Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 39. (1,030.) 25 september 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 39
SVENSK LÄRARETIDNING.
669
Det på ett hjärtevinnande sätt
framsagda föredraget gjorde på åhörarna ett
djupt intryck.
Kl. 11 samlades mötesdeltagarne i
badanstaltens rymliga, prydliga och för
tillfället vackert och tilltalande dekorerade
societetslokal, där mötets förhandlingar
höllos. Sedan bestyreisens ordförande,
kontraktsprosten Hellgren, hälsat de
närvarande välkomna, företogs val af
funktionärer, hvilka blefvo prosten Hellgren
(ordförande), folkskolläraren E. A.
Bergström i Borgholm (vice ordförande) samt
folkskollärarne A. Adler i Gärdslösa, G.
R. Johansson i Segerstad och N.
Andersson i Kastlösa (sekreterare).
Programmet upptog först föredrag af
folkskolläraren J. Almér i Långlöt om
läraren såsom uppfostrare i skolan. Det
varmhjärtade föredraget slöt med den
önskan, att en hvar lärare måtte
oaktadt alla svårigheter och hinder, som
möta från inflytandet af dåliga hem och
barn, väl sköta sitt kall.
Första diskussionsämnet lydde: Hvilka
äro de förnämsta hindren för en
fruktbärande undervisning i kristendom, och hvad
hafva hemmen och skolan att iakttaga för
deras öfvervinnande f
Inledaren, folkskolläraren A. Söderbäck
från Mönsterås, samt öfriga talare
fram-höllo, att hinder förefinnas hos både
läraren, föräldrarna och barnen; dock vore
de största och svåraste hindren att söka
hos hemmen.
Diskussionen, som fick utgöra svar på
frågan, blef synnerligen liflig och
upptog en god del af första mötesdagen
samt fortsattes äfven följande dag efter
middagsrasten. I frågan yttrade sig
såväl en hel del präster och folkskollärare
som andra mötesdeltagåre.
Efter morgonbön af komminister A.
Lagergren i Ålem höll andra mötesdagen
samme man föredrag om sjette budet med
särskild hänsyn till ungdomens undervisning.
Sedan tal:n först lämnat en framställning
om vikten af att lyda detta bud och vådan
för den enskilde, familjen, kyrkan och
staten af brott mot detsamma, mon att tyvärr
detta senare anses så ringa och obetydligt
gick han in särskildt på frågans mera
speciella del. Delvis framhöllos därunder
samma tankar, som funno sitt uttryck i ett
liknande ämne vid flickskolemötet i Stockholm
i somras.
Det af takt samt sedligt-religiös
omtanke och kärlek till vår ungdom
uppburna föredraget åhördes med spänd
uppmärksamhet, och efter dess slut gjordes
framställning om, att tal:n måtte
befordra sitt föredrag till trycket för att
därigenom göra det tillgängligt för
allmänheten.
Folkskolläraren O. Ideström i
Mönsterås inledde ämnet: Slöjden i folkskolan,
därvid påvisande hvilken stor betydelse
slöjden har dels genom att utbilda
barnens praktiska anlag och dels genom att
utgöra ett godt medel mot ungdomens
förvillelser. Mötet antog följande af
inledaren föreslagna resolution:
Mötet anser, att en rätt bedrifven
undervisning i slöjd för gossar och flickor har
stor betydelse för såväl de enskilda
individerna som samhället i dess helhet, hvadan
sådan undervisning bör så vidt möjligt är
komma att meddelas i alla folkskolor.
Följde så den af kantor G. Roséen i
Madesjö inledda frågan: I hvad mån har
den nya mässmusiken verkat till höjande af
den offentliga gudstjänsten? Sedan ett par
talare yttrat sig, beslöt mötet att för
samtidig behandling med denna fråga
upptaga programmets nästa ämne:
Kyrkosången i folkskolan enligt nya
normalplanens anvisning, hvilket ämne inleddes af
folkskolläraren E. A. Bergström i
Borgholm.
Såväl inledarne som öfriga talare fastslogo
beträffande första frågan, att intresse för
kyrkosången var väckt, och gällde det nu
att tillvarataga detta intresse. För att komma
till målet, en allmän och liflig
församlings-sång, hade man att börja med barnen i
skolan och enligt normalplanens anvisning
flitigt öfva dels psalmer och dels de delar af
mässmusiken, som vid gudstjänsten
förekomma, och borde för den skull ett urval
ur mässmusiken ske, hvilket urval borde
åtminstone stiftsvis ovillkorligen följas, och
till dess sådant urval föreslagits, följa det,
som K. S. V:s centralkommitté föreslagit.
Diskussionen, som var mycket liffull
och ofta kryddad med humoristiska
anföranden, fick utgöra mötets uttalande
i föreliggande ämnen.
