Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (1,011.) 15 maj 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 20
1899, ur hvilken uppgiften om 121/2 års
medelålder i fjärde klassen är hämtad, står icke,
att medelåldern 12,12 år är beräknad vid
höstterminens slut utan »under höstterminen».
Förhållandet är det, att skolstatistiken
uträknas för kalenderår, men afgång från
folkskolan äger rum i juni. Härigenom har
missförståndet rörande afgångsåldern uppkommit.
Den siffra, som jag här ofvan uppgifvit (något
öfver 13 år), ligger så nära verkligheten som
möjligt men är något för låg, emedan i
summan af barnen ingår äfven en och annan
Underårig, som fått kvarsitta i fjärde klassen.
Vid den under 1900 års riksdag
förda »striden otn barnarbetet»
förklarade, såsom man torde erinra sig,
industriens målsmän och i
öfverensstämmelse med deras utsagor äfven
civilministern, att minimiåldern för
inträdet i industriarbete ej finge sättas högre
än till 12 år, emedan afgången från
folkskolan i allmänhet skedde just vid
denna ålder eller något senare, i alla
händelser fore 13 års ålder. Att detta
från folkskolemännens sida bestreds
hjälpte icke; deras protester ansågos
ingenting väga gentemot de
förklaringar från skolråd och
folkskoleinspektörer, hvilka voro eller åtminstone
tolkades såsom mer eller mindre fientliga
mot den dittills bestående
skyddslagstiftningen för minderåriga arbetare.
Hade man under de dagar, då
ifrågavarande strid fördes, haft förmånen att
kunna åberopa sig på uttalanden,
afgifna af män med den obestridliga
auktoritet, som d:r Ambrosius äger,
och intygande, att de vore afgjordt
emot »det allt för tidiga och dagslånga
barnarbetet» samt att afgången från
folkskolan i allmänhet icke skedde före
13 års ålder - då skulle antagligen
deri utgång af striden kunnat undvikas,
som d:r Ambrosius nu synes beklaga,
nämligen att »den nya lagen rifvit
sönder bestämmelsen om alla i arbetet
anställda minderårigas skolpliktighet».
Att uttalanden af sådan art
ute-blefvo berodde möjligen däraf, att man
på åtskilliga håll utan större sorg sett
§ 7 af förordningen den 18 nov. 1881
sönderrifven, emedan man trott sig i
stället kunna få en föreskrift om
»allmän skolplikt i fortsättningsskolan».
Här om någonsin har inan skäl att tänka
på ordspråket om den ende fågeln i
handen och de tio i skogen. Den ende
i handen kan vara oansenlig och ha
sina skavanker, och de tio i skogen
kunna vara utomordentligt ståtliga och
skimrande. Äro de senare väl fångade,
kan man saklöst låta den förre flyga.
Men gör man det innan dess, så får
man nog försöka nöja sig med två
tomma händer och med - applåder
af Göteborgs Aftonblad.
Det klander, som oupphörligen
riktats mot ifrågavarande § 7, synes oss
för öfrigt alls icke så träffande, som
anmärkarne tyckas förmena.
Det principiella felet i stadgandet angående
berörda skoltvång har - säger d:r
Ambrosius - legat däri, att de barn, som icke haft
arbetsanställning, varit fria från skolplikt,
oaktadt just dessa framför andra varit lediga
och oförhindrade att begagna fortsättnings-
skolan, under det att däremot de barn, som
haft 10 timmars eller till och med 10Y2
timmars dagligt arbete, måst tvingas till skolgång.
Naturligtvis skulle vi, i likhet med
författaren, gärna sett, att
fortsättningsskolan varit obligatorisk äfven f or »de
barn, som icke haft arbetsanställning».
Men det ser nästan ut, som om
författaren föreställde sig, att den
omständigheten, att ett barn »icke har
arbetsanställning», skulle innebära, att
det icke har arbete utan går
fullständigt sysslolöst. Enligt de af honom
lämnade uppgifterna skola i december
1898 bland Göteborgs
fortsättningsskolas lärjungar 35 procent af
gossarne och 83 procent af flickorna hafva
»saknat arbetsanställning». Men icke
kan väl detta rimligtvis betyda, att
ifrågavarande barn under de från
skolgång lediga timmarna gå och slå dank?
Med frånräknande af några, som vi
förmoda, ganska sällsynta undantag,
hafva väl samtliga dessa
fortsättnings-skole-lärjungar en eller annan
sysselsättning i hemmet. Men under sådan
förutsättning – den enda rimliga -
är den klandrade § 7 icke så
besynnerlig, som man velat göra troligt,
eftersom den velat genom obligatorisk
skolgång tillförsäkra åtminstone någon
uppfostrande vård just åt de barn,
som mest sväfva i fara att gå miste
om all sådan, enär de hafva sin
sysselsättning utom hemmet och sålunda
sakna föräldrarnas stadiga tillsyn.
