Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (1,032.) 9 oktober 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
696
SVENSK LÄRÅRETIDNINGo
N:r 41
en del af de’m, ja till och med alla,
kunna vara mycket skickliga uti latin
och grekiska, men däremot på grund af
okunnighet i engelska språket alldeles ur
stånd att följa med den engelska och
amerikanska litteratur, som inom den
pedagogiska världen börjat att tilldraga
sig allt större uppmärksamhet. Men om
man af någon har rätt att fordra, att
han följer med sin tid, så är det väl af
seminarieläraren. Då bör han ock vara
i stånd därtill.
Hvad nu är sagdt om kompetensen
för lektorat bör tydligen äfven gälla
rektorsbefattningarna.
%
Se vi nu tillbaka på de uppställda
fordringarna, finna vi, att de lätteligen
låta anknyta sig till bestående
förhållanden. För den, som har engelska med
i studentexamen, skulle en filosofie
kandidatexamen jämte prof årskurs plus en
särskild examen i psykologi och pedagogik
efter de 4 årens praxis i folkskolan
meddela den nödiga kompetensen. Den
särskilda examen i pedagogik förutsätter
dock en pedagogisk professur vid
universitetet. En sådan professur kräfves
emellertid äfven ur flera andra
synpunkter. Den måste därför förr eller senare
inrättas, dch det är väl att hoppas, att
tiden snart är mogen för densamma.
Tillsvidare skulle den nämda examen i
pedagogik kunna ersättas med en
pedagogisk afhandling, som ådagalade förmåga
af själfständiga studier inom
pedagogikens område. En sådan afhandling kunde
väl lämpligast försvaras inför någon af
föreståndarne för pr of år skur sen.
Opponenter kunde i så fall tagas från olika
håll, äfven ur Seminarielärarnes och
folkskollärarnes led.
I sammanhang härmed kan jag icke
underlåta att framkasta en tanke, för
hvilken man i vårt land varit alldeles
främmande, men som inom åtskilliga
andra länder vunnit praktisk
tillämpning. Alldeles nödvändigt är det ju icke,
att seminarielektorns utbildning
försiggår i den nu antydda ordningen. Man
kan också tänka sig en annan ordning
med folkskollärareexamen och
tjänstgöringen i folkskola före samt
kompletteringen af det öfriga efteråt, d. v. s. man
kan tänka sig en duglig folkskollärare
avancera till seminarielektor. Vägen är
mycket enkel, om man så vill.
Folkskolläraren kan mycket väl befrias från
studentexamen, enär, om man
undantager främmande språk, den
allmänbildning, som vinnes genom den senare,
motsvaras ungefär af den, som kan
erhållas genom folkskollärareexamen.
Folkskolläraren skulle alltså tillåtas att
komplettera sina seminariekunskaper med de
tre främmande språken och t. ex. vid ett
högre allmänt läroverk aflägga examen i
dessa. Därefter skulle han lämnas
tillträde till universitetet för att aflägga sin
examen i de ämnen, i hvilka han sedan
ville undervisa. Slutligen finge han
aflägga sin examen i psykologi och
pedagogik.
Det är ingalunda troligt, att de, hvilka
börjat sin bana såsom folkskollärare och
sålunda genom sin praktiska verksamhet
lärt känna behofvet af en vidare teoretisk
utbildning, skulle vid universitetet eller
såsom seminarielektorer komma att stå
efter dem, hvilka gått den motsatta
vägen. Snarare tvärtom. Därom vittnar
den erfarenhet, som gjorts i Sachsen,
där en anordning, liknande den nu
föreslagna, under en följd af år till allmän
belåtenhet existerat. De dugligaste
folk-skollärarne äga där utan inträdesprof
tillträde till universitetet i Leipzig samt rätt
att aflägga en lärareexamen, som
berättigar bland annat till anställning vid
seminarierna. Om detta slag af
studerande hafva Leipzigs professorer haft de
mest gynnsamma omdömen:
folkskollä-rarne höra till deras flitigaste lärjungar.
Och den nuvarande kultusministem von
Seydeivitz har i riksdagen förklarat, att
»resultatet af deras studier har vid
deras aflagda examina visat sig vara
alldeles glänsande». Äfven såsom
seminarielärare hafva de vunnit erkännande.
