Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (1,026.) 28 augusti 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på talspråkets utveckling. Detta
inflytande är större nu än förut, alldenstund
mera läses i vår tid. I synnerhet hafva
tidningarnas stereotypa uttryck inverkat
mycket på talspråket.
Genom ett utomordentligt ledigt
framställningssätt samt genom väl valda
exempel förstod föreläsaren att fängsla
åhörarnes uppmärksamhet.
Olof Byström.
Fil. licentiaten Gustaf Ruben G:son Berg,
född i Nyköping 1876, undergick
mogenhetsexamen därstädes 1894, blef fil.
kandidat i Uppsala 1897 och absolverade första
afdelningen af fil. licentiatexamen i januari
detta år.
Han har skrifvit uppsatser af estetiskt och
språkvetenskapligt innehåll, kritiker,
berättelser och dikter uti Pedagogisk tidskrift,
Nordisk tidskrift, Arkiv för nordisk filologi,
Finsk tidskrift, Ord och Bild, kalendrarna
»Vintergatan», »Svea» och »Nornan» m. fl.
tidskrifter och tidningar. Han har varit
litteraturanmälare i Uppsala Nya Tidning
1895-1901 och därefter i Aftonbladet –
under signaturen Lennart Hennings.
I bokform har han utgifvit »Signe Clerck»
(1898), »Föräldrarna» (1899), »Dikter» (1900),
»En polemik rörande språket i Daniel
Fallströms dikter» (1901).
Som hufvudredaktör, utgifver han jämte
B. Hesselman och O. Östergren »Språk och
stil, tidskrift för nysvensk språkforskning».
Han har dessutom hållit populära
föreläsningar, särskildt å arbetareinstituten.
-
Heimdals aftonunderhållning.
I likhet med hvad fallet varit vid
föregående sommarkurser i Uppsala hade
studentföreningen Heimdal anordnat en
aftonunderhållning för kursdeltagarne.
Denna ägde rum sistlidna onsdag och
hade lockat fullt hus i Stora Gillesalen.
Deltagarne hälsades välkomna af
notarien N. Alexandersson, som framhöll
den nära frändskapen mellan Heimdals
och lärarekårens sträfvanden. Därefter
sjöngs unisont »Vårt land».
En dubbelkvartett af studenter, under
anförande af kand. Kallstenius, utförde
härpå flera vackra sånger, bland andra
»Jag vet ett land».
Sedan de starka applåderna efter
sångnumren tystnat, framträdde professor
Sam. Hill från Nebraska, U. S. A., och
höll ett föredrag om svenskarne i
Amerika. Han talade med synbar förkärlek
om betydelsen och omfattningen af det
olikartade, på religiös grund stående
samlings- och kulturarbetet bland våra
landsmän inom Nordamerikas förenta
stater och lämnade därvid äfven en
redogörelse för svensk-amerikanska
universitet och skolor. Till sist gaf professor
Hill i ett poem ett vackert uttryck åt
sina känslor för Sverige.
Föredraget belönades med applåder.
Härpå följde solosång af kand.
Mankell, som bland annat utförde
»Bergmanden» och »Till aftonstjärnan» af
Sjögren. Efter sången bestegs talarestolen
af fil. kand. Ruben G:son Berg, som
talade om »diktningens verkningssätt».
Den talangfulla, af väl valda exempel
illustrerade framställningen mottogs med
intensivt bifall.
Nu framträdde åter studentkören, och
Kjerulfs »Sol virkning», »Jänta å ja»
m. fl. sånger tonade genom salen.
Till sist framförde pastor Danielsson
från Lekvattnet varmt och vältaligt
kursdeltagarnes tack till föreningen Heimdal,
hvarpå deltagarna åtskildes, högeligen
belåtna med sin afton. C. Ln.
-
<b>Utmarsch till Gamla Uppsala<(b>
företogs af ett 70-tal orädda »kursare» i
söndags, män och kvinnor ungefär lika
många till antalet. Man startade vid
universitetet kl. 1 med kvart. Jag sade
»orädda», ty dels började det dugga och
dels förestod i andanom en knagglig färd
– man skulle ju vandra rullstensåsen
fram till högarna, stod det å svarta
taflan i försalen. Dock, knaggligast var
det visst inom stadens hank och stör.
Vår kompanichef, docenten C. Viman,
förde oss inom kort på afvägar från
grop till grop, från höjd till höjd, allt
under det vi lärde oss, huru den
vidtbekanta åsen under en tid, då Östersjön
ännu tillhörde världshafvet, bildades,
huru den efter sina olika ler-, sten- och
gruslager uppdelas. Vi sågo block, som
isen fört med sig, sittande i istidsleran;
vi undersökte den blågredelina
östersjöleran med sina rester af blåmusslan; vi
sattes på »kneken», då vi skulle klara
oss inför rullstensgrus och östersjögrus,
afvägning och af mätning m. m.
