Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,027.) 4 september 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36
SVENSK LÄRARETIDNING.
605
framträdande nysvenska, hann ej
föreläsaren närmare förklara, liksom han ej
heller på grund af den knappt tillmätta
tiden kunde utförligare karakterisera
svenskan genom att uppdraga några
jämförelser mellan vårt modersmål och
de öfriga germanska språken.
Men vi hade fått en liten inblick i
det arbetssätt, språkvetenskapen
använder. Vi hade fått se, huru
jämförelsevis säkert den arbetar, och huru
resultatet därför blir så pålitligt som nu
synes vara fallet. Erik Eriksson.
Professor Karl Ferdinand Johansson är
född i Misterhult, Kalm. Efter skolgång
vid Oskarshamns, Västerviks och Linköpings
läroverk tog han 1880 mogenhetsexamen i
sistnämda stad och blef samma år student
i Uppsala, fil. karid. därsammastädes 1882
och fil. licentiat 1885 samt promoverades
året därpå. År 1886 blef han docent i
jämförande indoeuropeisk språkforskning, och
e. o. professor i samma ämne vid vår äldsta
högskola 1893.
Som »fjärde-november-stipendiat» idkade
han 1887-1888 i Kristiania studier i nordiska
och keltiska språk samt har sedan med
understöd af statsmedel gjort studier i Tyskland
särskildt uti indisk språkvetenskap och
epi-graflk.
En mängd uti Nordisk familjebok, Nordisk
revy och Uppsala universitets årsskrift samt
i synnerhet utländska filologiska
facktidskrifter intagna uppsatser hafva blifvit
frukten af den flitige vetenskapsmannens resor
och forskning-ar.
Nynorska och nydanska.
Den samhörighetskänsla, som håller
på att alltmer arbeta sig fram i
Nordens folk, har fått ett kraftigt understöd
vid de nu afslutade feriekurserna genom
föreläsningarna i ofvanskrifna ämnen.
Bland åhörarne af dessa föreläsningar
torde det icke vara mer än en mening
därom, att bestyreisens åtgärder för att
få äfven Norge och Danmark
representerade vid kurserna, så som nu skett,
var ett mycket godt uppslag.
Kursdeltagarne från broderlandet ha också
upprepade gånger uttalat sin glädje öfver
att dessa ämnen nu tagits med i Sverige
och sin förhoppning därom att exemplet
måtte mana till efterföljd vid
feriekurserna i Kristiania. Att de danska
föreläsarne skola göra hvad på dem
ankommer för att sprida kännedom om
vårt språk och vår litteratur bland sitt
folk, därpå kan ingen tvifla, då det är
allmänt bekant, att ny skandinavism en
- eller kanske hellre den pedagogiska
skandinavismen - räknar sina ifrigaste
förkämpar bland danskarne.
Alla tecken tyda också på, att
intresset för grannländernas språk ökats
betydligt bland de kursdeltagare, som
tillhöra vårt lands folkskollärarekår, och
tack vare de hjälpmedel, som nu gifvits,
skall detta intresse med all säkerhet
skjuta fram raskare än någonsin förr.
Det bör i detta sammanhang icke
glömmas, att den af professor Schiick
och folkskollärare Lundahl utgifna
»Läsebok för folkskolans högre klasser» jämte
professor Noreens »Tillägg till andra de-
len» af samma bok, som utgjort så att
säga dessa föreläsningars grundlinjer,
varit af ovärderlig nytta för deltagarne.
De enhälliga loford, som detta arbete
erhållit af vårt lands främsta tidningar,
hafva här fått lika enhälligt
instämmande och det i den mest superlativa
form. Utan detta arbete såsom
utgångspunkt skulle föreläsningarna helt säkert
icke kunnat lämna den valuta eller väcka
det intresse, som nu så tydligt gifvit
sig tillkänna.
Föreläsarne, docenten N. Beckman och
cand. mag. M. Kristensen, hade tydligen
gjort upp sin plan gemensamt, så att
de ofta nog kompletterade hvarandras
föredrag. Den förre höll sina
föreläsningar ibland på flytande norska och
så klingande rent, att de norska
kursdeltagarna fullt och fast trodde honom
vara en universitetslärare från Kristiania,
och de afvikelser till svenska eller »et
meget godt unionssprog», som gjordes,
höllo norrmännen endast för ett bevis
därpå, att deras lärda män kunna tala
äfven broderfolkets tungomål.
De första föreläsningarna rörde sig
uteslutande om de viktigaste
skiljaktigheterna mellan de nordiska språken i
fråga om. uttalet. Docent Beckman gaf
dessutom en kort framställning af de
nordiska språkens historia, och kand.
