- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 20:e årg. 1901 /
530

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 32. (1,023.) 7 augusti 1901 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

530

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 32

Kamrater o.ctf f, d? lärjungar till honom,
hvars na inne/ vi i dag samlats för att hedra!
Af sin himmelske Herres »fullhet» och »nåd»
hade han, vår ärevördige rektor, fått många
ocli rika pund att förvalta. Men af alla
dessa var för visso Hans kärleksvarma hjärta
det bästa af allt.

Så sånt det är, att af hjärtat går lifvet,
så sant måste det vara, att kärleken, »det
största af allt» (l Kor. 13: 13) var den dolda
hjärtedrif kraf ten till -hans lifsverksamhet.
Kärleken till hans himmelske herre och
fader; kärleken till vår kristna församling, till
vårt folk, äfven dess breda och djupa lager,
som behöfva lyftas från mörker till ljus, från
råhet och ondska till bildning och kristlig
tro och dygd, kärleken till de hundra tusen,
ja, millioner unga, hvilkas glada eller dystra
anleten dock alltid i någon grad lysa af
»barnslig, tro och lydnad», och som vi
alltid betrakta som framtidens hopp, den
öfverseende, stödjande och uppmuntrande
kärleken mot de många ynglingar, som under
hans ledning och impulser skulle steg för
steg utbildas till en »ljusets riddarvakt»
bland de små och ringa, hvilka dock, enligt
den eviga kärlekens bud, ingen bör eller
får förakta - denna kärlek dref honom att
ställa sina kunskaper, sin tankekraft, sin
musikaliska och sällskapliga talang, sin
arbetskraft, ja, allt, i den fosterländska
folkbildningens tjänst.

Af genkärlek, tacksamhet och vördnad
hafva vi därför till i dag låtit resa
kärlekens och nådens symbol, korset, på hans
af kärleksfulla händer blomsterprvdda
grafkulle.

Och nu låt täckelset falla af
minnesvården öfver fil. doktorn, seminarierektorn,
riddaren af k. nordstjärneorden och ledamoten
af musikaliska akademien m. m. Chr. Ludv.
Anjou! -

(Täckelset föll.)

Och nu har minnesvården framträdt för
våra blickar: den gråa graniten i korsets
form med förbundstrohetens symbol, ringen,
omkring dess medelpunkt.

JMen ännu några ord! Vi rektor Anjous
f. d. lärjungar minnas1 ju som i går, huru
det gladde vår rektor^ om vi vid en
lektions början kunde tillfredsställande »akta»
på den föregående lektionens läroinnehåll.
Huru mycket mer skulle det icke glädja
honom, om en fläkt af hans ande
genomströmmar oss och drifver oss att under vår
lifsverksamhet rätt »akta» på läran, oss
själfva och dem, som oss se och höra! Om
i sådant fall han i detta ögonblick i synlig
gestalt blickade ned på oss från en bättre
och högre kateder, skulle vi för visso
förnimma, huru han med hela sin förklarade
gestalt accentuerade den jublande fröjd,
som bodde i hans ande. -Må hans ljusa
bild mana oss till trohet! Må hans
exempel mana begåfvade och kunnige män af
landets yppersta att ägna sina krafter åt
folkundervisningens och folkuppfostrans
heliga och viktiga angelägenhet!

Och till sist!- Må du, vår gamle faderlige
vän och lärare, nu hvila i salig frid, tills du
i fullaste mått delaktiggöres af din
himmelske Herres »fullhet» och ditt öra nås af
iiådeordet: »Gå in i din Herres glädje, du
gode och trogne tjänare!»

Därpå framträdde folkskolläraren K.
F. Forsman från Reijmyra och ägnade
den bortgångne en versifierad hyllning,
ur hvilken vi anföra följande strofer:

Dock - hans ord var ej en blixt, som lyste
blott, den kärlekseld, hans hjärta hyste,
där spred värme, sommarsolen lik,
»Kärlek gif de- små i rika flöden -
kärlek det är lif, men köld är döden» -
summan var af hans pedagogik.

Fridens .man, som slumrar här i mullen,
Hvila- ljufligt! Se utöfver kullen
sommarsolen nu sitt skimmer drar.
Det är bilden af ditt varma sinne,
det är bilden af ditt ljusa minne,
som i våra hjärtan hemvist har.

Hvila ljuft! - Den sten, som grafven täcker,
ej dig tynger, ej din hvila stäcker;
tacksamheten reste honom här.
Men den bästa, sanna minnesvården
står ej här af sten på kyrkogården -
han din ädla lefnadsgärning är.

Sedan därefter stiftsmötets sångkör
sjungit »Stilla skuggor», framträdde till
grafven seminarieföreståndaren J.
Vahl-qvist och nedlade där den förutnämda,
praktfulla kransen, sedan likväl först
inskriptionen å banden upplästs.

Vid en uppvaktning, som tidigare på
e. m. ägt rum hos den forne, nu
92-årige ritläraren, notarien C. Vallberg,
hade denne, som af sin höga ålder var
hindrad att närvara vid
aftäckningsak-ten, begärt att få en hälsning framförd
till rektor Anjous graf. Öfverläraren A.
Bergholtz i Skärkind, som vid det
nyssnämda tillfället fört ordet, fullgjorde nu
detta uppdrag, hvarpå en af den
aflidnes anhöriga, d:r N. Anjou från
Stockholm, på dessas vägnar uttalade ett tack
till alla, som medverkat vid detta
hedrande af C. L. Anjous minne.

