Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (1,021.) 24 juli 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 30
SVENSK LÄRARETIDNING.
499
§ 8.
De här ofvan gifna bestämmelser gälla
icke i fråga om tjänstledighet, som
åtnjutes af vikarierande lärare, utom i det
fall att denne uppehåller tillfälligtvis
ledig befattning.
§ 9.
Hvad i denna kungörelse finnes
före-skrifvet med afseende på lärare skall
äga tillämpning äfven på lärarinnor.
Det alla, som vederbör, hafva sig
hör-samligen att efterrätta. Till yttermera
visso hafva Vi detta med egen hand
underskrifvit och med Vårt Kungl, sigill
bekräfta låtit.
Stockholms slott den 31 maj 1901.
OSCAR.
(L. S.)
Nils Claéson.
Poesi och konst i skolan.
3.
Den reformrörelse på
ungdomsläsningens område, för hvars allmänna
grundsatser i det föregående blifvit
redogjordt, utmynnar i en
förkastelsedom öfver den speciellt för
ungdomen diktade berättelselitteraturen och
i ett yrkande, att intet må bjudas
såsom poesi åt barn, som icke är
full-lödig poesi äfven för estetiskt
bildade vuxna.
Detta yrkande kan tyckas
oförenligt med den förutsättning för all
pedagogik, att barnets
fattningsförmåga icke sammanfaller med den
vuxnes. Det kan ock på grund
häraf synas stridande mot vissa
uttalanden rörande ungdomsläsningen,
hvilka blifvit gjorda af flera bland
de mest framstående
uppfostrings-tänkare. I sin bok om »Vår
ungdomslitteraturs elände» anför Wolgast
ett dylikt uttalande af s j älf ve
mästaren Diesterweg. I en uppsats om
»Hvad det innebär att läsa» varnar
denne mot ett omdömeslöst läsande
af stora författare i skolorna.
Vi beröfva ofta - säger han - våra
lärjungar njutningen af våra härliga
klassiska författare genom vårt dåraktiga,
oförståndiga anticiperande, d. v. s.
genom läsandet af dessa mästerverk vid
en ålder, då den unga människan icke
är mogen att fatta och tillägna sig mas-,
terverk af män. Hvad dessa under sina
mognaste år, på höjden af sin kraft och
på grundvalen af den rikaste
lifserfaren-het hafva skapat och framställt, är
naturligtvis njutbart och gagneligt endast
för män, hvilka hafva erfarenheter, upp-
lefvelser, handlingar bakom sig. Men
vi förvandla det till barnamat och göra
det härigenom omöjligt för barnen att
njuta däraf, när de en gång blifva vuxna.
De ha ju då läst och läppjat på allt.
Så går det med allt: med katekesen,
med psalmboken, med bibeln, med våra
klassiker; vid 8 till 10 år läsa och lära
våra barn dessa, och vid 12 till 18 år
förelägger man dem de djupsinnigaste
verk af våra förnämsta skriftställare, t.
ex. Schillers filosofiska skrifter, Goethes
Faust och mera sådant. Det är ett rent
fördärf.
Då Diesterweg skref dessa skarpa
ord, tänkte han emellertid
uppenbarligen på det pedantiska
katekiserings-raseri, som under hans tid florerade
i skolorna och visserligen ännu ej är
utdödt. Katekes, psalmer, bibelns
berättelser, »läsebokens» vers och
prosa - allt skulle metodiskt
»behandlas», d. ä. genomförklaras,
utfrågas, vridas och vändas, stötas och
blötas. Vid ett dylikt
begreppsmässigt sönderplockande måste
uppfattandet genom känsla och fantasi
naturligtvis grumlas och störas, för att
ej säga tillintetgöras. För all rent
legreppsmässig tillägnelse gäller såsom
första bud, att fortskridandet sker
utan språng och luckor; hvarje
föregående länk i kedjan måste vara
klart begripen, för att ej de
efterföljande skola hänga i luften. Med
sådant bildningsstoff åter, som tillägnas
genom känsla och fantasi, förhåller det
sig på ett helt annat sätt. Här
spelar aningen, den dunkla stämningen,
förnimmelsen af det hemlighetsfulla
och outgrundliga en utomordentligt
stor roll, och man kan njuta och
växa af oändligt mycket, som man
ej på långt när kan förklara. Det
är alldeles meningslöst att ställa
barnet inför en matematisk uppgift, för
hvars lösning det saknar nödiga
förkunskaper. Men det är icke alldeles
meningslöst att ställa det inför en
vacker blomma, hvars anatomi det
icke känner, en aftonrodnad, hvars
färgspel det ej kan analysera, ett
musikstycke, om hvars melodiska
och harmoniska byggnad det icke
har något begrepp, ett skaldeverk,
hvars hela innehåll det icke med
ens kan göra till sitt. Inom
fantasiens och känslans värld syssla vi
egentligen hela vårt lif igenom med
ekvationer af så hög grad och så
många obekanta, att vi på
begreppets väg aldrig blifva färdiga med
deras exakta lösning.
