Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,027.) 4 september 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
604
SVENSK LÄRARETIDNING,
N:r 36
styre» i Danmark. Detta »styre» vore
en danism, som ej stode i samklang
med vårt språks betydelsesystem. Det
förde våra tankar öfver till båtstyre,
förstyre . . . blindstyre, men vore
ingalunda en ef ter sträf vans var d förkortning
af ordet styrelse.
Språket är liksom allt mänskligt
ofullkomligt. Det är en ofullkomlighet att
sång, stol, bord ej bilda sin pluralform
på samma sätt t. ex. sängar, stolar,
bordar; likaså att det heter spå -
spådde men gå - gick. Barnets gå -
gådde betecknar därför en fullkomligare
form för språket än de äldres
motsvarande uttryck. Ibland slipar språket
själft bort dylika oegentligheter, därest
icke oförnuftiga människor lägga hinder
i vägen. Så t. ex. någon - något,
ingen - inget, för hvilken senare form
så mången skolgosse fått sitta hårdt
emellan, men åt hvilken nu t. o. m. den
ytterst konservativa myndighet, som står
bakom svenska akademiens ordlista,
nödgats inrymma plats.
Ett uttryck i språket kan med tiden
undergå större eller mindre förändring
till sin betydelse. Ett exempel härpå
är det gamla ordet rolig, hvilket numera
uteslutande brukas i en helt annan
betydelse än såsom motsats till orolig.
Luther skref på sin tid: »Unser Gott
ist ein sehr schlechter Gott» - ingen
torde dock falla på den tanken, att
Luther ansåg sig äga en mycket dålig Gud!
Det anförda utgör, som förut blifvit
sagdt, icke något slags redogörelse för
föreläsningarna, hvilkas rika innehåll ej
så lätt låter sig affärdas, utan vill
endast utgöra exempel på föreläsarens sätt
att »ta» sitt ämne. Närmare kännedom
om innehållet lämna de utgifna
grundlinjerna, till hvilka vi därför hänvisa.
Man må dock ej inbilla sig, att man i
dessa får en ersättning för
föreläsningarna, lika litet som man i ett rum med
en del möbler inom fyra nakna väggar
finner en ersättning för det med artistisk
smak inredda förmaket.
Gottfr. Löwkrantz.
De indoeuropeiska språken och
vårt modersmåls ställning
inom dem.
När man beslutat sig för att åhöra
professor Noreens: »Inledning till
modersmålets betydelselära» och fil. kand. Bergs
såsom supplement därtill ypperligt funna
ämne: »De lägre stilarternas betydelse
för det högre språkbruket», kände man
det nästan som en tvingande
nödvändighet att under ledning af professorn i
sanskrit med jämförande indoeuropeisk
språkforskning K. F. Johansson söka lära
känna de indoeuropeiska språkfamiljerna
åtminstone så mycket, att man inom
dessa kunde placera sitt eget modersmål
i dess rätta fack. Därigenom komme
man ju också i tillfälle att visa, det
man beaktat organisationskommitténs för
sommarkurserna maning att göra ett
klokt urval af till ämnena sammanhängande
kurser.
Att följa föreläsaren i hans
öfversikt-liga framställning af det oerhördt rika
ämnet var emellertid ingen lätt sak.
Här, oni någonsin, hade en på förhand
i »grundlinjer» upptagen sammanfattning
af ämnets hufvudpunkter varit
nödvändig för en med någon behållning
förbunden uppfattning af föreläsningarnas
innehåll. Bristen på sådan förut gifven
ledning ersattes dock till någon del
genom föreläsarens flitiga användande af
krittaflan vid den Skematiska
framställningen af de indoeuropeiska
språkfamiljerna. De af åhörarne, som hunno göra
någorlunda korrekta anteckningar, torde
komma att sluta kursen med god vinst,
hvaremot de, som ej förskaffat sig sådant
stöd för minnet, helt säkert komma att
vid försöken till erinring af de på
gemensamt ursprung tydande likheterna
inom de olika språkgrupperna erkänna
för sig själfva, att det dock finnes en
PROFESSOR K. F. JOHANSSON.
grad sanning i denna hyperkritiska
definition: »språkvetenskapen är den
vetenskap, för hvilken konsonanterna betyda
mycket litet och vokalerna -
ingenting».
