Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 25. (1,016.) 19 juni 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 25
den stridbare rektor C., som i sin
motion så bestämdt uppträdt såsom
den svenska flickskolans målsman,
komme naturligtvis att pä
flickskolemötet med största kraft förfäkta sina
tankar och förslag, och att han icke
skulle sakna meningsfränder, syntes
alldeles uppenbart.
Egendomligt nog slogo dessa
förväntningar fel. Mötet, som var
synnerligen talrikt besökt, besjälades af
en afgjord obenägenhet för den
ifrågasatta, genom lag reglementerade
pröfningen och fattade så godt som
enhälligt följande resolution: »Mötet
uttalar sig emot en examen i riktning
af den i rektor Centerwalls motion
föreslagna och önskar, att flickskolornas
afgångsbetyg må få officiell betydelse.»
Skarpaste uttrycket för den inom
flickskolornas lärarekår rådande
stämningen gaf måhända professor
Lundell, då han framhöll såsom sin
mening, att allt examensväsende är af
ondo och lider af en inneboende
tendens att ständigt blifva allt sämre
ge-norn ett oaflåtligt stegrande af
fordringarna, samt att vår tid är »praktisk
i en alldeles ohygglig grad» och
därför väl behöfver, att det
allmänmänskliga i bildningen genom
skolundervisningen starkt betonas.
Man kan fullt ut dela denna
uppfattning men likväl vara något
tveksam om det riktiga i att utan vidare
afvisa hvarje tanke på att äfven
flickskolorna måste taga hänsyn till den
allmänt medborgerliga examen, som
nu är i görningen,
Det förhåller sig nämligen utan
tvifvel så, som frågans inledarinna, fröken
Anna Rönström äfven medgaf, att då
vi i framtiden få en allmänt
medborgerlig examen för goss-skolorna, så
blir någonting däremot svarande för
flickskolorna säkerligen oundvikligt,
och fröken Lilly Engström hade nog
rätt, då hon i anslutning härtill
betonade, att flickorna icke skulle med
framgång kunna täfla med gossarne
inorn det borgerliga lifvet, så vida de
ej hade att bjuda formell garanti för
motsvarande kompetens. För vår del hålla
vi det för ytterst osannolikt, att staten
skall tillmäta afgångsexamen från en
flickskola »officiell betydelse» med
mindre denna afgångsexamen inrättas
i ungefärlig öfverensstämmelse med
den pröfning, som kan blifva för
gossarne f öreskrif ven.
Om exameiisväsendet i det hela är
ett ondt - något som man gärna kan
medgifva - så är det helt visst ett
oundvikligt, ett nödvändigt ondt. Och
man står då inför den frågan: Skall
nian gentemot detta oundvikliga onda
förhålla sig rent afvisande? Eller skall
man taga någon befattning därmed?
Flickskolemötet var tydligen, mest
böjdt att besvara den förra frågan
med ja och den senare med nej. »Om
vi nu skola ha en examen», yttrade
skolföreståndarinnan fröken Anna Wij-
känder, »så bör den komma
nöd-tvungen och ej genom eget
medgifvande.»
Om lämpligheten af ett dylikt svar
torde meningarna dock kunna vara
delade. Det innebär nämligen, att de,
som föra flickskolornas talan, afstå
från hvarje anspråk på att få utöfva
något inflytande vid bestämmandet af
den blifvande »allmänt medborgerliga
examens» innehåll och omfång. I sin
motvilja mot det offentliga
examensväsendet öfver hufvud taget öfverlåta
de den saken helt och hållet åt
goss-läroverkens målsmän. Hvad kan
följden häraf blifva? Månne icke snarast
den, att examensfordringarna blifva så
uppskrufvade som möjligt? Månne
icke särskildt den, att professor
Lun-dells och flera andras kraf på
minskning i språkbördan lämnas utan
afseende? Med kännedom om rådande
tendenser frukta vi det värsta.
Men om utgången blir den vi
befara, hvad hafva flickskolorna genom
sin rent afvisande hållning vunnit?
De hafva försummat det gynnsamma
tillfället att lätta på oket; att undgå
detsamma kunna de icke hoppas.