Bestämmelsen är utan tvifvel
ofullkomlig, men den grundar sig på en både
begriplig och riktig tanke.
Förbiseendet häraf hvilar på en mycket
besynnerlig men icke förty mycket
allmän förblandning af de båda
begreppen arbete och industriarbete. ,
I likhet med d:r Ambrosius betrakta
vi det som själfklart, att barn, »som
haft 10 timmars eller till och med lOYs
timmars dagligt arbete», icke kunna
hafva nytta eller nöje af en därefter
meddelad
fortsättningsskole-undervis-ning. Men hvilken nödvändighet
föreligger för en så afvita anordning af
denna undervisning ? Så vidt vi veta,
gäller i Göteborg allmänna
folkskolestadgans § 50 mom. 2, så lydande:
Arbetsgifvare, som begagnar barns biträde
i sin handtering, vare skyldig att, jämlikt de
särskilda föreskrifter, som därom äro eller
varda gifna, så ordna deras arbete, att nödig
tid förunnas dem att erhålla stadgad under-
Enligt § 7 i förordningen den 18
november 1881 är det ju icke
näringsidkaren utan skolstyrelsen, som
bestämmer de tider, då minderårig
industriarbetare skall åtnjuta fortsatt
undervisning. Skolstyrelsen kan alltså
mycket väl omöjliggöra så orimliga
anordningar af arbetstid och skoltid, som
d:r Ambrosius antydt. Nota bene: om
den vill och af hänsyn till det mäktiga
industriintresset vågar använda den
befogenhet, som lagstiftningen lagt i
dess hand.
Till vår ledsnad finna vi af den
skrifvelse, hvilken d:r Ambrosius
insändt till Handelstidningen, att han
anser den förklaring, som Göteborgs
folkskolestyrelse afgifvit med hänsyn till
utkräfvandet af skolpliktighet i
fortsättningsskolan, »fullt lagenlig».
Förordningen den 18 november 1881,
som i sin § 7 uttryckligen föreskrifver
skolplikt till 15 år, gäller - säger han -
numera endast för mindre handtverk
eller annan handtering och lagen den
17 .oktober 1900 § 3 andra stycket
innehåller icke någon dylik ovillkorlig
föreskrift.
Det finnes - fortsätter ban - så vidt jag
känner, intet stadgande, som ålägger
folkskolestyrelse eller skolråd att bestämma
gränsskillnaden mellan ofvan åberopade
författningars giltighetsområden. Det tillkommer
alltså icke denna myndighet att afgöra, om
en minderårig skall anses hafva anställning i
industriellt yrke eller i mindre handtverk,
utan detta bestämmande lärer tillkomma
hälso-vårdsnämden, där sådan finnes (se
presidenten Forsells kommentar till lagen, sid. 24!).
Vidare är att märka, att det åligger i vissa
fall hälsovårdsnämden och i andra fall
yrkesinspektören att vaka öfver lagens efterlefnad,
men någon sådan skyldighet är icke ålagd
folkskolestyrelse eller skolråd.
Att det tillkommer hälsovårds- (eller
kommunal-)nämd att besluta, huruvida
handtverk eller annan handtering idkas
i så stor omfattning eller under sådana
förhållanden i öfrigt, att handtverket
eller handteringen skäligen må anses
för fabrik, framgår - oafsedt alla
kommentarier - otvetydigt af § 8 i
förordningen den 18 november 1881. Hos
Göteborgs hälsovårdsnämd kan
Göteborgs folkskolestyrelse följaktligen utan
svårighet erhålla alla de upplysningar,
den i detta afseende finner sig behöfva.
Af samma förordnings § 14 finner
man vidare, att det åligger
hälsovårds-(eller komrnunal-)nämd att noggrannt
öfvervaka, att de i förordningen
gifna föreskrifter iakttagas, och att den
för sådant ändamål tid efter annan
själf eller genom personer, som den
inom eller utom sig utser, bör besöka
de inom kommunen befintliga
arbetsställen, där minderåriga användas. Vi
taga för gifvet, att Göteborgs
hälsovårdsnämd gärna skulle lyssnat till ett
förslag om ordnad samverkan med
Göteborgs folkskolestyrelse för vinnande
af det syfte, som sålunda varit för
hälsovårdsnämden och folkskolestyrelsen
gemensamt.
Vi hafva af författarens ofvan
återgifna uttalande ej fått klart för oss,
huruvida han verkligen menat, att
ingen skyldighet att öfvervaka
efterlef-naden af bestämmelsen rörande
minderåriga industriarbetares skolplikt skulle
vara folkskolestyrelse eller skolråd ålagd.
Skulle så vara meningen, få vi erinra
om gällande folkskolestadgas § 51.
Denna har sannerligen ett hårdt öde:
gång på gång tyckes man glömma,
att den finnes till. I densamma
föreskrifves ju dock, hvad skolråd (eller
»skolstyrelse») har att iakttaga, »i
händelse föräldrar eller målsmän skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
