Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,027.) 4 september 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36
SVENSK LÄRARETIDNING.
607
Att inom ett mycket starkt begränsadt
utrymme gifva mera än en svag
antydning om dessa föreläsningars rika
innehåll, låter sig icke göra. För de
intresserade torde emellertid böra
upprepas föreläsarens hänvisning dels till
uppsatsen i Verdandis småskrifter och
dels till uppsatsen »Huru naturen danat
Sverige» i tidskriften Ljus. Till sist
bör emellertid sägas något, som
naturligtvis gäller ej blott om dessa
föreläsningar: genom den väckande
framställningen har intresset för fortsatt studium
af ämnet utan tvifvel hos åhörarne slagit
nya rötter, och då är ju det afsedda
målet vunnet.
Till ämnets åskådliggörande- bidrogo i
hög grad dels präktiga skioptikonbilder
och dels förevisande af universitetets
geologiska samlingar, därunder särskildt
demonstrerades ett par instruktiva
modeller af glaciär och vulkan, samt
slutligen en geologisk exkursion. Vid såväl
förevisningarna som vid exkursionen
måste åhörareskaran på grund af sin
talrikhet delas i två grupper.
J. J. Dalström.
Professor Arvid Gustaf Högkorn föddes
1857 i Vännäs, Vbtn. Blef student i
Uppsala 1877, fil. kandidat 1880, fil. licentiat
1884 och disputerade året därpå för
filosofiska doktorsgraden. Samma år blef han
docent i geologi vid Uppsala universitet och
kvarstod som sådan till 1893. Ar 1891 blef
han tillförordnad lärare i geolog-i och
mineralogi vid Stockholms högskola och 1895
professor i samma ämnen vid sagda
läroanstalt, hvilken han 1896 lämnade för att
bli professor i mineralogi och geologi vid
Uppsala universitet. Studie- och
forskningsresor har han företagit inom Sveriges
flesta provinser, i Norge, Finland, Tyskland,
Schweiz, Österrike och Italien samt var ett
af Sveriges ombud vid internationella
geo-logkongressen i Petersburg 1897. Han har
från trycket utgifvit en mängd
vetenskapliga arbeten rörande bergarterna,
fjälltrakternas geologi, upppsatser af kemiskt och
meteorologiskt innehåll samt en intressant
och ledigt skrifven resehandbok, med titel:
Jämtland med infartsvägar. Mest bekant
för våra läsare är antagligen hans i
tidskriften »Ljus» införda arbete: »Huru naturen
danat Sverige».
Grundlinjerna.
Den önskan, som professor Noreen i
sin sista föreläsning under
sommarkurserna uttalade, att så mycket som möjligt
af det rika kunskapsstoff, som meddelats
kursdeltagarne, »måtte fastna för
framtiden», har utsikt att förverkligas så godt
som uteslutande genom de utdelade
grundlinjerna. Af dessa ha åhörarne
ej blott under föreläsningarna haft stor
nytta för fasthållandet af
hufvudpunk-terna och sammanhanget samt för
inlärandet af nya begrepp och definitioner.
Men sin största betydelse ha de förvisso
för de - vi hoppas samtliga - lärare,
som i hemmets lugn efter sin vandring
i vetenskapens förgårdar minnesgoda
genomstudera nämda sakliga
framställningar.
I all sin berömvärda koncentration
äro grundlinjerna riktiga små mäster-
stycken, hvad öfvérsiktlighet, klarhet,
precision och reda beträffar, på samma
gång de vittna om författarnes
offervilliga intresse och osparda nit för den
allmänna bildningens höjande. Ett
önskemål hade varit, att ännu flera
grundlinjer tecknats. Detta gäller särskildt
till professor Clasons och docent
Lang-lets instruktiva och allmänt omtyckta
föreläsningar. Emellertid äro de
föreliggande grundlinjerna ej färre än 10
och äro författade af docent A. Hahr
(»Medeltidens kyrkliga byggnadskonst»),
professor A. Noreen (»Inledning till
modersmålets betydelselära»), docenten H.
Sjögren (»Uppfostran och undervisning
i antikens Hellas och Rom» samt
»Grunddragen af den Herbartska pedagogiken»),
docenten O. Almgren (»Sveriges fasta
fornlämningar från hednatiden»),
kandidat V. Söderberg (»Några äldre svenska
historieskrifvare» samt »Storbrittanniens
kolonier och indiska välde»), skrif
ställa-ren E. Svensén (»Från världshandelns
hufvudvägar») professor A. Virén (»Ur
zoologiens historia») samt amanuensen
Hj. Östergren (»Hafsdjupens djurvärld»).
Eud. Hall
Om folkbildningen.
Måndagen den 26 augusti kl. 9 e.
m. hade föreningen Verdandi inbjudit
sornmarkursdeltagarne till en
Öfverläggning å gillesalen i Uppsala. Ämnet
handlade om önskemål rörande
folkbildningen, och diskussionen, som var
mycket liflig, räckte i öfver två timmar.
