Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,027.) 4 september 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 36
Därpå vidtager en liflig scen. Aulan
utrymmes, af skedshälsningar växlas i
vestibulen och fortsättas senare å
gemensamma spisställen och nere vid
järnvägsstationen. I sådana stunder erfar man
djupare än annars, att man är en lem
i en stor organism, att
samhörighetskänslan med ännu en länk blifvit allt fastare
knuten.
Det nya seklets första sommarkurser
i Uppsala äro nu ett minne blott, men
ett ljust och med afseende på framtiden
löftesrikt sådant, ägnadt att ingifva de
bästa förhoppningar med hänsyn till
utvecklingen af dessa kurser till en allt
bredare brygga mellan
universitetsbild-ning och folkbildning å hela
skandinaviska halfön. Med allvarsstämningen i
afskedets stund blanda sig tacksamhetens
och ödmjukhetens känslor. Vi känna oss
tacksamma för de rika andliga skatter,
vi fått mottaga, för alla väckelser och
impulser till ädel sträfvan, för vidgade
blickar för mångfalden och storheten i
Guds härliga skapelse. Men vi känna
oss ock förödmjukade vid tanken på huru
litet vi i verkligheten veta om det
mänskliga vetandets vidsträckta områden. Vi
vända åter till vår verksamhet, mera
medvetna om hvad vi äga i ett fritt
fädernesland och med den lifligaste
önskan, att hvad vi under dessa veckor
fått mottaga skall återverka fruktbärande
på det uppväxande släktet och sålunda
blifva till välsignelse för ett älskadt
fosterland. J. Samuelsson.
Kamratlifvet vid årets
sommarkurser.
Då den andliga föryngringsprocedur,
som vi nämna de akademiska
sommarkurserna, börjar låta höra af sig i
bestyreisens inbjudan och i pressens
sympatiska omnämnanden, känner man sig
helt lätt till sinnes. Och kan man, så
drager man glad i håg till Uppsala.
Men du, när du kommit dit in, akta
dig noga att gå oförsiktigt nära någon,
som du kan misstänka vara
tidningsredaktör! Ty eljest undgår du knappast
att falla offer för en de framstående
tidningsmännen särdeles utmärkande
rörelse: du känner ett fast grepp i din
mantelflik, känner en ännu fastare blick
genomborra dig och hör kanske följande
förskräckliga ord: »Skrif om
kamratlif-vet!»
Sådant har händt mig.
Därmed har nu redaktören - enligt
professor Noreens teori - visserligen ej
meddelat dig sin vilja att skrifva utan
endast det kunskapsfaktum, att han vill,
det du skall skrifva. *
Men detta är fullt tillräckligt.
Ty, har saken avancerat så långt,
kommer du i alla fall ej undan. Du gör
bäst i att börja skrifva med detsamma.
Som jag.
Hvad den gör en godt, hvad den gör
en ung, denna korta vistelse i »den eviga
ungdomens stad» ! Vi känna, huru hågen
och kraften att fylla vår uppgift födas
på nytt. Och de växa icke blott genom
allt, det vi höra från universitetets
lärostolar, utan ock genom det personliga
umgänget och tankeutbytet med
kamrater, som under sin verksamhet på vidt
skilda orter och under de mest olikartade
förhållanden samlat sin erfarenhet.
Kursernas resultat är förvånande. Jag
känner en man, som vid återkomsten
från 1899 års akademiska sommarstudier
påstod sig vara fem år yngre, än då han
reste dit, och att han därför komme att
regelbundet besöka dem. Han gjordes
uppmärksam på den ödesdigra följden af
en fem års föryngring hvartannat år.
Och han förstod mig. Ty han svarade:
»Frukta icke någon olägenhet af denna
art! Naturen reglerar sig själf i det fallet.
Innan höstterminen gått till ända, är
den gamla människan nästan densamma,
hon förr varit, och behöfver snarast
möjligt åter en uppryckning, förnyade
sommarkurser, ett nytt kamratmöte».
l våra skoltidningar ser man då och
då annonseras kamratmöten. Det finnes
sådana, anordnade i större skala, där ej
blott »1875 års män» eller »1880 års
kvinnor» mötas utan lärare och
lärarinnor, hvilka under vidt skilda tidpunkter
börjat vandra den väg, som här slutligen
fört dem samman. Och de ypperliga
tillfällen att utvidga den kamratliga
intressesfären eller att i gamla vänners
och studiekamraters lag gemensamt låta
tanken ila tillbaka till läroårens arbete
med dess dagrar och skuggor hafva i år
användts i en utsträckning som
knappast tillförene.