Kristensen redogjorde för de olika
dialekterna i Danmark. Därefter förelästes och
förklarades åtskilliga stycken ur
läseboken. På norska: »Fsedrelandssang»,
»Ter j e Tigen», »Jomfruen paa
glasberget» och »Fsedrelaridssalme».
Dessutom redogjorde föreläsaren för Ivar
Aasens arbete och »maalstrsevet» samt
anvisade såsom intressant och god
litteratur: »En liden visebog for hjemmet»
af Seip och »Haugtussa» af Arne
Gar-borg, ur hvilka arbeten åtskilliga stycken
förelästes.
Kand. Kristensen framhöll i sitt
inledande föredrag såsom ett beaktansvärdt
steg framåt för det danska språket, att
man nu lyckats få bort verbens
pluralformer och man hoppades också, att
det nya ministeriet skulle låta de stora
begynnelsebokstäfverna ersättas af små
i substantiven. Hr K. föreläste ur
läseboken: »Sönderjylland», »Den
grim-me Elling», »Den jydske Hede»,
Folke-viser» (»Aage og Else» och »Elverskud»)
samt »Morgensang». Dessutom
förelästes ur annat verk »Morgen», »Dag»,
»Aften» och »Nät» på heden. Ur
grammatiken förelästes om ändelser och
böjningsformer, de små hjälporden o. s. v.
samt om olikheter mellan de nordiska
språken i uttryckssättet.
Det hela var mycket instruktivt och
åhörarnes behållning af dessa
föreläsningar ökades i väsentlig grad genom
de extra uppläsningstimmar, som båda
föreläsarne hade vänligheten att anordna.
Under dessa timmar fingo kursdeltagarne
själfva läsa opp stycken ur läseboken
och kritisera hvarandra och få
vederbörliga rättelser och förklaringar. Det
var seminarieöfningar i sin bästa form,
och dessa liksom ifrågavarande kurser
i sin helhet mana fram en ifrig önskan
om fortsättning närmast under nästa
sommar i Lund.
J. N. Bergström.
Tyska kursen.
Docent Lange gick vid sina
föreläsningar och sin undervisning en annan
väg än åtskilliga i hans auditorium tänkt
sig. Man tycktes nämligen ganska
allmänt haft den föreställningen, att
kursen uteslutande skulle anordnas för
realiserande af önskemålet om förmåga
att öfversatta eller förstå tyska arbeten,
och att vägen skulle gå rakt mot detta
mål. En och annan trodde möjligen
också, att målet skulle kunna nås utan
annat eget arbete än det, som består i
att höra noga på föreläsaren. Till denna
kategori af deltagare i kursen hörde
naturligtvis icke särdeles många, men det
fanns dock en och annan, som kände
sig ha räknat fel och därför drog sig
tillbaka.
Föreläsaren fullföljde emellertid sin
uppgjorda plan för kursen, och ju mer
den skred framåt, ju mera stod det klart
för alla, som gått till lektionerna med
verkligt arbetsallvar, att metoden var
utmärkt och skulle leda säkert till målet.
Efter en kort redogörelse för
människans talorgan och deras funktioner,
öfvergick föreläsaren till den tyska
uttalsläran och följde med behöfliga
förklaringar och anmärkningar den lärobok
i ämnet som rekommenderats till
användande.* Men snart kom det värsta.
Föreläsaren anmodade kursdeltagarna en
efter annan att säga ljud och ord efter
med samma klangfärg och uttal i öfrigt
som han föresagt. Det gick väl an, så
länge man fick sitta och se förnumstig
ut och låta kamraterna lefva i den tron,
att man var ett betydligt skinande ljus.
Man hade kanske till och med kunnat
inbilla sig själf, att det här inte vore
någonting särdeles konstigt. Men så
kom det nedslåeende ögonblick, då man
föll af sina så kallade höga hästar. Man
fick höra sin egen och sina kamraters
tyska röst, och man kom underfund med
att talorganen behöfde en ordentlig
träning, och man blef snart fullt på det
klara med, att det här skulle man
omöjligen kunnat lära sig genom
själfstudium.
När jag sade, att man fick höra sina
kamraters rost, så får jag kanske låta
pruta med mig. I början voro särskildt
damerna betydligt generade af att tala
hörbart. Det var ju så opåräknadt, att
icke tungan kunde lägga sig rätt vid
»ich» och »ach» etc., och purpurskyarna
jagade hvarandra öfver anletet, när den
outtröttlige läraren gaf sina rättelser.
Men så kom en och annan herre med
dunderbas och klämde kraftigt och
felaktigt i med samma ich- och ach-laut
* Som lärobok användes Hj. Hjorth: Deutsche
Grammatik, pris 2,25, samt som läsebok K.
T. Melin: Tysk läsebok, första afdelningen,
för nybörjare, pris häftad 55 öre, kart. 75 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
