- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 20:e årg. 1901 /
548

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (1,024.) 14 augusti 1901 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

548

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 33

der samt fru Ida Kindvall och fröken
M. Stangenberg föredrogo på ett utmärkt
sätt arior, duetter och trios af Haydn,
Handel, Wennerberg och Gounod.
Särskildt tycktes Wennerbergs Julsång och
Gounods Aftonbön tilltala auditoriet.
Konserten, som afslöts med en sonat för
orgel, var en verklig högtidsstund och
bidrog icke minst att förhöja det allmänna
intrycket af Karlskronamötet.

Onsdagens förhandlingar Öppnades kl.
9 med psalmsång och morgonbön af
ami-ralitetspastor JV. Hussénius, som hade en
kort men kärnfull utläggning af Efes. 1:
3-4. Sedan därpå ene vice
ordföranden hr N. O. Bruce intagit
ordförandeplatsen, höll folkskolläraren F. A.
Sjögren från Edestad föredrag öfver ämnet:
Om uppfostran till nyttiga och lyckliga
medborgare.

Tal:n definierade närmare uttrycken
nyttig och lycklig medborgare. Nyttig är
människan, då hon fyller sin bestämmelse i
samhället, och lycklig, då hon känner sig1 nöjd
och tillfreds i sin jordiska kallelse. Såsom
medel att bli nyttig och lycklig- förordades
med kraft arbetet, som, helgadt af bönens
gåfva, adlar människan, samt studiet i
naturens stora bok. Tal:n gisslade den
fåfäng-ans, svårmodets och oförnöjsamhetens ande,
som gripit vårt folk, och påpekade
skolhy-gienens, slöjdens och den fria lekens
uppgift att bortarbeta sådant. Människan skulle
lära sig- att mera fröjdas i sitt arbete och i
sin omgifning och mera uppskatta den sanna
lifsglädjen.

Föredraget, som var rikt på höga idéer
och vackra tankar, var prägladt af en
säregen vältalighet och framlagdt med
värme och entusiasm men var väl
vidlyftigt och en smula för grant. Det
kändes därför, som när man efter en
vandring i solbaddet kommer in i en
svalkande skogsdunge, att få höra
kyrkoherden H. Bergströms i Lösen klara, enkla
och rediga inledningsanförande till
frågan Om folkskolans plikter mot
djurskyddet.

Skolan och djurskyddet, menade talaren,
hade hört tillsamman ända från den
patri-arkaliska tid, då skolan sammanföll med
bondstugan, där katten spann i
kakelugnsvrån, kycklingarna matades med gryn och
gåsen fullgjorde sina skyldig-heter i
gåsbänken samtidigt med att kunskapens
elementer iriplantades hos de små barnen. Både
gamla och nya testamentet framhålla i ett
vackert bildspråk djurskyddets stora
betydelse. En varm fläkt af djurskyddsvänlig1
ande kan blåsa in i skolan vid
undervisningen i snart sag-dt alla skolans ämnen
men särskildt genom undervisningen i
naturkunnighet, som då skulle blifva allt.
annat än en torr, tråkig- och schematisk
utan-läxa. Talet om brist på
djurskyddsvänlig-litteratur i vår läsebok vore falskt; tvärtom
innehölle den både mänga och vackra
stycken i djurskyddsvänlig riktning-, som
talaren uppräknade. Förordade dessutom varmt
innehållet i Lindens bok: »Berättelser om
djur.»

Sedan därefter hrr J. J. Blomberg,
Andrell i Hölje, Viberg i Svängsta,
Hös-vall i Torhamn och Thorin i Åtvidaberg
mer eller mindre kraftigt framhållit
djurskyddets betydelse och påpekat vissa
vägar, på hvilka skolan kan lösa denna

sin uppgift, antogs enhälligt inledarens
förslag till resolution, så lydande:

I. Folkskolan har plikter till
djurskyddet, ty

a) Guds ord ålägger oss alla plikter mot
de förnuftslösa varelserna.

b) På grund af okunnighet och dåliga
anlag äro folkskolans barn icke alltid af sig
själfva djurskyddsvänner.

c) Folkskolans barn och hela vårt land
har välsignelse af att djuren skyddas och
vårdas.

II. Folkskolans plikter till djurskyddet
äro:

a) Att hos de unga och i deras hem söka
motarbeta djurplågeri.

b) Att hos barnen inplanta en lefvande
kunskap ,om djuren.

c) Att lära barnen älska djuren.

III. Folkskolan kan fullgöra dessa sina
plikter:

a) Genom att i förekommande fall
tillrättavisa barnen och bestraffa visad hårdhet
mot djuren.

b) Genom att vid alla osökta tillfällen vid
undervisningen väcka intresse för djuren
samt

c) Genom att sprida djurskyddslitteratur
och införa barnen i djurskyddsföreningar.

#

Efter en timmes middagsrast samlades
åter deltagarna på möteslokalen, där de
fingo höra folkskolläraren N. O. Bruces
präktiga inledningsanförande till frågan:
Hvilka äro förutsättningarna för att
modersmålsundervisningens resultat i folkskolan
skall blifva tillfredsställande?