Därunder framställdes af några talare
den önskan, att det måtte komma ’till
stånd en allmän folkbildningsförening,
hvilken skulle verka dels genom
anordnande af föreläsningar landet rundt och
dels genom spridande af goda populära
folkskrifter. Därigenom skulle man
kanske kunna motverka läsning af alla dessa
sensationsromaner, hvilka tack vare en
mängd kolportörer likt en väldig
syndaflod öfversvämma landet, och vidare
skulle man kunna gifva folket en högre
och vidsträcktare blick på tingen och
öka dess bildningsbehof.
Om man undersöker förhållandena,
skall man nämligen finna, att folket
nog läser, men frågar man efter livad
som läses, skall svaret snart utvisa, att
detta till största delen är braskande
tidningsnotiser om mord och olyckor,
omoraliska och äckliga kriminal- och
kärleksromaner och dylikt. Barnen få
kanske läsa för mycket i skolan och för
litet efter skolkursens afslutande, då de
befinna sig i det stadium, då de bäst
behöfva ledning. Förhållandena torde
måhända blifva sådana, att barnen få
läsa något mindre i skolan och mera,
sedan de slutat den och befinna sig i
det s. k. öfvergångsstadiet. Läraren bör
ej blott vara lärare för barnen, utan
han bör vara ett organ för folkbildning
inom alla åldersstadier. Folkbibliotek
böra för den skull inrättas, och den,
som i synnerhet bör ställa sig i spetsen
härför, är folkskolläraren.
Men kunskap och bildning äro ej ett
och detsamma. Folkbildningen främjas
ej enbart genom inrättande af bibliotek
och spridning af böcker; mäktiga
häfstänger för folkets bildning äro äfven
musik och sång, lekar och dans, om
denna förädlas, samt idrott.
Å andra sidan framhölls, att barnen
visst icke få läsa för mycket i skolan,
men läsningen bör ej få sluta med skolan.
P. Johansson.
Afskedssamkvämet.
På aftonen tisdagen den 27 augusti
syntes talrika skaror af deltagare i årets
sommarkurser ställa kosan till Uppsala
Gille, hvars såväl stora som lilla sal
med mellanliggande smårum snait
fylldes. Kur s deltagarnes afskedsfest, till
hvilken såsom hedersgäster inbjudits
universitetets prorektor professor Try g ger,
föreläsarne med fruar, byråpersonalen
m. fl., skulle nu gå af stapeln.
Folkskolläraren J. J. Dalström,
medlem af festkommittén, tog först till orda
och hälsade särskildt hedersgästerna
välkomna, antydande, att detta enkla
samkväm beredt kursdeltagarne ett
efterlängtadt tillfälle att få gifva åtminstone
ett svagt uttryck åt deras tacksamhet
emot universitetet, som bjudit till
gäst-ning i sina höga och ljusa salar, samt
emot den lärarekår, som under dessa
oförgätliga högtidsdagar med stor
frikostighet från vetenskapens rika bord
serverat kosteliga, måhända ej så
mycket mättande som fast mera
aptitväc-kande rätter.
Sedan den framdukade tésupén afätits
under särdeles munter och kordial
stämning, började de egentliga talens långa
rad af lektor J. Bergman, som talade
för Uppsala universitet.
Så är det sagdt i sagan, i en forntidsmyt
från Hellas, att ljuset af begynnelsen var
de olympiska gudarnes företrädesrätt, den
de icke unnade någon dödlig. Titanen
Pro-metevs, gudarnes fiende, stal dess gnista
och gaf den åt människors barn. Gudarne
hämnades genom att smida
Ijusöfverbringa-ren vid Kaukasos’ klippor och låta en gam
hacka ut hans inälfvor.
Sammaledes var vetandets ljus i
mänsklighetens barndomstider en girigt bevarad
hemlighet för vissa invigde, för prästkaster
och siareskolor.
De tiderna äro förbi. Gudar och siare
veta nu, att ett ljus icke förlorar något af
sin glans genom att tända ett annat. Det
gäller om ljusets gåfva, hvad den kanske
mest ljusälskande diktare, Sverige haft,
en-städes sjunger om ideella gåfvor i
allmänhet: »ju mer du delar med dig, desto mera
har du kvar». Det är verkligen med den
andliga spisen så underbart ställdt, att den
växer i utdelarens gifmilda hand. Här skulle
det gå an att bespisa 5,000 män och ändå
efter utspisning^en ha mer kvar än man
hade förut.
Uppsala universitet har behjärtat den
tanken. Det har delat med sig af de rika
skatter, det samlat och allt jämt samlar, vare
sig dessa skatter nu hämtats ur
millionåldrarnas saga om vår jord, årtusendenas om
människosläktets öden, seklernas om vårt
särskilda folk, eller om de hämtats ur nuets
rika lif på skilda områden.
Det meddelade vetandet är hos den
meddelande kvar oförminskadt, kanske ökadt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