Vi förstå mycket väl den motvilja
rnot det officiella examensväsendet,
som förestafvat flickskolemötets
uttalande. Den pedagogiska lifaktigheten
på flickskolans område är till
väsentlig del beroende just på den frihet,
som där varit rådande, och att denna
frihet kan sättas på spel genom
införande af en officiellt reglerad examen
lider tyvärr intet tvifvel. Huru långt
man inorn statsläroverken kan drifva
krafvet på dödande uniformitet, därpå
är den ännu oafgjorda konflikten vid
Nya elementarskolan ett afskräckande
exempel. Att en fara finnes skall alltså
icke förnekas. Men om, såsom vi tro,
denna fara är oundviklig, så hjälper
det ej att söka undvika den: den måste
i stället bekämpas.
Det torde måhända tyckas, att vi här
tagit till orda i en fråga, som är
folkskolan alldeles ovidkommande. Så är
emellertid ingalunda förhållandet.
Folkskolans målsmän hafva med afseende
på den blifvande allmänt
medborgerliga examen stora intressen att bevaka.
De kunna möjligen afstå från att ha ett
ord med i laget vid bestämmandet af
allmänna läroverkens organisation,
klassantal, inträdesfordringar o. d. De kunna
till nöd underkasta sig den
understundom ganska illojala konkurrens,
som allmänna läroverken genom sina
nedersta klasser på åtskilliga orter
utöfva. Men hvad de aldrig utan att
svika den ungdom, de hafva om hand,
kunna uppgifva, det är krafvet, att
de barn, som genomgått folkskolan
samt hafva anlag för vidare studier,
vare sig af praktisk eller teoretisk art,
också erhålla en möjlighet härför och
icke vid afgången från folkskolan finna
sig stående framför en kinesisk mur i
form af en examen, som är så anord-
nad, att den skall vara tillgänglig
endast för mandarinklassens barn.
Folkskolans målsmän måste redan af denna
orsak fordra, att den tillämnade
allmänt medborgerliga
bildningspröf-ningen hålles inom gränserna af hvad
som verkligen kan anses tillhöra
»allmänt medborgerlig bildning».
Häraf följer, att folkskolans och
flickskolans intressen i detta afseende
väsentligen sammanfalla, och att vi från
vår ståndpunkt ej kunna annat än be
klaga, i fall det mäktiga sociala
inflytande, som står till flickskolans
förfogande och som är hennes största
privilegium framför folkskolan, ej skulle
vara att påräkna vid sträfvandet att
få den förestående läroverksreformen
löst på ett sätt, hvarmed nationen i sin
helhet kan vara tjänt.
Två föredrag
utgjorde enligt åhörarnes allmänna
uppfattning glanspunkterna vid det
under förra veckan hållna
flickskolemötet härstädes.
Det ena hölls af fröken Anna
Sandström öfver frågan: »Hvilka tendenser
i tidslynnet och litteraturen försvåra
ungdomens uppfostran till plikttrohet
och sund lifsglädje?» Ehuru detta
föredrag egentligen hör till dem, som
måste återgifvas i sin helhet, i fall det
rätta intrycket däraf icke skall gå
förloradt, meddelas här några
antydningar om tankegången däri:
Som den ena af de i frågan åsyftade
tendenserna betraktade föredragshållarinnan
den moderna människans böjelse för det
febrila arbetet, vare sig sporren därtill är
pliktkänslan eller vinstbegäret. Denna drift
att liksom berusa sig i arbetet gör, att
man hindras att samla sig och gå på
djupet. Den gör sig gällande redan i de långa
skolkurserna, och det är en yttring af
samma tendens, när man drar in
skolungdomen i föréningslifvet och i offentliga
tillställningar såsom basarer o. d. i stället för att
unna den någon dags lugnt familjelif.
Men i samband med denna febrila
rastlöshet utvecklar sig hos nutidsmänniskan
en lika febril längtan efter stämning. Det
är visserligen bra, att stämningslifvet
utvecklas, men det är icke bra, att
stämningsjakten drifver till flykt från verkligheten ocri
dess uppgifter. Det behärskade
stämningslifvet gör tillvaron rikare, men det
obehärskade gör sitt offer till den
ovederhäftigaste människa på jorden. Den
obehärskade stämningsmänniskan ryckes med i
beundran för allt, som kan anslå
känslosträngarna; hon insveper de skarpaste
motsatser i ett gemensamt moln af rökelse.
Hennes åskådning blir ett potpourri af alla
möjliga lifsåskådningar. I litteraturen
trängas de klara linjerna undan af de
stäm-ningsgifvande färgerna. Allt flyter ihop.
Och i denna ström blandas utvecklingen
med reaktionen - återgången från
kristendomen till antiken, hvars lifsglädje man
vill återuppväcka, medan man i själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
