerstädes i tidningens
följande häften. Så t. ex. i de resebref
från B. C. Rodhe och J. M. Fridholm, som
där finnas införda. Köpenhamns skolor
och skolmän omtalas i entusiastiska
ordalag. På vägen från Lybeck till Berlin
uppröras brefskrifvarne af påminnelser om
det pågående kriget.
Under vägen - heter det - möttes en
mängd bantåg, lastade med soldater, hästar
och kanoner m. m., som afgingo till Slesvig.
Ingalunda var det intressant att se dessa
mördareskaror; tvärtom vore det önskligt, om
man kunde undgå att se dessa
förstöringsverktyg.
Med det tåg vi gingo voro flera vagnar
fyllda med danska krigsfångar, hvilka skulle
förspridas till Magdeburg, Spandau och andra
fästningsverk, där plats var att finna. Det
var sorgligt att tänka, det dessa män voro
bortryckta från fädernesland, hus, hem,
familj och vänner och försatta i fiendens land.
Äfven i Berlin fingo de resande svenska
folkskollärarne känna hvad det ville säga
att vara skandinaver. Det hände
nämligen, att skoldirektörer (öfverlärare), som
»brunno af varmt nit för Schleswig-Holsteins
befrielse från danskarne», mottogo svenska
och finska skolmän med den tydligaste och
mest afvisande kyla. I november återgafs
i tidningen följande berättelse:
Den 21 sistlidna september blefvo
Slesvigs samtliga skollärare med undantag af en,
hvilken var känd såsom tyskt sinnad, kallade
inför kyrkovisitationen (amtmannen Jtirgensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
