Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 41. (1,032.) 9 oktober 1901
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först skaffade han norra Bohuslän
telefon, och när den var färdig, sade han:
»nu ha vi 2 koppartrådar i luften, men
det återstår att skaffa 2 järnskenor på
marken». 1895 valdes han till
riksdagsman för Norrviken. Och så började
han sitt ihärdiga arbete för
järnvägsfrågans lösning i Bohuslän, hvarvid han
höll föredrag i alla länets kommuner.
Men när arbetet på järnvägen väl var
börjadt, då var Holmlin utarbetad. Hans
hjärta var ej friskt, och det upphörde
att slå den 28 september.
Holmlin hade en stor beläsenhet i
historia och undervisade eller föreläste
med förkärlek i detta ämne. Den stora
fond af ett naturligt godt lynne, som
han ägde, gjorde sig härvid starkt
gällande, och han hade en stor förmåga att
rycka sina åhörare med sig. Vid
Göteborgs arbetareinstitut var han på sin
tid en af de helst hörda föreläsarne, och
vid folkhögskolan i Grebbestad var det
högtid, då man vid afslutnings- och
andra fester fick höra honom. På
senaste åren upptogs emellertid hans tid
af arbetet vid riksdagen, i landstinget och
hushållningssällskapet (af hvars
förvaltningsutskott han var medlem) samt för
förbättrade kommunikationer (telefon,
landsväg och järnväg) så strängt, att
han knappt hade någon tid öfrig för
hvila i sitt hem. Och hvila unnade han
sig icke heller; kanske var det därför
hans lif icke blef längre. Eller kände
han med sig, att han ej skulle uppnå
en hög ålder, och ville därför verka
desto ifrigare? Ett och annat yttrande
tydde därpå. Säkert är, att han drog
sig i det längsta för att söka läkare, af
fruktan att blifva dömd till overksamhet.
Då han förliden påsk blef sängliggande i
hemmet och beklagade sig däröfver, sökte
undertecknad trösta honom med, att han
behöfde den hvilan, som han annars nog icke
fått, emedan han ej nändes taga sig sådan.
A. A–m.
*
I fredags hade ett hundratal personer
samlats å den hädangångnes fädernegård
Olseröd för att följa hans stoft på den
sista färden. Åt den dödes minne
ägnades varma ord af konsul Lundgren
i Strömstad och åt efterlefvande fränder
af kapten Ehrling, hvarjämte
folkhögskoleföreståndareii Alström i Grebbestad
uppläste för tillfället författade verser.
Den rikt blomstersmyckade kistan bars
af lärare och f. d. elever vid
folkhögskolan, och sedan processionen, som
räknade några och trettio vagnar, hunnit
den nära 3/4 mil långa vägen fram till
Taiiums kyrka, som var vackert
dekorerad, höll komminister O. Ahlqvist
dödsbetraktelse, meddelade några drag ur
den hädangångnes lif och verksamhet
samt sjöng begrafningsmässaii från
altaret. En kör af unga flickor sjöng ett
par sånger under ledning af organisten
Axel Larsson. Kyrkan var till trängsel
fylld af människor.
En stor mängd kransar följde
likvagnen, däribland från, andra kammaren,
hushållningssällskapet, Göteborgs
arbetareinstitut, länets landsting, Tanums
kommun, Grebbestads samhälle, länets
folkhögskola (»Grund du mig gräfde,
boning mig byggde, städse ett stöd du
mig gaf»), Billströmska folkhögskolan å
Tjörn samt f. d. Holmlinska flickskolan
i Göteborg. Dessutom från en stor mängd
enskilda personer.
Lärarebefattningarna vid våra
folkskollärareseminarier.
Som vi redan förut omnämt, höll
förste läraren J. Franzén i Lund vid
senaste stiftsmötet i Karlskrona ett
föredrag’ öfver f örenämda fråga. Enär
detta ämne tvifvelsutan förtjänar ett
närmare öfvervägande inom
folkskolans lärarekår, återgifva vi här
föredraget i dess helhet.
Hvad hafva folkskolans lärare att göra
med denna frågar* Tillhör den icke
snarare seminariernas lärarekår, om den
öfverhufvud tillhör någon lärarekår alls?
