Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (1,000.) 27 februari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
SVENSK LÄRARETIDNING-
N:r 9
Som bevis for sina anmärkningar anför han
bl. a., att inom den s. k. värdanstaltens
skolområde undervisas .i folkskolan 146 barn i
tvänne afdelningar af tvänne lärare i samma
lärosal, hvardera afdelningen 4 timmar om
dagen. Att sålunda i en lärosal dagligen
undervisa ett barnantal af 150 och derutöfver,
hvarvid rummet mellan de 8 särskilda
lästimmarna omöjligen kan erhålla nödig
ventilation, måste, förutsätter kyrkoherden, anses
för barnens hälsa högst skadligt. Att äfven
undervisningen för hvarje särskildt barn i
dessa stora afdelningar måste blifva alltför
otillräcklig, i synnerhet som lördagen är fri
från läsning och hvarje afdelning erhåller
blott 20 timmars undervisning i veckan, måste
ju ock anses fullkomligt obestridligt samt
framhölls ock i min på grund af inspektionen
till skolrådet aflåtna promemoria af den 29
mars 1899.
Äfven småskolan därstädes lider af samma
öfverbefolkning. I tvänne lärosalar undervisas
där enligt samma uppgifter omkring 100 barn
(vid inspektionen den 7 mars 1899 voro de 97).
Äfven där måste alternering mellan två
grupper i samma, ofullständigt ventilerade rum
anlitas, hvadan hvardera af dessa grupper
erhöll blott 3 timmars daglig undervisning eller
med samma märkliga lördagsfrihet - blott 15
timmars undervisning i veckan. På grund
häraf framställde jag i samma promemoria
yrkande, att påtänkt skolhusbyggnad måtte
så mycket som möjligt påskyndas.
Skolrådets under sistförflutna år framlagda
förslag härom har afslagits och ovisst är,
när annat lämpligt förslag därtill kan varda
antaget.
Ej mindre skriande äro förhållandena vid
Motala verkstad. I därvarande folkskola ha
under år 1899 undervisats i tvänne lärosalar
af fyra lärare 283 (med fränräknande af de
under året afgångna barnen: 242) barn, och i
småskolan ha likaledes i tvänne salar af fyra
lärarinnor undervisats öfver 200 barn (vid
inspektionen den l mars 1899 utgjorde de 205)
med en lästid af 4 timmar dagligen eller 20
timmar i veckan för hvarje alternerande
klass.
Vid Karlshult ha på samma sätt i en lärosal
i folkskolan undervisats 103 barn och i en
lärosal för småskolan 58 barn, allt med
liknande alternering och med en undervisning
för hvarje barngrupp af 4 timmar i folkskolan
och 3 i småskolan 5 dagar i veckan.
Att en tillökning i lärosalar af 5 vid
vårdanstalten, 4 ä 5 vid verkstaden och 2 vid
Karlshult är af det närmaste behofvet
påkalladt torde häraf framgå. För närvarande torde,
slutar inspektören, dock tiden ej vara inne
att påyrka domkapitlets ingripande för
åstadkommande af rättelse i dessa
missförhållanden, men har jag likväl ansett mig böra
påpeka desamma, då en sådan anmälan likväl
förr eller senare torde bli nödvändig.
Domkapitlet har vid sammanträde i
onsdags beslutat att till skolrådet i Motala
landsförsamling remittera denna
inspektörens berättelse.
Ur en synpunkt sedt kan denna sorgliga
företeelse i vårt i regel så välordnade
skolväsende vara af intresse, skrifver
Östergötlands Dagblad. Den torde nämligen ge en
god föreställning om, hur det skulle gå,
om de folk- och kulturfientliga finge tillfälle
att allmännare tillämpa sina
skolreformsidéer här i landet.
Genmäle.
Med anledning af den i n:r 8 af Svensk
Läraretidning för innevarande år införda
granskningen af »Lärobok i undervisningsvä-
sendets, särskildt folkskolans historia» beder
undertecknad att få fästa uppmärksamheten
på några förhållanden, sorn torde ställa den
i en annan dager än den, som recensenten
kastat öfver, den. Till en början må villigt
erkännas riktigheten af den princip, som
granskaren betonar, att i en lärobok
innehållet bör vägas med guldvikt, men hvarje
verk af människohand är i synnerhet vid sitt
första framträdande behäftadt med brister,
och erfarenheten visar, att äfven läroböcker,
som åtnjuta stort förtroende, vanligen för
hvarje ny upplaga förete ändringar, som
erfarenheten visat vara behöfliga.
Då allt ifrån reformationstiden intet
främmande lands pedagoger i så hög grad
påverkat uppfostringsväsendet i Sverige som det
protestantiska Tysklands, så måste i en
kortfattad lärobok för svenska lärjungar
hufvud-uppmärksamheten helt naturligt samlas kring
de personer, som där varit bärare af den
pedagogiska utvecklingen. Detta förhållande
synes tillräckligt förklara, hvarför lärobokens
förra afdelning förefallit recensenten såsom
- »tysk». Att vederbörligt afseende blifvit
fästadt vid de pedagogers verksamhet, som
tillhört äfven andra länder, när denna
verksamhet haft större betydelse för vår
fosterländska odling och pedagogiska åskådning,
torde framgå af det, som meddelas om t. ex.
Bell, Lancaster och Spencer. Då däremot de
af granskaren namngifna personerna
Grundtvig och Cygnaeus icke på långt när i samma
grad inverkat på det svenska
undervisningsväsendet eller den pedagogiska uppfattningen
i vårt land, så synes skäl vara för handen
att i en så kort lärobok, som den
ifrågavarande, utlämna dessa senares namn.
