Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,027.) 4 september 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
612
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 36
såväl den smakfulla, på nya idéer rika
utstyrseln i dess helhet som den pietet,
som nedlagts på detaljarbetet. Å en
flagg-dekoration å ena salens fond lästes å en
sköld orden:
Kanslirådet d:r I. A. Lyttkens
Ur fullaste hjärta det varmaste tack!
Om de känslor, som bodde i djupet
af hvars och ens hjärta, vittnade ock
en liten versifierad tillägnan, som
stuckits in i grönskan vid d:r Lyttkens
porträtt :
För hvad du var, för hvad du är,
för hvad du gaf oss alla här,
för ädla tankar, milda ord,
för visad tillit - allom spord -
vi tacka dig med varma hjärtan,
som darra under tysta smärtan.
Guds nåd och hjälp nu följe dig
till högre värf på nyträdd stig!
Ord och toner, som .under aftonens
lopp tolkade lärarepersonalens tack och
saknad, vittnade om det sällspordt
lyckliga, af inga konflikter störda
samförstånd, som städse rådt mellan skolans
arbetare och dess chef. Än mera
omedelbart och o j af vigt vittnade därom de
tårfyllda ögonen och den andaktsfulla
tystnaden vid den sista handtryckningen.
Festen hölls den 30 augusti, sista
aftonen af kanslirådet Lyttkens vistelse i
Norrköping. Lärarepersonalens talan
fördes af hr M. Nelander, som därvid
yttrade :
Herr doktor och kansliråd!
Mer än en gång har ryktet velat berätta,
att vi lärare och lärarinnor vid Norrköpings
folk- och småskolor borde bereda oss på,
att vår högt aktade och vördade chef
komme att lämna oss. Lyckligtvis har ryktet
då ej varit väl underrättadt. Och nu hade
vi nästan öfverlämnat oss åt den, som vi
trodde, tämligen säkra förhoppningen, att
detta ej komme att ske åtminstone under
de närmaste åren.
Men plötsligt och oförmodadt, denna gång
utan föregånget rykte, nådde oss, hvar på
sin ort, ett meddelande, som nu icke gaf
rum för något tvifvel eller ovisshet, att
nästa l september vore Ni icke längre vår
förman i egenskap af folkskoleinspektör här
i Norrköping. Vi måste alltså, hvilken
saknad vi än därvid kände, söka sätta oss in
däri, att$vi snart icke längre i Eder såge
vår omedelbare chef.
Allt har i denna sak utvecklat sig fort,
ja, så fort, att vi knappt hunnit följa med.
Men vi måste dock söka oss ett tillfälle att
gemensamt få säga Eder, under hvars
ledning vi, många af oss under största delen
af vår egentliga verksamhetstid, utfört vårt
dagliga, maktpåliggande arbete, vårt afsked.
Och det är för detta ändamål vi samlats i
afton.
Det är ett afsked, som tränger till
hjärtrötterna. Största delen af den nuvarande
lärare- och lärarinnepersonalens hela
tjänstetid faller inom den tid, under hvilken Ni
innehaft inspektörsbefattningeni Norrköping.
Endast jämförelsevis få af de nu
tjänstgörande voro före Eder anställda vid
Norrköpings folkskolor. Sä lång" är den tid,
under hvilken banden mellan Eder och denna
personal knutits. I denna stund tränger
det sig på oss mer än någonsin, huru fasta
dessa vördnadens och tillgifvenhetens band
hunnit blifva. Och till sådan omfattning är
Norrköpings nuvarande skolväsen Edert verk.
Ty detta är, som vi alla veta, icke
synnerligen gammalt. Icke mer än tvänne inspek-
törer före Eder - och dessa under
jämförelsevis endast korta tider - hafva arbetat
pä uppbyggandet af Norrköpings
folkskoleväsen. De hafva visserligen därunder hvar
och en i sin mån och efter sin
egendomlighet medverkat till uppbyggandet i, såsom
man skulle kunna säga, olika stilarter. Men
Eder har det dock förunnats icke blott att
föra byggnaden betydligt i höjden utan,
hvad mera är, att gifva hela byggnaden
fasthet och säkra proportioner, framför allt
genom att rent af bringa till fulländning,
åtminstone i vissa afseenden, de
konstruktiva delarna, för så vidt det legat inom Eder
befogenhet.