Man kunde få svar på frågan om
modersmålsundervisningens nuvarande ståndpunkt,
dels ur inspektörernas berättelser, dels genom
att aktgifva på ungdomen vid
folkhögskolorna. På båda dessa håll få vi veta, att
modersmålsundervisningen under de senaste
årtiondena gått betydligt framåt men ock,
att mycket återstår att göra. Beträffande
konsten att läsa så stå våra barn efter
exempelvis barnen i Amerika. Mera tid måste i
skolan anslås åt särskild litteraturläsning.
Man borde också i detta ämne taga barnens
s j älf verksamhet flitigt i anspråk. Ämnet
måste ha tillräcklig tid. Barnens
själfständiga arbeten måste omsorgsfullt rättas.
Läroböckerna och framför allt läseboken
borde vara af bästa beskaffenhet. Vår
läsebok stode, enligt talarens mening, långt
bakom motsvarande böcker i Norge och
Finland. Schiick-Lundahls bok vore för
skolan en vinst. Genom den kunde dessutom
barnen få tillfälle till en mycket god öfning:
öfversättning- från norska och danska till
vårt språk. Inledaren sammanfattade sitt
anförande i 7 särskilda punkter, som han
framställde som resolutionsförslag.

Sedan hr J. J. Blomberg i Karlskrona
jämväl yrkat bifall till detta, antogs
som svar på den framställda frågan
följande resolution:

Förutsättningar för att
modermålsunder-visningen i folkskolan skall blifva
tillfredsställande äro:

grundliga utsikter hos läraren;

ett ssmvetsgrant och ändamålsenligt
arbete å lärarens sida både före, under och
efter lektionerna;

en jämn skolgång;

en skolorganisation, som gifver ämnet
tillräcklig tid och ej förlägger alltför många
modersmålslektioner till s. k. tysta öfningar;

goda läroböcker;

en till innehåll och form för barnen
lämpad läsebok, samt

särskild litteraturläsning.

Hvilka af folkskolans undervisningsämnen
äro behäftade med de svagaste metoderna?

lydde en fråga, som besvarades i ett
längre anförande af folkskolläraren J.
Viberg i Svängsta.

Tal. redogjorde för de kraf, som borde
ställas på en ändamålsenlig metod, och
framhöll därefter vissa brister, som vidlåda
undervisningsmetoderna i olika ämnen. Sitt
anförande sammanfattade han sålunda:
Sedda från den vid rikets seminarier under
1870- och 80-talen meddelade
metodikundervisningen och från den pedagogiska
litteratur, som under sista decenniet inom och
utom vårt land uppstått, samt i synnerhet
från de oafvisliga kraf på undervisningens
planmässighet, tydlighet och åskådlighet,
som hvarje metod, hvilken vill nå ett
gagnande mål, måste bygga på, kunna följande
af folkskolans undervisningsämnen anses
vara behäftade med de svagaste metoderna:
sång, trädgårdsskötsel, modersmålet, svensk
historia, geografi och katekes.

I diskussionen deltogo endast lärarne
O. Th. Huldén och N. O. Bruce. Den
förre kritiserade frågan såsom varande
allt för vidlyftig och uteslutande af
negativ innebörd. Det vore ej heller
vardt att gå 30 år tillbaka i tiden för
att söka skäl till bristerna i våra dagars
metodik. Undrade för öfrigt, hvarför
inte teckningen nämts, ett ämne, som
på de flesta ställen behandlades alldeles
metodlöst.

Hr Bruce instämde och framhöll
dessutom bristen i metodiken för naturlärans
inhämtande. Talade något om den strid,
som i Tyskland uppstått om just detta
ämne. På yrkande af hr Huldén beslöt
mötet att ej antaga den föreslagna
revolutionen utan låta diskussionen utgöra
svar på frågan.

Sista frågan på dagens program: Borde
ej maximiantalet u f de barn, som på en
gäng af en lärare kan undervisas, vara
genom lag bestämdt, och borde ej mötet göra
ett uttalande därutinnan? inleddes af
folkskolläraren S. Thorén i Tjurkö.

I inledningsanförandet framhölls, att
barnantalet i våra folkskolor under de senare
åren väsentligt minskats men dock på många
ställen ännu vore för stort. Arbetsresultatet
blefve därför sämre. Barnen äro genom lag
skyddade för många af de vådor, som
uppstått genom industrialismen, men lagen
stadgar ej något förbud mot det för barnen lika
farliga sättet att tränga samman in emot
100 stycken i en ofta trång skolsal. Att
söka afhjälpa det onda genom inrättandet
af afdelnings- eller hvarannandagsläsning
vore ej heller att rekommendera. Det enda
sättet vore att upprätta nya skolor, då
barnantalet vore så. stort, att det icke utan stora
vådor för barn och lärare kunde undervisas
i samma lokal.

Någon diskussion uppstod ej, utan
inskränkte man sig till att antaga den af
inledaren föreslagna resolutionen, så
lydande :

Då staten ålägger barnen skyldighet att
besöka skolan, är det ock statens plikt att
genom lagstiftning skydda dem, så att icke
deras hälsa tager skada till framtida men,
hvilket ovilkorligen sker i öfverbefolkade
skolor;

då den undervisning, som skolan
meddelar, bör blifva icke blott de bäst
begåfva-des utan alla normalt utrustade barns
tillhörighet, och då den uppfostran och
utveckling i god riktning, som bör vara skolans A
och O, icke kan behörigen beaktas i skolor
med abnormt barnantal, uttalar mötet såsom
sin åsikt, att maximiantalet af de barn, hvil-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:44:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1901/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free