Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 21. (1,012.) 22 maj 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 21
SVENSK LÄRARETIDNING.
353
visningen däri taga sin början-samtidigt med
förberedande uppsatsöfningar, hvilka ansetts
* kunna med fördel- företagas redan i första
och andra årsklasserna.
Här antydas några grundsatser, som
förut icke varit framhållna i
normalplanen:
1. Läsning och skrifning skola ställas i
närmaste samband ined sakundervisningen.
2. Undervisningen i språklära införes i
tredje årets kurs, i stället för såsom förut i
femte.
3. Denna undervisning skall utgå från det
talade och skrifna språket, sådant det f
öre-lägg es barnen vid läs- och skrif of ning ar na.
4. För språkläran användas inga särskilda
timmar, såsom uttryckligen säges under
rubriken »Allmänna anvisningar», utan denna
undervisning sker vid skrif- och läsöfningarna.
Att ämnets olika grenar böra ställas
i nära samband med hvarandra och
med sakundervisningen utvecklas
vidare under rubriken »Metodiska
anvisningar» på följande sätt:
Lärokursens olika delar böra ställas i
närmaste samband med hvarandra och med
öfriga läroämnen, så att stycken till läsning
väljas med hänsyn dels till -skrif of ningarna,
dels till genomgångna lärostycken i öfriga
ämnen, skrif of ningarna ansluta sig till den
muntliga undervisningen samt undervisningen
i rättstafning och språklära försiggår i
sammanhang med skrif- och läsöfningar.
Ingen, som på allvar sysslat med
planläggningen af modersmålets
behandling i barndomsskolan, kan tvifla
.på den sålunda framställda
grundsatsens vikt och betydelse. Den är en
af hufvudprinciperna för en god
undervisning i ämnet. Att den nu
uttryckligen fått sin plats i
normalplanen är därför ett verkligt framsteg.
Det är dock ganska tvifvelaktigt
.om det sätt, på hvilket den framställts,
är ägnadt att föra den till seger i
skolorna. Någon genomförd lärogång
för grundsatsens tillämpning är icke
framställd, utan det har fått bero vid
dess, såsom synes, ej särdeles klara
eller enkla formulering. s Den är
därtill så omsorgsfullt insvept i de
föregående normalplan-editionernas
formler, att mången, som läser den nya
normalplanen, kanske knappast
märker den nyhet, som inkommit i
densamma. Dessutom är i grundsatsens
formulering ej tillräckligt framhållet,
att talöfningarna äro ett af de tre
hufvudmomenten vid
språkundervisningen. Detta är så mycket
betänkligare sorn de oftast allramest
försummas. Men utan att talöfningarna
bedrifvas med omsorg och ställas i
förbindelse såväl med realämnena som
med skrif- och läsöfningarna medför
icke skolans undervisning det gagn
för barnens utveckling, som den
annars kunde.
Det är en afgjord vinst, att
undervisningen i språklära skall börja med
tredje skolåret. Läroplan för denna
anordning är för många skolor
uppgjord och pröfvad. Få lärjungarna
under fyra år syssla med de enklaste
lagarna för språkets byggnad, så bär
arbetet därmed någon frukt, men
knappast örn tiden blir kortare.
Huruvida däremot ett lika gynnsamt
omdöme kan fällas om bestämmelsen,
att språkläran ej skall hafva någon
särskild lärotid eller några för
densamma särskildt afsedda texter, är
minst sagdt osäkert. Icke heller för
denna nyhet har normalplanen någon
lärogång. De flesta nu tjänstgörande
lärare och lärarinnor äro dock
obekanta med den nya anordningen af
ämnet, och det blir då för dem icke
lätt att förstå, huru normalplanen vill
hafva den genomförd. De flesta
inspektörerna äro sannolikt ej heller
bättre underrättade, hvarför några
vägledande råd och anvisningar af dem
ej torde stå till buds. Flera af
seminariernas metodiklärare äro äfven
främmande för denna nyhet. De afgående
eleverna, som naturligtvis ha svårare
än mera erfarna lärare att forma en
ny metod, måste då komma i en kinkig
belägenhet, då’de skola tillämpa
normalplanen.