Men att dessa två ting för den
jämförande språkforskningen dock äga sin
stora betydelse, att de helt enkelt äro de
hörnstenar, på hvilka den jämförande
språkforskningen hvilar, det lärde vi oss
inse, då vi fingo göra bekantskap med
det sätt, på hvilket denna vetenskap
arbetar, samt det resultat, den nu kan
framvisa.
I de språk, som vi med ett
gemensamt namn kalla de indoeuropeiska, och
af hvilka de flesta och viktigaste
förekomma i Europa samt inom Asien i
Persien och Indien, har man iakttagit
vissa likheter särskildt i fråga om
räkneord och släktnamn, som tyda på
gemensamt ursprung. Ett enda exempel till
belysning häraf: räkneordet två heter i
latinet duo, i grekiskan äfvenså duo och
i sanskrit dvå. Dessa former hafva sanno-
likt framgått ur en äldre gemensam form,
duo, som således rekonstruerats ur de
förstnämda. På detta sätt har man
lyckats uppvisa, att mellan de
språkgrupper och -familjer, som utbreda sig öfver
förutnämda områden, finnes en släktskap,
grundad på härledning från ett språk,
som numer ej finnes till, den
indoeuropeiska språkstammen, hvilken måhända
redan 6- å 7,000 år f. Kr. började
splittras. Sedan hafva språkgrupperna,
isolerade från hvarandra, till följd af deras
bärares olika lefnadssätt, begåfning o. s. v.
utvecklat sig enligt bestämda lagar olika
på olika områden men därunder
bibehållande vissa likheter, som den
jämförande språkforskningen nu uppdagat.
Särskildt intressant var föreläsarens
korrigering af de äldre åsikterna om
hvarest det indoeuropeiska urfolket borde
geografiskt placeras. Starka skäl tala
för att det, då vi först finna det
samladt, hade sitt hem icke i Asien utan i
Europa och inom vår världsdel icke i
trakterna norr om Svarta hafvet utan
- enligt föreläsarens åsikt - hellre i
områdena söder och sydöst om
Östersjön.
Mig syntes, att denna antydan väl
mycket påminde om de djärfva
hypoteserna i Rudbecks »Atlantica», och jag
väpnade mig till motstånd mot
föreläsarens uppfattning genom att i denna
modifierade form påminna mig
tanke-språket ofvan ingången till aulan: »Att
tänka svenskt är stort, men tänka rätt
är större».
Men hur det var, kommo bevisen för
sannolikheten af föreläsarens antaganden
så enkla och öfvertygande, att tviflet
måste betydligt maka åt sig. Genom
exempel ådagalades, att gränsen för en
mängd olika språkgrupper utgår från
trakterna söder om Östersjön. Där bör
således den första splittringen hafva
försiggått, hvilket naturligen förutsätter,
att bärarne af det gemensamma
urspråket där haft sin hemort. Att det ariska
språket förskjutits så långt i geografiskt
hänseende, beror därpå, att dess bärare
hafva som nomader måst sprida sig
öfver vida fält. Men det är fallet med
de nomadiserande folken, att de bevara
sitt språk mest fritt från främmande
tillsatser, och därför har sanskrit de största
likheterna med det forna indoeuropeiska
språket.
Den femte och sista föreläsningens
senare del rörde sig om den germanska
språkfamiljen. Till följd af germanernas
stora expansionsförmåga växte deras
språkområde alltmer i samma mån som kelter
och andra närboende folk trängdes åt sidan.
Ur nordgermanskan växte slutligen fram
det språk, urnordiskan, som vi bevarat i
en mängd af våra äldre runinskrifter.
Omkring år 1000 delades detta i
östnordiskan och västnordiskan. Från det
förra leder isländskan och fornnorskan
sitt ursprung och från det senare
språket forndanskan och fornsvenskan. Huru
fornsvenskan sedermera utbildats, så att
man kan tala om en under 1500-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
