Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 13. (1,004.) 27 mars 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÅEAEETIDNING.
N.T 13
deras medverkan skulle bidraga till
att förekomma de underverk af
förbiseende, om hvilka vissa
skolanord-ningar bära ett oförtydbart vittnesbörd.
Folke.
Konsten och folkskolan.
Man har af gammalt gjort en
åtskillnad mellan de bildade och de
obildade samhällsklasserna, och man gör
det ännu. Men hvar gränslinjen
mellan de »bildades» och »obildades»
världar egentligen skall anses gå, därom äro
meningarna delade.
Då man iakttager det sätt, hvarpå
de båda uttrycken i dagligt tal
begagnas, finner man genast, att det icke
kan vara på det moraliska området,
som indelningsgrunden närmast är att
söka. Bildning och karaktär äro
visserligen ingalunda oberoende af eller
främmande för hvarandra^ men de
sammanfalla dock icke. Åtminstone enligt
vanligt språkbruk kan en person med
den förträffligaste karaktär höra till
dem, hvilka betecknas såsom
»obildade».
Icke heller torde det vara det större
eller mindre måttet af kunskaper, som
enligt gängse uppfattningssätt gör
skillnaden så stor. En mångkunnig man
kan vara och äfven anses såsom en
barbar, under det »en fint bildad
kvinna» vanligen ej är i besittning
af någon mera omfattande lärdom.
Huru ofta händer det icke, att man
träffar personer, som utan gensägelse
räknas till de »bildade», och som dock
visa sig grymt okunniga i en mängd
saker, som inan tycker, att hvarje
skolbarn borde ha reda på!
Sådanq, missförstånd, som att
»bildning» skulle vara beroende af vissa
examina eller af bekantskapen med
främmande språk e. d. kunna här
saklöst förbigås. De äro allt för grofva
för att kunna vilseleda någon tänkande
människa, och den tid, då dylika
förväxlingar spelade någon roll, torde väl
snart vara ute.
Allt detta oaktadt står den gamla
åtskillnaden kvar och kräfver sin
förklaring.
Månne man ej kommer sanningen
närmast, om man säger, att hvad som
skiljer den »bildade» från den
»obildade» kanske hufvudsakligen ligger
däruti, att den förre ger intryck af
något mera helt, allsidigt och
harmoniskt utveckladt, den senare däremot
af något stympadt eller undertryckt
samt därigenom mera_ armt och
ensidigt?
I stort sedt motsvaras enligt det
gängse betraktelsesättet skillnaden mel-
lan »obildade» och »bildade» af
skillnaden mellan »folkskolebildning» och
»högre bildning».
Hvad kan det då vara, som kommer
den förra att ge intrycket af något
mera ensidigt, fattigt och förkrympt?
Hvad är det för ett stort område af
det mänskliga själslifvet, som
»folkskolebildningen» låtit ligga så godt
som öde?
Svaret gifver sig själft: det är hela
det stora rike inom själens värld, där
inbillningskraften och skönhet s sinnet
härska.
Visserligen hafva i detta stycke ej
heller de högre skolorna synnerligen
mycket att berömma sig af. Äfven
de hafva ringaktat och vårdslösat den
estetiska sidan af människan,
fantasiens och skönhetssinnets sunda
näring och daning. Men de hafva dock
icke gjort det så obevekligt, så
följdriktigt som folkskolan hittills vanligen
gjort. Trots alla brister i de högre
skolornas språkund ej visning har dock
denna i någon liten mån fört fram
till litteraturen, i forna tider till de
klassiska språkens, i senare tider till
de moderna språkens. Och därmed
har för de unga öppnats en värld, där
de kunnat finna näring för sin fantasi,
tillfredställelse för sitt skönhetskraf.
Huru skulle det varit ställdt med våra
bildade klassers ungdom och med vår
nationella kultur, om denna utväg
varit stängd?
Hvad folkskolan åter beträffar, har
tanken på de estetiska behof vens
tillgodoseende vanligen af hennes
målsmän afvisats såsom rent af en
dårskap. Folkskolan måste begränsa sig
till det strängt nödvändiga; hvad
där-utöfver är, det är af ondo -. sådan
har de tongifvandes lösen varit. Litet
sång, mest af religiös och patriotisk
syftning; litet teckning, mest af
geometrisk art - därmed får det vara
nog! Poesi, musik och konst: sådant
kan vara bra, men folkskolans barn
kunna och böra icke utbildas till
»skönandar» - så har det ofta fått heta.