Icke desto mindre måste man nog
gifva Diesterweg rätt beträffande det
olämpliga i att förelägga barn
sådana verk, som förutsätta en djupare
erfarenhet af lifvet och dess stora
konflikter. All poesi för barn måste
vara poesi äfven för vuxna, men
häraf följer ingalunda, att all poesi
för vuxna måste vara poesi äfven
för ’barn. Barnpoesien ligger icke
utanför utan inom den egentliga
litteraturens rike, men den sammanfaller
icke därmed utan är en provins
däraf. Hvad som skall bjudas barnen
till näring för deras skönhetsbehof
och utveckling af deras
skönhetssinne är icke något helt annat än det,
hvaraf vi vuxna njuta, det är ett
urval däraf.
Det är vid åstadkommandet af detta
urval, som pedagogiken får afgörande
betydelse för ungdomsläsningen, dels
ur ’barnpsykologisk, dels ur etisk
synpunkt.
Till samma resultat, hvartill nu
antydda tankegång fört, hafva äfven
reformvännerna i Tyskland kommit.
Och de hafva, märkligt nog, härvid
undvikit ett skär, hvarpå tyska
tänkare annars rätt ofta stranda,
nämligen frestelsen att uppställa ett
detaljeradt system, hvarefter allt skall
teoretiskt pröfvas och bedömas.
Wolgast och de med honom liktänkande
yrka tvärtom, att det urval ur
litteraturen, hvarigenom den äkta
barnlitteraturen skall erhållas, måste ske
på grund af .iakttagelser och f or söl:.
Man måste genom erfarenhet söka
utröna, hvilka litteraturalster som bäst
motsvara barnens sJcönhetsbehof samt
bäst odla och rena deras smale.
Det är en stor och svår uppgift,
som härmed blifvit pedagogikens
d. v. s. i främsta rummet skolans
män förelagd. Ännu har denna
uppgift ej blifvit af dem> allmänneligen
insedd och erkänd. Att vänta att
den skulle vara löst, vore
följaktligen orimligt. Det nödiga materialet
härför kan först då föreligga, när
poesien blifvit icke allenast
teoretiskt utan framför allt praktiskt
erkänd såsom ett oumbärligt
bildningsmedel.
Viktiga bidrag till uppgiftens
lösning saknas dock icke. Från rätt
många personer med hög estetisk
bildning har man nämligen
uttalanden, som visa, hvad slags
ungdomsläsning, som kraftigast och mest
förädlande inverkat på utvecklingen af
deras skönhetssinne. Åtskilliga
sådana uttalanden från vårt eget land
kunde framdragas, men då närmaste
utgångspunkten för dessa betraktelser
varit Wolgasts bok, må i stället några
däri åberopade exempel anföras.
Främst ställes som sig bör Goethe.
Under hans barndom fanns det, såsom
han själf påpekar, ännu ingen specifik
ungdomslitteratur. »De äldre hade ännu
själfva ett barnsligt sinnelag, och det var
dem därför lätt att meddela oss sin egen
bildning. Utom Amos Comenius Orbis
pictus kom ingen barnbok i våra händer».
Den bokskatt, hvarur Goethe under
barndomen sög näring, var i hufvudsak
följande: den stora foliobibeln med Merinas
kopparstick, Gottfrieds Krönika öfver
Goethes födelsestad med kopparstick af
samma mästare, Homeros, Vergilius,
Ovidius Metamorfoser, de s. k. folkböckerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