Det anförda må för denna gång vara
nog. Min framställning har varit i högsta
grad skissartad. Men tiden här
medgifver icke en närmare motivering och
ett närmare utförande af detaljerna.
Åtskilligt kan måhända också ordnas
annorlunda och bättre, än hvad jag här
försökt angifva. Min afsikt har endast
varit att vid detta tillfälle bringa saken
på tal, så att folkskolans lärare börja
att tänka sig in i densamma. Ty det är
min lifliga öfvertygelse, att vi inom kort
måste inom Sveriges allmänna
folkskollärareförening allvarligen upptaga denna
fråga.
Ett föredöme.
Ett af folkskoleundervisningens
främsta syften är att gifva håg och
duglighet för fortsatt utbildning på
egen hand. Mäktar den icke detta,
så har den i väsentlig mån förfelat
sin uppgift. Folkskolan är, skulle
man kunna säga, en
förberedelseanstalt till folkbiblioteket.
Å andra sidan, och med om
möjligt ännu större rätt, kan man vända
om denna sats och säga:
folkbiblioteket är en fortsättningsanstalt, en
oumbärlig f ortsättnings anstalt till
folkskolan.
Detta insågo ock 1842 års
lagstiftare, då de genom vår äldsta
folkskolestadga ålade församlingarnas
prästerskap »att uppmuntra till
inrättande och begagnande af
sockenbibliotek samt att därtill tjänliga
böcker föreslå». Hvarje gång något
lifligare intresse för folkskolans
utveckling sedan dess visat sig, har
ock i förening härmed ett i samma
mån lifligt intresse för
folkläsningssaken trädt i dagen. Ett talande
exempel härpå erbjuder bland annat
den mäktiga folkbildningsrörelse på
1850- och 1860-talen, som är
förknippad med namnen Torsten Rudenschöld
och P. A. Siljeström. Under den långa
tiderymd, som sedan dess förflutit,
har ifrågavarande stora
bildningsmedel visserligen varit mycket
för-summadt, ja mångenstädes rent af
bortglömdt. Men under senaste tider
har en ändring till det bättre visat
sig, i det allt oftare det yrkandet
blifvit framställdt, att
sockenbiblioteken borde kraftigt tagas om hand.
Uttalanden i denna riktning hafva
kommit såväl från folkskolans
målsmän som från universitetens. Vi
hänvisa i detta afseende särskildt till
Öfverläraren Alfr. Dalins uppsatser i
tidskriften Verdandi och i Sundbärgs
historisk-statistiska handbok
»Sveriges land och folk» samt till
kandidaten Verner Söderbergs lilla skrift
»Sveriges sockenbibliotek och öfriga
anstalter för folkläsning».
Segt är emellertid det motstånd,
som måste besegras, stora de
svårigheter, hvilka måste undanröjas.
Därom vittnar bäst den behandling, som
kom de motioner i ämnet till del,
hvilka väcktes vid 1899 års riksdag.
Man är hos oss ännu icke längre
kommen, än att det mäktiga
statsutskottet kunnat helt snäft afvika
krafvet på statsbidrag för folkbiblioteken,
förklarande sig ej vara »öfvertygad!:
om huruvida dessa sträfvanden böra
med statsmedel understödjas».
Under sådana förhållanden är det
med en viss blandning af
skamsenhet och afund, som man tager
kännedom om hvad i vårt broderland Norge
blifvit i denna sak åtgjordt.
Där har nyligen en kommitté,
bestående af byråchefen V. Heiberg,
bibliotekarien Nylmus och
biblioteksamanuensen K. Fischer, haft frågan
om folk- och sockenbibliotekens
omorganisation under utredning samt i
dagarna däröfver afgifvit ett sakrikt
betänkande.
Af detta inhämtas bland annat, att
man i Norge har fullt klart för sig,
att ifrågavarande sida af
folkbildningsverksamheten är väl förtjänt af
offentligt understöd. Staten lämnar
där ett bidrag till samma belopp, som
vederbörande kommun själf gifver.
Under senare tiden har det årliga
statsanslaget för ändamålet utgjort
20,000 kronor, men som det ägt
natur af förslagsanslag, har det
ständigt kunnat öfverskridas. Mer än
40,000 kronor om året hafva alltså
de norska socken- och
folkbiblioteken erhållit af stat och kommun till
bestridande af utgifterna för
bokinköp och inbindning. Till täckande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
