Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 42. (1,033.) 16 oktober 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
712
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 42
förflyta mellan afgången från den s.
k. egentliga folkskolan till inträdet i
den egentliga yrkesskqlan eller, som
han uttryckte det, »mellan
folkskoleåldern och yrkesskoleåldern». Härå
svarade han, att man måste anordna
förberedande kurser för gossar i åldern
mellan 13 och 16 år.
Dessa kurser, hvilka han tänkte
sig minst tvååriga, borde omfatta
såväl praktisk som teoretisk undervisning
samt så vidt möjligt kombineras med
«/ t/
nu befintliga anstalter.
»~Den praktiska undervisningen, som
skulle bestå i vanligt verkstadsarbete:
att sköta verktyg och bearbeta
material, torde», yttrade talaren, »kunna
förläggas till folkskolans slöjdkurser,
hvilka i så fall naturligtvis behöfde
utvidgas.»
Den parallellt härmed fortgående
teoretiska undervisningen borde
inrymma »repetition och fortsättning
af vanliga skolämnen samt teoretiska
fackämnen». Till densamma synes
talaren exempelvis hafva räknat
fri-handsteckning, linearritning,
perspektivlära, skrifning och bokföring.
Beträffande frågan om de »nu
befintliga anstalter», hvarmed denna
förberedande teoretiska undervisning
lämpligen kunde kombineras, trodde
han, att den skulle kunna förläggas
till »de tekniska aftonskolorna», hvad
hufvudstaden beträffar alltså till de
filialer af tekniska skolan, hvarom ett
vidlyftigt förslag för närvarande
föreligger.
Angående lämpligaste
organisationen af de egentliga yrkesskolorna
förklarade talaren, att de svenska
handt-verksmännen vore långt ifrån att
vara på det rena med den saken,
enär de hade »liten eller så godt
som ingen erfarenhet därvidlag».
Följande allmänna grundsatser
ansåg han dock kunna uppställas:
läroämnena skola vara dels teoretiska,
lämpade för det speciella yrket, dels
praktiskt verkstadsarbete;
kursernas längd bör bli beroende af
de olika yrkenas större eller mindre
vidlyftighet, men för erhållande af
afgångsbetyg skola eleverna aflägga
god-kändt utlärlingsprof, motsvarande de
vanliga fordringarna för gesälldiplom;
yrkesskolorna böra upprättas och
bedrifvas af yrkesföreningarna enligt plan,
som af vederbörande myndighet
god-kännes;
stadsfullmäktige böra anslå visst
belopp årligen till deras underhåll samt om
möjligt upplåta verkstadslokaler gratis,
hvaremot de böra äga tillsätta en
ledamot i skolstyrelsen och öfva nödig
inspektion;
yrkesföreningarna böra förbinda sig
att hålla yrkesskolorna med arbete efter
inom resp. fack allmänt gällande
prislista.
Såsom hufvudskäl för att stat och
kommun borde skänka yrkesskolorna
sitt ekonomiska stöd anfördes, att
dessa skolor måste drifvas-såsom
undervisningsanstalter, icke såsom
affärsföretag. Att grunda dem på
lärjungarnas afgifter vore alldeles oriktigt,
ty därigenom skulle man utestänga
alla mindre bemedlade.
Och om arbetet på skolverkstaden
skall behöfva forceras för förtjänstens
skull - tillades det - så blir det på
bekostnad af undervisningen. På
skolverkstaden måste arbetets kvalitet och
icke kvantiteten vara hufvudsaken. Får
ekonomien för stort inflytande på
verksamheten, är det också fara vardt, att den
teoretiska undervisningen, såsom
improduktiv, blir försummad o. s. v. Det är
därför önskvärdt, att
yrkesskoleverksamheten så långt möjligt göres oberoende
af finanserna.
Denna uppfattning erhåller stöd af
de upplysningar, talaren meddelade
angående åtskilliga försök till
yrkesskolor, som redan blifvit gjorda. Så
t. ex. Stockholms
skräddaremästare-förenings yrkesskola, som gått med
betydlig förlust men där dock på
grund af ekonomiska skäl den
behöfliga teoretiska undervisningen ännu
icke kunnat åstadkommas.