Likaledes anser jag mig böra erinra om att
den »utländska» prägel, som granskaren funnit
utmärka bokens förra afdelning, knappast kan
bero af något direkt språkligt inflytande,
eftersom den icke blifvit utarbetad med tysk
litteratur under ögonen. Likaledes skulle jag
vilja framhålla för dem, som något känna
det tyska språket, att de anförda
öfversätt-ningarna till detta språk ej gärna kunna
lämna något fast stöd för granskarens
förmodanden. Som ett bevis därpå skulle kunna
påpekas, hurusom det tyska verbet »erheitern»
icke i sin ursprungliga och egentliga
betydelse sammanhänger med begreppet »värma»
utan betyder »göra åter klar och lugn» -,
samt vidare att två så närsläktade språk som
det tyska och svenska ofta hafva en viss
ljudlikhet i sina språkstammar.
Med afseende på de sakliga
anmärkningarna kunde det vara skäl att lägga märke till
ex. till att i det allmänt godkända och
värderade arbetet af d:r Karl Schmidt: Geschichte
der Pädagogik, Köthen 1883, del III., sid. 367
namnes Eatkes beskyddarinna helt enkelt
Gräfin Anna Sophia von Eudolstadt.
Att namnet på A. H. Franckes pastorat
blifvit stafvadt Gloucha i stället för Glaucha,
och att bokstafven »r» bortfallit ur namnet
Otterstad, torde rättvisare böra hänföras
under rubriken »tryckfel».
Gottfr. Westling.
Att vi ej lyckats öfvertyga genmälaren
om nödvändigheten af större sorgfällighet
vid författandet af läroböcker för
seminarierna förundrar oss så mycket mer som vi
med afsikt sökt undvika alla sådana
anmärkningar, om hvilka på grund af
subjektivt omdöme eller tycke skilda meningar
kunna anses möjliga. Vi erfara nu, att vi
härvid misstagit oss. Grundtvig anses ännu
år 1901 icke hafva haft så stor betydelse
för »den pedagogiska uppfattningen i vårt
land», att hans namn bör vara kändt af
svenska seminarister. Och Cygneeus (så
skref han själf sitt namn, och icke enligt
tyskt sätt Cygnaeus), utan hvilken vår
pedagogiska skolslöjd icke kunnat blifva hvad
den väsentligen genom Otto Salomon blif-
vit, förmenas icke hafva i någon högre
grad »inverkat på det svenska
undervisningsväsendet». Men Guizot och Knox
och Quintilianus, att icke tala om Reyher,
Hecker, Flattich och Felbiger m. fl. - de
anses däremot hafva ägt ett stort och
påtagligt inflytande på »vår fosterländska
odling och pedagogiska åskådning».
Härom må nu emellertid genmälaren
kunna hysa en annan åsikt än anmälaren.
Men kan han verkligen anse det’ möjligt
att på svenska säga »siktade efter», då
man menar »åsyftade», eller »värma»
intresset, då man menar »lifva» detsamma?
Anmälarens alldeles hypotetiskt framkastade
förmodan (märk frågetecknet och ordet
»månne»), att sådana besynnerliga uttryck
tillkommit under inflytande af någon
främmande språkform (t. ex. siktade af
beab-sichtigte = åsyftade, värma af erheitern
= lifva) förfaller naturligtvis inför
genmä-larens bestämda nekande. Men huru skola
de i så fall förklaras?
Önskvärdt hade varit, att genmälaren
med något större omsorg granskat
anmärkningen mot den felaktiga namnformen
Rudolfstadt å ss. 25 och 55; Schmidt har
ju i motsats till honom den alldeles riktiga
formen Rudolstadt. Vanliga tryckfel kunna
lätt undgå en författares uppmärksamhet
och medföra i allmänhet ingen större
olägenhet, men sådana tryckfel som Rudolf
för Rudol, Gloucha för Glaucha och
Otte-stad för Otterstad äro mindre ursäktliga
och på samma gång mera förvillande. De
äro långt ifrån de enda, som författaren i
en kommande upplaga bör rätta.
F. B.
Sen hit, småskollärarinnor!
Tio sjuka och medellösa småskollärarinnor
mottagas i år under tiden l juni-14 juli i
»Stackens» sommarhem, där rum, mat, bad
och läkarevård erhållas fritt.
Sökanden torde insända ansökan jämte
präst- och läkarebetyg samt intyg om att
sökanden icke har annan inkomst än sin lön
som småskollärarinna.
Resorna till och från Marstrand får
sökanden själf bekosta.
Ansökan insändes till fröken N. Frisch,
Marstrand, före 15 april.
Marstrand i februari 1901.
Föreningen »Stacken».
(Meddelanden och. förfrågningar i bref och å brefkort,
som icke äro undertecknade med afsändarens namn och
adress, lämnas utan afseende.)
108. Inquirer. 1) Ja, om hon undergått
stadgad pröfning inför folkskoleinspektör;
eljest ej. 2) Nej. 3) Beror på antalet lefnadsår.
109. A. V. 1) Beror alldeles på skolrådet.
Hufvudsaken är, att inspektören kan intyga,
att slöjdundervisningen är på ändamålsenligt
sätt anordnad. 2) Ja, i somliga län. 3) Olika;
på vissa ställen hafva varit anordnade
gratis-kurser för lärarinnor i kvinnlig slöjd. Se t.
ex. en notis i dagens nummer!
110. Rent. 1) Nej. 2) Jo, nog borde man
kunna fordra, att skolrådet läte göra
ordentligt rent .1 tamburerna en gång i veckan, men
om myndigheterna kunna förmås ålägga
skolrådet detta, våga vi ej säga. 3) Ovisst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