I den till Flustret hörande parken ser
man hvar afton kotterier af kursdeltagare
hvila ut efter dagens arbete, lyssnande
till de fylliga ackord, som uppbära
stormande glada eller vemodigt veka
melodier, de där locka till segerviss kamp
mot hopade svårigheter eller vända ens
sinne inåt till ett slags
månskensstämning, under hvilkens lyftning man helt
ofrivilligt åter ställer fram för sig sin
första ungdoms oupphinneligt höga ideal.
Eller hör man dem med en stunds
frånseende af rent pedagogiska spörsmål
diskutera frågor af mera allmängiltigt
innehåll, på samma gång de genom att
icke försmå, hvad beställsamma kypare
duka fram, hembära de mänskliga
svagheterna sitt anspråkslösa offer, därmed
bevisande, att icke heller en skolmästare
alltid finner sig kunna lefva allenast af
andlig spis.
Mot slutet af kurserna får den lilla
vackra trädgården mera lif. Här synas
då allt flera hvita mössor, hvilkas bärare
förirrat sig hit, där de under
återknytande af gamla och stiftande af nya
bekantskaper bereda sig för sitt arbete
genom att invagga sig i den ljufva
villfarelsen, att de här befinna sig på sitt
egentliga verksamhetsfält.
Ett par större samkväm anordnades
måndagen den 19 augusti af
norrlän-dingarne å Flustret och af västgötarne
å Grindstugan. De senare samlades vid
7-tiden på aftonen i sin nationssal och
tågade därifrån i sluten trupp dock utan
»flygande fanor och klingande spel»
tillsamman med de till samkväm inbjudna
norska kursdeltagarne till det idylliska
utvärdshuset, där en enkel supé var
beställd, och där så småningom allas hjärtan
fylldes med mat och glädje.
För de lekar och öfriga förströelser,
som voro gemensamma för alla
kursdeltagarne, hade Gestrike-Helsinge nation
välvilligt upplåtit sin festvåning. Intet
under att den blef flitigt använd, ty där
kunde man fröjdas. Intet på förhand
fastställdt program, som pressade in den
fria samvarons former i en mängd
noggrant afvägda punkter, tvingades vi att
följa. Och ingen kände sig heller
förpliktad att döda glädjen med tråkiga
långa tal.
Men kunde någon i all enkelhet hjälpa
till att höja feststämningen, då vi lekt
oss trötta, så gjorde han det. Eller också
gjorde - hon det.
Hon, det var uteslutande fröken
Öster-stad från Norge. Han var
hufvudsakligen fil. kand. Berg. Hon hade
vänligheten att vid skilda tillfällen bjuda
oss på några af sitt hemlands sånger
och visor, sjungna med utsökt behag och
mottagna med lifligt bifall. Han
framsade på ett rent af mästerligt sätt några
af Frödings oförlikneliga visor och blef
belönad med stormande applåder.
I de gamla folkdanserna svängde de
som kunde och de som icke kunde, så
många som fingo rum. De öfriga bildade
häck, enkel eller mångdubbel, allt efter
omständigheterna, rundt salens väggar,
helt och hållet upptagna af att skratta,
uppsluppet och hjärtegodt åt alla de
möjliga och omöjliga, stundom med en
min af högtidligt allvar utförda men
desto mer skrattretande misstag, som
gjordes och gjordes om igen.
Och gick någon, flämtande och trött,
ur dansen, gjorde det ingenting, ty: »Vill
inf du, så vill väl jag», och strax intogs
platsen af en annan.
Måhända .fann kamratlif vet vid de nu
afslutade sommarkurserna sina
innerligaste och vackraste uttryck vid de
tillfällen, då vi lyckats samla i vår ring
några af de norska kursdeltagarne. De
sympatier, som då visade sig så varma
och äkta, de känslor, som gåfvo sig
uttryck i trofasta blickar och kraftiga
handslag, de skola för visso visa sig vara
något mer än stundens barn.
Och, när hr Fagerlid vid af skedsfesten
å stora gillesalen med sin klingande om
Nordfjordens sträfva, Ödsliga men dock
så trolska natur minnande stämma
frambar till gamla Sverige de norska
stipendiaternas tack, då kände vi oss gripna
af en känslostämning, sådan som icke
ens lektor Bergmans i öfverlägsen
formfulländning oöfverträffade tal förmådde
frammana. De intensiva och uthållande
bifallsyttringar, som följde på det norska
talet, kunna icke stanna inom gillesalens
väggar. Nej, därtill voro de för mäktiga.
De skola skälla ut öfver vida bygder,
öfver djupa, villande skogar, öfver höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