Att denna ståndpunkt icke längre är
hållbar, bör vara klart för en hvar.
Särskildt för folkskolan är den i själfva
verket mindre hållbar än för någon
annan skolart, så snart man nämligen
öfvergifver den uppfattningen, att
folkskolan är till endast för torpare,
statkarlar och fabriksarbetare, samt att
torpare, statkarlar och fabriksarbetare
äro till endast för att producera varor.
Folkskolans valspråk och grundtanke
har allt ifrån begynnelsen varit denna:
uppfostran är harmonisk utveckling.
Sviker hon denna lösen, så sviker hon
sin lifsprincip.
Betecknande är ock, att man redan
hos uppfostringslärans och
folkskoletankens gemensamme upphofsman,
fader Comenius, i hans 1627-28 skrifna
Magna didactica, läser följande ord:
Skolan skall vara en angenäm plats, en
ögonfröjd till det inre som till det yttre. Till
det inre skall hon vara ett ljust, rent, rundt
om med målningar srnyckadt rum; och skola
dessa målningar framställa antingen
framstående män eller landskap eller historiska
tilldragelser eller sinnebilder. Utanför skolan
bör finnas ej blott en fri plats för vandringar
och lekar (hvilka ingalunda böra förmenas
ungdomen) utan ock en trädgård, där
lärjungarna allt emellanåt släppas in samt
tillhållas att fröjda sina ögon genom anblicken af
träd, blommor och örter. Blir allt sålunda
inrättadt, skola barnen lika gärna gå till skolan
som de nu springa till marknader för att
därstädes söka något nytt för öga och öra.
- - Hvad som är naturligt går af sig själft.
Man behöfver ej tvinga vattnet att strömma
utför; man tage blott bort dammen eller hvad
som annars håller det tillbaka, och man skall
genast se det taga sig aflopp. Ej heller
behöfver fågeln befallas att flyga ut; man öppne
blott buren! Lika litet behöfver nian nödga
barnens öga eller öra att vända sig till en
vacker bild eller en vacker melodi.
Helt utan efterföljare härutinnan
har Comenius aldrig varit. Tvärtom,
uppfostrans stormän hafva i alla tider
upprepat detta hans kraf. Men
intill senaste tider hafva deras ord
förklingat utan genljud. Det är först
i vår, i den oemotståndligt
framryckande demokratiens tidsålder, som man
för hela folkets räkning kunnat fordra
full mecldelaktighet i den mänskliga
odlingen, hvars biomina poesien och
konsten utgöra, och först i samband
härmed har uppfostrarnes gamla
fordran på skönhet i skolan kunnat vinna
den kraft, som förvissar om seger.
Medvetandet om den stora brist i
vår folkliga bildning, som uppkommit
geirDm den estetiska känslans
försummande och som särskildt genom den
moderna industrialismen blifvit vida värre
än den i föregående tidsåldrar varit, har
bland uppfostrare och konstnärer inom
flera land uppkallat en sträfvan att
med samlade krafter motverka hvad
som förfular och förråar samt stärka
och främja hvad som kan vara ägnadt
att sprida sol och glädje in i de
fattigas hem.
I dö stora kulturstaterna, i Amerika,
England, Frankrike och Tyskland m.
fl., "arbetas med hänförelse och
framgång i denna riktning. A7i hänvisa
med afseende härå till den
verksamhet, som i England utvecklats af det
1883 bildade sällskapet »Art for Schools
Association» samt af dess mångårige
ordförande, konst- och
samhällstänka-ren John Kuskin, i Amerika af
konstnären ROSS Turner, i Frankrike af
ministeriet för den offentliga
undervisningen och de sköna konsterna samt
inom Tyskland framför allt af det
Hamburgska sällskapet »Die
Lehrer-vereinigung fur die Pflege der
kiinst-lerischen Bildung» och af en senare
bildad Ber lin er-för en ing med samma
’syfte.
Många tecken tyda på, att svenska
folkskolan just nu kommit på den
punkt af siii utveckling, att äfven hon
skall ansluta sig till denna ädla
rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