Om anordnande af förädlande förströelser
för den från skolan afgångna ungdomen
höll därefter fröken Stina Quint
inledningsföredrag. Angående detta och den
därpå följande diskussionen gäller
detsamma, som sades härom i referatet öfver
stiftsmötet i Linköping.
Nästa stiftsmöte skall hållas i Nybro
i slutet af augusti 1903, och utsagos till
bestyrelse för mötet prosten J. Medelius
i Madesjö, folkskollärarne Joel
Björnström i Nybro och J. Ernström i Örsjö
samt kantor Eoséen i Nybro.
Suppleanter blefvo folkskollärarinnorna Hanna
Aurell i Nybro och Hilda Sterner i
Madesjö.
Efter det ordföranden afslutat mötet,
frambar folkskolläraren Brandt i Kalmar
i ett hjärtevarmt anförande mötets tack
till bestyreisen, till Borgholms stad, hvars
invånare upplåtit bostad gratis åt
mötesdeltagarna och välvilligt undfägnat dem,
till de många präster, som bevistat mötet
och deltagit i dess förhandlingar och
sålunda gjort mötet lärorikt, och önskade,
att samarbetet mellan kyrkan och
skolan måtte fortfara till välsignelse för
båda samt uppmanade mötesdeltagarna
att slutligen uppstämma: »Du gamla,
du friska», hvilken sång sålunda
utgjorde stiftsmötets slutpunkt i
societets-lokalen. .
Deltagarne i stiftsmötet voro något
öfver 100.
På aftonen kl. 7 sista mötesdagen var
af K. S. V., som samtidigt haft sitt
årsmöte i Borgholm, anordnad en högtidlig
vespergudstjänst i stadens kyrka, och
erhöll närigenom stiftsmötet en vacker
afslutning.
Utfärden till slottsruinen.
Efter intagen gemensam middag första
mötesdagen tågade mötesdeltagarna vid
4-tiden genom den hufvudsakligen med
ekar bevuxna, historiskt bekanta
Borgahage, »där furstar och furstinnor
lustvandrat», njutande af den härliga
naturen och lyssnande till näktergalarnas
drillar och öfriga luftens bevingade
sångares mångfaldiga toner, där man får -
om än svagt - en föreställning om
Amerikas urskogar af »hagens» täta
snår, och där den svenska floran slösat
med sina ypperligaste skatter, till den
på krönet af landborgen belägna,
dominerande och ståtliga ruinen af det gamla
vikinga- och vasafästet, sedermera
användt till kungligt lustslott. Sedan man
tagit den storartade, om många märkliga
minnen talande ruinen i betraktande,
bjödos mötesdeltagarna af Borgholms
samhälle på kaffe å borggården, som var
prydd med flaggor och vimplar.
Därefter bestegs talarestolen af
folkskolläraren E. A. Bergström. Talaren
skildrade i lifliga och målande färger slottets
historia. Man tyckte sig höra
vapen-skramlet under vikingahöfdingarnas
krigslekar, den dystre konung Erik XlV:s
suckar, där han som prins läste sina
kommande öden och blodsdåd i
stjärnorna, man väntade få se soldater med
taktfasta steg frammarschera på
borggården, man deltog i det glada lifvet
under Karl X:s vistande härstädes, man
såg med bedröfvelse slottet förfalla och
blifva hvad det nu är, en ruin, men en
af vårt lands ståtligaste, beundrad af
af alla, som se den, och besjungen af
mången skald. Talet belönades med
lifliga applåder.
I skymningen undfägnades
mötesdeltagarna med påbredda smörgåsar med
öl och läskedrycker, och då skymningen
allt mer föll på inne å den minnesrika
borggården, strålade borgen i den trolska
belysningen af bengaliska eldar, hvilkas
färgade ljus genomsilade löfverket å
borggårdens stora träd och å de mindre, som
hafva sin rot i själfva muren. Detta
allt i förening med minnet af de
händelser, som föredraget framkallat, gjorde
ett mäktigt intryck, som gaf sig uttryck
i den ena applåden efter den andra.
Under festen i ruinen af sjöngos flera
fosterländska sånger af en manskör af
K. S. Y. i stiftet, lefve höjdes för
fosterlandet och dess stora, stolta minnen, för
broderlandet, för Borgholms stad och de
serverande damerna.
Så tågade man i den stilla
aftonstunden ned för trapporna i berget och
genom »hagen» till det idylliska Borgholm,
där man snart vid nattvaktens rop:
»Klockan är elfva slagen», slumrade iri
och i drömmarnas värld genomlefde forna
tiders lif i de borgar, hvarom man nu
särskildt blifvit påmind och hvarom man
hört så mycket i saga och sång.
G. E. J-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