Men naturligtvis dröjer erinringen vid ett
tillfälle sådant som det närvarande ej blott
eller ens i första hand vid byggnadens yttre
arkitektoniska fulländning. Fast hellre
träder nog arbetet därinom framför allt därvid
fram. Hvilken mängd af minnen och
erinringar kan icke hvar och en framkalla för
sig från det trägna arbetet, den mångåriga
verksamheten, hvilken där utförts under
Eder ledning! Det har gällt att vid det
unga sinnets daning tillämpa och utföra de
fifna anordningarna och anvisningarna,
kiftande hafva uppgifterna varit, som
förelegat, och arbetet har måst röra sig i olika
banor, såsom det fordras af uppfostraren.
.Och allt underbarare hafva under årens lopp
för oss de otaliga, olika utsikterna utöfver
barnalifvet blifvit. Ty barnakynnen, de skifta
som blommorna på marken. Och för de
mötande mångahanda fallen kunna aldrig på
förhand gifvas säkra regler f
or’tillvägagåendet. Det kan nästan ibland snarare
förefalla, såsom om inga allmängiltiga vägar
och regler gåfves på uppfostringskonstens
vida fält. Men alltjämt föranledes man dock
och på nytt, ja, man eggas just därtill, när
man ser sig omgifven af de mångskiftande
uppgifterna och spörsmålen, att fråga sig,
hvad som likväl skulle kunna sägas utg*öra
den sammanhållande enheten i ens
uppfostrande och undervisande verksamhet, i de
tillvägagåenden och bemödanden, genom
hvilka man söker ordna och stadga barnets
frihetslif. Ty det är ju nätt upp uppgiften.
Svaret kan icke vara tvifvelaktigt. Denna
enhet är lärarens omedelbara personliga
inflytelse, genom hvilken han oförmärkt
förmår lärjungen att göra hvad han skall göra
och vara sådan han bör vara af egen inre
maning. Ty då är ju allt vunnet, som skulle
vinnas. Då utvecklar sig ju frihetslifvet hos
barnet i de rätta spåren. Det är i sanning
ingen ringa konst, ja, det är i själfva
verket den högsta pedagogiska konst att utöfva
den personliga inflytelsen med detta
resultat. Och förmår uppfostraren detta, förmår
han att inlägga i sin personliga inverkan
denna på samma gång fria, högsinta men
dock tvingande makt, så är det få naturer,
som i längden helt kunna undandraga sig
densamma.
Dess hemlighetsfulla kraft har tvifvelsutan
sin förklaring däri, att den är en skymt, en
återspegling i ett visst afseende från den
ideella, eviga världen.
Hr kansliråd! Genom den utmärkta
organisation, hvartill Ni bringat Norrköpings
skolväsen, har Ni gjort arbetet lätt och
angenämt för lärarepersonalen. Och uti Eder
själf, i Edert förhållande till
lärarepersonalen hafva vi haft ett högt föredöme till att
rätt bruka den personliga inflytelsen och
gifva den en dominerande ställning vid
upp-fostringsarbetet. Utan tvifvel förråda dessa
båda stycken den pedagogiska mästaren;
låt ock vara, att de icke omfatta allt, som
kommer med in under det, som hör till
pedagogikens stora och i så många riktningar
både för vetenskapsmannen och den
praktiske pedagogen intresserika fält.