Andfådda uppnådde vi toppen på en
af de jättar, som gå under namnet
»Uppsala högar»; det var Tors hög.
Hit hade vi förts »på geologiens
vingar», som kandidaten C. M. Kjellberg
uttryckte sig, då han nu bad att få ge
oss en liten kurs i arkeologi. Vi hörde
därvid, att den oss närmast liggande
högen hette Frejs hög och den därnäst
Odens hög samt att i nejden funnits
5- à 600 grafhögar, en stor del nu
jämnade af plogen. Talaren påpekade
vidare, att trakten, där högarna befunno
sig, sannolikt stått under vatten ända
in i bronsåldern, att hit upp ledt en
farled, där en köping legat, som en tid
täflat med Sigtuna i anseende.
Hvad högarna beträffade, kände man
väl deras innehåll – Tors hög hade
undersökts senast 1874 – men man var
ännu oviss om hvilka storheter, som
hvilade i desamma. Då i dem inga spår
af vapen funnits men en stor mängd
lämningar af smycken, vore man böjd
för att tro dem vara grafvar för
betydande kvinnor. Ett annat antagande
vore, att här skulle hvila
tempelföreståndare.
Det af historieskrifvare från
1000-talet nämda praktfulla templet hade legat
här i närheten, men hvar, därom hade
mycken tvist rådt.
Kandidat Kjellberg hade själf 1896
företagit gräfningar å Gamla Uppsala
kyrkogård med utgångspunkt från
kyrkans grundmur och därvid funnit
grundmuren till en mycket stor byggnad;
teckning af den funna muren och af
den nuvarande kyrkan företeddes. Vid
jämförelse mellan formen å grundmuren
och den gamla kyrkan i Sigtuna hade
man funnit stor likhet. Man kunde af
de funna lämningarna äfven sluta sig
till, huru byggnaden varit uppförd och
att den tjänat äfven till försvar.
Det intressanta föredraget om det
gamla gudatemplet och de gjorda
undersökningarna hölls å Gamla Uppsala
kyrkogård. Därpå besågs kyrkan,
hvarefter hemfärden till staden skedde med
bantåget. G. B. D.
-
<b>Utflykten till Linnés Hammarby,<7b>
hvilken företogs sistlidna söndag, samtidigt
med att en annan grupp af kursdeltagare
besökte Gamla Uppsala, leddes af byråns
föreståndare doktor Hulth och docenten
V. Lundström. Båda voro outtröttliga
i att redogöra för de märkligheter, som
utgjorde resans mål, och besvara
framställda frågor.
I färden deltogo något öfver ett
hundratal. Vid Bergsbrunna station mötte fem
löfklädda skjutsar, som mot 1 kronas
afgift pr person förde ungefär halfva
antalet fram till Hammarby. De öfriga
promenerade till fots en genare väg och
hunno fram en god stund före de åkande.
Skjutsen synes ha varit föga behaglig,
och åtskilliga åkbiljetter öfverlämnades
gratis åt fotgängare, som kände lystnad
att pröfva på den uppskakande färden
för hemturen, som gick förbi Mora stenar.
Emellertid blefvo löfkärrorna ganska glest
besatta under denna tur.
I Hammarby besågs allt med största
intresse, och man sökte lite hvar få något
minne med sig från denna intressanta
plats.
Så dracks det kaffe med dopp och
vichyvatten, det lektes danslekar och
sjöngs, och roligt var det riktigt.
Slutligen anträddes återfärden under
muntert glam och i en respektabelt lång
gåsrnarsch öfver berg och förbrända
åkerfält till Bergsbrunna. Åklaget kom
naturturligtvis inte fram förr än åtskilligt
senare och var just inte så lätt att
komma till tals med. Öfver hela laget
syntes en slö stämning, som först efter
middagen syntes gifva något med sig.
Men i alla fall var man fullt öfverens
därom, att utfärden varit mycket
angenäm. J. N. B.
-
Den kulturella skandinavismen vid
sommarkurserna.
I hafven en tro, ett hopp, ett dop,
Nordlanda konungariken!
Så byggen ert bo och hållen ihop,
Och aldrig från enighet viken!
Så sjöng på 1600-talet en renässansens
diktare, Lars Wivallius. Det är den
första skandinaviska sång, som vår
litteraturhistoria känner. En underlig,
enslig röst i vapenbraket, traktaterna,
förhandlingarna mellan Nordens folk!
Fulltonigare ljöd sången därom under
studentskandinavismens dagar på
1800-talet. Den trängde ut i vidare kretsar
och kom de djupaste strängarna att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