Dessutom kan det helt visst råda olika
meningar såväl om den nya
bestämmelsens praktiska lämplighet som om
dess riktighet i psykologiskt
hänseende. I några på senare åren utgifna
s. k. öfningsböcker hafva visserligen
förfaringssätt framställts, som göra
grammatikundervisningen
hufvudsakligen till skriföfningar, men intet af
dessa har, så tilltalande än ett och
annat af dem kan synas, vunnit
allmänt erkännande, ej heller göra de
särskildt valda texter och exempel
öfverflödiga; ett antal lektioner hvarje
termin ensamt ägnade åt språkläran
blifva också med dessa metoder
nödvändiga. Motsvarande bestämmelse i
1889 års normalplan, att rnan skall
»utgå från valda exempel», inlära det
viktigaste samt inskärpa det »genom
skriftliga öfningar och upplösning af
satser» är sålunda ännu ej en
öfvervunnen ståndpunkt. Hade nya
normalplanen nöjt sig med att inskärpa
nödvändigheten af att utgå från satser,
som äga för barnen värderikt innehåll,
framställdt på fullgod svenska, och
att det inlärda måste tillämpas under
läs- och skriftimmarna, så skulle
skolans undervisning verkligen varit tjänt
därmed. Nu blifva de nya
bestämmelserna antingen icke följda eller
leda de i allt för många fall till ett
planlöst famlande, som måste bli till
föga gagn.
Föreskrift är lämnad om, att regler
och terminologi böra »inskränkas till
det minsta möjliga». Ar icke denna
uppmaning alltför exklusiv? Äfven
här måste ett »lagom» eftersträfvas.
Hafva barnen rätt uppfattat en
språklig kategori, så är det en lättnad för
dem att få den fixerad i ett kort
uttryck, som vunnit burskap. Om
termen är svensk eller af främmande
ursprung inverkar ej på lärjungarnes
arbete, men då de komma ut i lifvet,
skola de känna sig besvikna, om den
term, skolan inlärt, icke erkännes. Vi
anmärka detta, emedan normalplanens
uppmaning att använda svenska
benämningar ofta tages till förevändning
för tillskapandet af allt annat än
språkligt vackra och korrekta nya termer.
Ät skri f of ningarna har ägnats mera
omsorg än i föregående editioner.
Afskrifning ur bok är fortfarande ett
hufvudmoment vid dem, men
vederbörande synas nu hafva varsnat, att
dessa öfningar, så nyttiga och
oumbärliga de än äro, ofta blifva en
parodi på språköfningar genom att
lärjungarna tillåtas afskrifva bokstaf för
bokstaf i stället för ord eller satser och
meningar. Redan för småskolan har
nämligen nu lämnats den anvisningen,
att »afskrifningen bör ske så, att
sedan barnen betraktat det ord, sorn
skall af skrif vas, de skrifva hela ordet
utan att vidare se på det». Det hade
behöfts, att motsvarande råd lämnats
äfven för folkskolans olika afdelningar.
Uppsatsöfningar äro nu införda från
och med tredje skolåret. * Detta är
själfklart ett framsteg. Konturerna
af en lärogång för de fyra följande
åren hafva ock skisserats. I synnerhet
för de unga lärarnes skull hade den
behöft vara mera utarbetad. De flesta,
som utgå från seminarierna, hafva af
helt naturliga skäl ringa föreställning
om, huru undervisningen i
modersmålets skrifning bör ändamålsenligt
bedrifvas. Särskildt nu, då
uppsats-öfningarna skola erhålla större plats
än förut, skulle en plan varit behöflig,
som visat, huru dessa öfningars
vanligaste blindskär - för svåra
uppgifter - skola undvikas. Många lärare
och kanske ännu större procent
inspektörer synas icke hafva gjort klart
för sig, att det gäller för barn, lika
väl som för vuxna, att om det,
hvarom man skall skrifva, måste man
åtminstone kunna bilda sig en
föreställning. Nu få barnen alltför ofta
skrifva om saker, som ligga utanför deras
föreställningskrets.
Emot yrkandet på mera detaljerade
anvisningar i denna punkt må icke
skäligen invändas, att normalplanen
ej lämpar sig för sådana, ty den
innehåller ej sällan ytterst minutiösa
bestämmelser, t. ex. att
uppsatskoncepten böra rättas före renskrifningen.
Mot denna anvisning torde för öfrigt
mången erfaren lärare i modersmålet
vilja opponera sig. Är of ningen
lagom svår och Skrifundervisningen i
öfrigt ordentligt skött, så är en sådan
rättning oftast onödig. Men hvarje
obehöflig granskning är ett fel,
emedan den minskar barnens
uppmärksamhet på de nödvändiga rättningarna.
Efter renskrifningen skola »de färdiga
uppsatserna med omsorg rättas, och
genomgås» heter det vidare. Äfven
här behöfdes en varning för ett vanligt
fel hos nitiska lärare: kritiken göres
så utförlig och omständlig, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