Det är klart, att det varit angenämt och
lärorikt att arbeta under en. chef, som
förstått att gifva anordningarna den största
möjliga fulländning och som vetat att ge-
nom sitt eget exempel peka på själfva
hjärtpunkten . vid uppfostringsverksamheten. Vi
hafva nog förstått att uppskatta detta
under de flydda åren, men nu, då Ni står
i begrepp att lämna oss, framstår det ännu
klarare för oss, vi känna det ännu lifligare,
hvad Ni varit i dessa afseenden. Och vi
bedja nu att alla gemensamt få till Eder
härför framföra våra vördnadsfulla och varma
tacksägelser.
Vi hafva under de många åren, och hela
Norrköpings stad för öfrigt, blifvit så vana
att förbinda allt, som rörde vårt skolväsen,
med Edert namn, att vi knappt kunna sätta
oss in i, att det skall vara annorlunda. Alla
vände sig till Eder med tryg*g tillit, när det
gällde förfrågningar, råd och anvisningar.
Skolexpeditionen och doktor Lyttkens hörde
oskiljaktigt tillsamman. Alla kunna föra sig
till minnes de många tillfällen, då han eller
hon haft samtal och rådplägningar med Eder
där samt den vänlighet och det
tillmötesgående en hvar fick röna. Detta sker nu
icke mera. Med saknad, mycken saknad
tänka vi därpå. Men för allt detta och för
allt hvad Ni varit för Norrköpings
folkskol-lär ar ekar, för Norrköpings folkskolor och för
de ungdomsskaror, som där fostrats, bringa
vi Eder nu i afskedets stund vårt stora och
varma tack!
Till sist anhålla vi att fortfarande få vara
inneslutna i Er vänliga hågkomst. Hos oss
lefver Eder person och Eder verksamhet i
ett älskadt och äradt minne.
Men det gifves verkligen en
omständighet, som i ej ririg-a mån tröstar oss i vår
saknad. Ni är ju, hr kansliråd, i själfva
verket alltjämt vår förman. I analogi med
ett kändt bevingadt ord skulle vi kunna
utropa: Folkskoleinspektören Lyttkens är icke
mer. Lefve kanslirådet Lyttkens! Vi kunna
mycket väl låta vår af skedsuppvaktning, om
vi så få kalla vår närvarande samling här
i afton, omedelbart föl as af en uppvaktning
för vår nye chef af högre grad.
Vi taga oss därför iriheten, hr kansliråd,
att till Eder frambär*, våra hjärtliga
lyckönskningar till det n ra, viktiga ämbetet.
Det kan icke annat äi framkalla vår lifliga
glädje, att Ni blifvit satt på den platsen.
Ert verk kan nu häi med framgång
fullföljas af Eder efterträ( are.
Folkskolan är verkligen nu mera en så
betydande samhällsinstitution,att den bör
förses med styresmän i led öppen och klar
blick för tidsförhållandena och de kraf, dessa
ställa. Hennes intressen få ej förfuskas.
Synvidderna böra vara både vida och klart
och skarpt genomträng da. Det kräfves
öppen och saklig behai dling utan tysta
förbehåll eller främmande sidoblickar.
Det samhällsintresse som folkskolan har
att tillgodose, nämlig m att folkets stora
flertal sättes i tillfälle itt i så rikt mått som
möjligt gxjra sig tillg )do hela folkets
andliga skatter, är i sam ing ett intresse, som
kan fullt jämställas i led hvilket annat af
samhällets viktiga intr 5ssen som helst.
Detta är numera en fast och liflig1
öfvertygelse hos stora och It reda lager inom
Sveriges folk, och framförallt är denna
öfvertygelse stadgad hos S^ eriges
folkskollärarekår. Vi veta, att Ni, hr kansliråd, delar
denna uppfattning. Och därför har det
beredt oss både glädje och tillfredsställelse,
att vi i Eder få haka och lyckönska det
svenska folkskoleväsendets chef. Och jag
tror mig ock kunna ittala, utan att
misstaga mig, att dessa känslor delas af hela
Sveriges folkskollärare iår.
Hr kansliråd, må lycka och framgång
beskäras Eder på Eder nya plats, och må
Guds välsignelse nu >ch alltid hvila öfver
Eder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>