I programmet ingick, jämväl
nedläggandet af en krans å
seminarieadjunkten C. F. Hedblads snedt emot belägna
graf. Detta skedde nu. Banden till
denna hade följande inskription:
»Ryktet aldrig skall dö för den, som sig ett
godt förvärfvat», samt »Från
minnesgoda lärjungar». Den högtidliga akten
afslöts med af sjungandet af ps. 45: 8.

Minnesvården utgöres, såsom synes af
bilden å första sidan, af ett kors med
en ring omkring centrum, något öfver
tre meter högt och utför dt i grå granit.
Ritningen är efter mönster af
hofpredi-kanten Brings grafvård å Nya
kyrkogården i Stockholm uppgjord af
kommitténs ordförande, och arbetet utför dt
å J. E. Nelsons stenhuggeri i Linköping.
Inskriptionen är efter ritning af
folkskolläraren G. Thor i Norrköping huggen i
ren gammalgötisk stil. I ringen läses:
»Af Hans fullhet hafva vi alla fått, .och
nåd. för nåd» och å fotställningen:

SEMINAKIEREKTORN
CHR. L. ANJOU

1821-1896.
LÄRJUNGAR RESTE VÅRDEN.

Medel till monumentets uppsättande
hafva, som bekant, åstadkommits genom
insamling bland forne lärjungar, och
hafva omkring 400 personer bidragit.

J. V-t.

Stiftsskolmötet l
Linköping.

Linköpings stifts sjette
folkskollärare-niöte i Linköping den 31 sistlidna juli och
den l d:s började med gudstjänst i dom-

kyrkan, ’’ där- domprosten J. Personne
talade öfver texten i Gal. 3: 23-25. Tal:n
manade de tillstädesvarände lärarne att
städse akta och vårda frihetens stora
gåfva samt leda de unga till ett rätt
bruk af densamma, påminnande om den
kända satsen: »Tänka fritt är stort,
tänka rätt är större.»

Från domkyrkan tågade man ned till
stora hotellet. I dess nybyggda,
rymliga, med flaggor och vapen prydda
konsertsalong hälsades mötesdeltagarne
välkomna, hvarpå till mötets funktionärer
på bestyreisens förslag valdes
domprosten J. Personne (ordförande),
folkskol-lär arne Ad. Bergholtz i Skärkind och O.
Lövendahl i Linköping (vice ordförande),
samt folkskoleinspektören pastor J. A.
Söderlund och seminarieläraren G. O.
Janzon (sekreterare).

Mötets förhandlingar togo härpå sin
början med föredrag af docenten F. von
Schéele om uppmärksamhet.

Talaren framhöll i lifliga drag detta
ämnes betydelse inom psykologien, definierade
dess begrepp, påvisade dess vikt för
allmänna lifvet och inom skolans värld,
uppdelade det i olika arter samt framhöll icke
minst, huru en lärare har att väcka och
underhålla uppmärksamheten inom skolan.

Det med talrika exempel illustrerade
föredraget åhördes med spänd
uppmärksamhet och framkallade lifligt bifall!

Efter antagandet af ordningsregler för
mötet diskuterades dess första fråga:
Huru bör undervisningen i folkskolan
anordnas, så att den blir, så mycket som
möjligt är, fruktbärande för alla barnen, äfven
de mera outvecklade och mindre begåfvade?

Inledaren, folkskolläraren P. E.
Bergström i Törnvalla, samt öfriga talare
betonade med skärpa, att de mindre
begåfvade barnen ofta vålla skolan stora
bekymmer, men att man genom att göra
undervisningen så åskådlig som möjligt,
genom att ställa mindre fordringar på
dessa än på de mera begåfvade, genom
att ingjuta mod och själfkänsla i deras
hjärtan samt genom att från skolans
plan utgallra det för barn osmältbara
kunde med kärleksfull hand hjälpa dem
att följa sina kamrater klass efter klass.
Inledningsföredraget jämte den förda
diskussionen fick utgöra svar.

Tf vad kan folkskolan göra för
befordrande af djur skydds saken f var mötets
andra fråga, hvilken med ett
varinhjär-tadt föredrag inleddes af folkskolläraren
G. A. Vallén, sekreterare i i Linköpings
djurskyddsförening. Någon diskussion i
sak förekom ej, blott ett delvis pikant
.ordbyte, som rörde sig kring uttrycket
»djurens själ», därvid man förmenade, att
någon baktanke skulle ligga bakom och
afse en jämförelse med människans själ.
Men sedan inledaren på ett hedrande
sätt »klarat pynten», antogs utan
förändring hans resolutionsförslag, så
lydande :

Mötet, som anser, att folkskolan är ett af
de bästa medlen för djurskyddstankens
förverkligande, uttalar rörande sättet, hvarpå
folkskolan kan främja djurskyddssaken, så-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:44:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1901/0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free