Mot den sålunda uppskisserade
planen till ett ordnande af
yrkesuppfostran synas oss.ur pedagogisk
synpunkt inga principiella invändningar
vara att göra. Tvärtom: de resultat,
till hvilka yrkesmannen från sina
speciella utgångspunkter kommit,
sammanfalla i allt väsentligt med de
yrkanden, som från folkskolemännens
sida blifvit framställda. Genom
fastställande af en minimiålder för
inträdet af 16 år hafva handtverkets
målsmän fritagit sig från hvarje misstanke
att i yrkesutbildningens namn vilja
folkskolan till lifs. Hvad de för åldern
13-16 år afsedda öfvergångskurserna
angår, är det med fägnad man
finner, att yrkesmännen anse dem till
sin praktiska del kunna bygga vidare
på den genom folkskolans
slöjdundervisning lagda grunden.
Beträffande den teoretiska
undervisningen åter hafva vi ett par
anmärkningar att göra. För det
första synes det oss, att den
föreslagna »repetitionen af vanliga
skolämnen» saklöst kan utgå ur
läroplanen. Hvad i dessa kurser bör
möta ungdomen måste vara något
till innehåll och framställningssätt
nytt, icke något omtuggande af hvad
som redan i den egentliga
folkskolan blifvit behandladt. För det
andra -. och detta är vår viktigaste
anmärkning - hysa vi för vår del
den bestämda öfvertygelsen, att
ifrågavarande förberedande undervisning
med största fördel bör kunna ansluta
sig till den »folkskolans högre
afdelning», hvartill en begynnelse redan
finnes och hvars vidare utveckling
endast är en tidsfråga. Att
förknippa den med anstalter, som ännu äro
befintliga endast på papperet och som
kanske aldrig komma till stånd,
synes oss mindre ändamålsenligt, så
vida man ej vill uppskjuta både de
förberedande kurserna och de
egentliga yrkesskolorna till en obestämd
framtid.
Sparsamhet och slöseri.
Vi svenskar ha som bekant namn
om oss att vara ett folk, som gärna
vill slösa och briljera och slå på
stort. I synnerhet när det gäller
kalaser och festligheter, låtsas vi
aldrig om något ekonomiskt betryck,
huru ofta vi än emellanåt beklaga
oss däröfver.
Skulle vi leta upp ett europeiskt
folkslag, som i det afseendet är vår
raka motsats, så blefve det väl
schweizarne. På resande svenskar
göra ock dessa ofta ett mindre
angenämt intryck: de befinnas
nämligen allt för »näriga» och »gnidiga»
för att rätt kunna tilltala vårt på det
storslagna riktade kynne.
Men det gifves undantag. Det
händer understundom, att dessa samma
resande svenskar blifvit slagna med
förbluffelse öfver att finna de »snåla»
schweizarne på ett visst område
ådagalägga en frikostighet, som
enligt deras begrepp ovillkorligen måste
kallas slöseri. Detta område är -
fö Ikundervisningens.
Ett synnerligen slående bevis på
den olikhet i åskådningssätt, som i
fråga härom föreligger mellan Sverige
och Schweiz, har man nyligen haft
nöjet läsa i Lunds Dagblad, den
sydsvenska universitetsvärldens
officiösa organ. I ett däri intaget
rese-bref från Schweiz yttrar skildraren
bland annat:
Undervisningsväsendet står i Schweiz
ofantligt högt, det är ju en känd sak. Men
drifva de ej sin ifver för skolväsendet väl
långt; är månne ej rent af litet skryt med
i spelet, eller hvad betyder t. ex. det nya
folkskolepalatset i Zyrich? – Ja, ett palats
är det. Tre våningar högt reser det sig,
med pelargångar, marmortrappor,
föreläsningssalar, torn och kupolprydd aula.–––-
- I aulan, en stor föreläsningssal, finnes
för närvarande utställd den svenska
uppsättning af slöjdmodeller och verktyg, som
vid senaste Parisutställningen tog första
priset. Schweizarne inköpte denna
slöjd-uppsättning och ämna nu införa svensk
slöjd, sades mig*. Detta fann jag
naturligtvis utomordentligt förståndigt och vist och
började se aulan med blidare ögon, men
nog är det väl dock en öfverdrift att uppföra
dylika palats för folkskolor. En vaktmästare
sade mig, att den var ämnad att tjänstgöra
som »Musterschule» - därför denna utsökta
inredning. Godt utrymme, luft, ljus och
skickliga lärare, det tillhör en [-»Muster-schule»,]-] {+»Muster-
schule»,]+} men fönster med glasmålningar,
parkettgolf och marmorpelare kunna ej an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