Så tänker nog mer än en. Man kan
väl dock hoppas, att en sådan
tankegång icke är tillfinnandes bland
folkskolans lärare själfva, icke heller bland
dem utanför vår kår, hvilka allvarligen
nitälska för vårt folks väl. Vårt folks
utveckling och välgång beror ju
nämligen i hög grad af folkskolans
utveckling. Men folkskolan är, hvad dess
lärare äro. Hvad dessa äro, beror i
betydande mån på den utbildning, de
erhållit vid seminarierna, och denna
utbildning är å sin sida beroende af
seminariernas lärare.
När vi inom folkskolans lärarekår
ställa folkskolans och folkbildningens
höjande såsom första punkten på vårt
program, hafya vi därmed bestämdt
angifvit, att vi vilja ha vår
uppmärksamhet riktad icke blott på en del af de
faktorer, som kunna främja det angifna
ändamålet, utan på alla, i den mån
nämligen som de ligga inom vår räckvidd,
således också på den viktiga faktor, som
utgöres af våra folkskollärareseminarier,
speciellt deras lärarebefattningar. Jag
vill härmed från början hafva fastslagit,
att det ofvan uppställda ämnet är af
den art, att det kommer oss, folkskolans
lärare, vid.
För egen del har jag under många
år väntat och hoppats, att seminariernas
egna ordinarie lärare skulle vid något
seminarieläraremöte eller i pressen eller
på annat sätt till behandling upptagit
det ifrågavarande ämnet. Men förgäfves.
Någon skulle kunna frestas till den
tanken, att de i berörda afseende ansluta
sig till den allbekanta satsen från en
bemärkt plats i riksdagen: »bra som det
är». Jag tror mig dock veta, att
åtskilliga bland dem se saken annorlunda.
Detta oaktadt kan inan nog hafva skäl
antaga, att frågan under den närmaste
tiden icke kommer att upptagas från
detta håll. Under sådana
omständigheter är det så mycket snarare vår
plikt att bringa densamma på tal.
Vid detta tillfälle vill jag fästa
uppmärksamheten endast på två ting:
af-löningen och kompetensen, och detta
särskildt beträffande de ordinarie
rektors-och adjunktsbefattningarna.
Som bekant har anöningen för såväl
dessa som Öfriga
seminarielärarebefattningar hittills varit synnerligen låg.
Detta af lätt förklarliga skäl.
Seminarierna hänga samman med folkskolan.
De hafva kommit till för folkskolans
skull. De hafva därför betraktats under
samma synvinkel som denna och delvis
delat öde med henne.
Åtskilliga andra folk hafva hemsökts
af våldsamma nationella olyckor, hvilka
i ett slag öppnat ögon och hjärtan och
sålunda verkat samlande och enande
samt kommit alla samhällets medlemmar
att inse den omätliga betydelsen af en
hela folket omfattande och
genomträngande nationell uppfostran. Detta yttre
tryck har sålunda ock kommit nationen
att i folkskolan se en af de mäktigaste
haf stängerna för dess eget själf bestånd
och fria utveckling samt bringat den
att med kärlek och glädje göra de för
folkskolans utrustning och verksamhet
nödiga ekonomiska uppoffringarna.
Så har förhållandet varit exempelvis
i Frankrike, där hela folkskoleväsendet
efter 1870 och 1871 års tyska krig
under Jules Ferrys kraftiga ledning
nybyggdes ända från grunden samt en mängd
folkskollärareseminarier och två högre
seminarier för utbildande af
semiuarie-lärare inrättades.
För sådana olyckor som de nämda
har vårt folk varit förskonadt. Men
därmed har ock folkskolan i vårt land måst
umbära den allmänna entusiasm och det
kraftiga understöd, som annorstädes
uppburit densamma. I vårt land har den
långsamt och under segt motstånd
måst-arbeta sig fram.
Jag säger icke, att den ena formen
för utveckling är bättre och den andra
sämre. Jag vill härmed endast hafva
fäst uppmärksamheten på en
omständighet, som gör, att vårt folk i
offervillighet för uppfostringsändamål icke
kommit längre, än det har. Ty det må väl
med sanning kunna sägas, att ett folks
inre försvarsväsen, dess intellektuella
och moraliska bildning, är i lika hög
grad nödvändig för dess själfständighet
och utveckling som fästningar och
kanoner, krigshär och flotta. Men när ha
vi någonsin i vårt land bevittnat en
lika glad och allmän offervillighet för
detta inre försvarsväsen, som den vi i
våra dagar finna för det yttre? Det
torde dock vara icke endast pedagogiskt
riktigt utan äfven politiskt klokt, att
vi för det ena icke förbise det andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:44:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1901/0698.html
