Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 45. (1,036.) 6 november 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 45
SVENSK LÄRARETIDNING.
763
Då jag besökte skolan, pågick just
den ministeriella kursen för lärare. 20
deltogo häri. Man var just i fart ined
undervisning i »frugtanvendelse». Med
vanlig dansk älskvärdhet inbjöd mig
direktör Nyeland att vara åhörare och
- åskådare. Ty det är öfvervägande
praktisk undervisning. En är i gång
med att rensa fläderbär, en annan
ned-saltar gröna bönor, en tredje inlägger
plommon, en fjärde vidtager anstalter
för kultivering af jäst, under det några
äro sysselsatta vid vinpressen o. s. v.
Då hans närvaro ej är absolut
nödvändig, passar direktören på att förevisa
»lagret» i de olika källarna. Här får
man se konserver af alla möjliga slag
från flera år tillbaka, ättika, tillverkad
af - ruttnade päron, olika slags
fruktviner, hvilka äfven måste af pr of vas, och
bättre viner har jag aldrig smakat. »Det
s mager stserkt efter mer», sade ock en
af lärarne. Så kommer en uppassare.
1901 års fat för krusbärsvin är färdigt
till påfyllning, och alle man måste upp
för att åse behandlingen. Så ringes till
middag, och jag måste med som gäst.
Efter middagen gör jag en titt in i
lä-rarnes-kursdeltagarnes »vserelser», som
mycket erinra om »kamrar och utskott»
på Nääs. Så nalkas tiden för uppbrott,
och en kollega från Bornholm passar på
att be mig »bringe med en hilsen til de
svenske brödre».
Under hemfärden öfver Sundets
glittrande böljor har jag tillfälle att göra
några reflexioner. Och den första är
denna: Så snart tillfälle gifves, skall jag
genomgå en kurs på Vilvorde. Och den
andra: Borde ej svenska lärare passa på
detta tillfälle något allmännare? Vi ha
visserligen kurser i trädgårdsskötsel vid
våra seminarier, och äfven extra kurser
anordnas här och hvar för komplettering
i ämnet. Men mig veterligen ha vi ej
haft några kurser i speciell användning
af frukt. Och just den sidan af saken
tilltalade mig i hög grad.
Man hör så ofta i våra dagar talas
om våra slumrande millioner. Hvarför
ej på något område försöka öfvergå från
ord till handling? Och enligt mitt
förmenande finnas jämväl på detta område
millioner att inbespara för vårt land.
Våra trädgårdsbär låta vi till största
delen »skörda sig själfva»; våra äpplen
och päron låta vi under rika fruktar
massvis ruttna eller i bästa fall gå till
svinföda - detta gäller åtminstone om
de mindre ädla sorterna; våra skogsbär
sälja vi for relativt lågt pris till
tyskarne för att sedan till oskäliga priser
återköpa den med sprit, vatten och
socker uppblandade saften under namn af
rödvin o. s. v. Hvarför i all rimlighets
namn betala l kr. å 1: 50 för ett vin,
som en utländing anser under sin
värdighet att dricka, då vi kunna för cirka
35 öre få samma kvantitet hemma af
ett vin, som är mångdubbelt sundare,
bättre och mera välsmakande?
Och vidare: borde och kunde ej våra
hushållningssällskap något allmännare
anordna kurser i trädgårdsskötsel? Vore
det absolut omöjligt att här i Sverige
få till stånd en kurs speciellt i
fruktförädling? Borde ej staten åstadkomma
något dylikt? Visserligen göres från
åtskilliga håll i vårt land mycket för
trädgårdsskötselns höjande genom
kostnadsfritt utdelande af fruktträd o. s. v. Men
vår svenska allmänhet är ännu för
likgiltig för saken. Den behöfver väckelse,
och mig synas folkskolans lärare härvid
vara en mycket lämplig mellanhand.
De ha nog att göra/ säger man. Ja väl,
men det är dess bättre så lyckligt, att
arbete på ena eller andra sättet inom
berörda område i allmänhet väl får anses
som rekreation. Och så är syftet i hög
grad fosterländskt.
Jag ber att få sluta med en
uppmaning till de svenska lärare, som därtill
ha lust och lägenhet, att göra ett
besök helst i form af kurs på Vilvorde.
Det lönar sig. Nils Sjögren.
En ensidigt aristokratisk
anläggning
har vår svenska kultum tve ckling fått,
klagar Smålandsposten i anslutning
till ett uttalande i ämnet af
Göteborgs Aftonblad, och i denna klagan
hafva de båda ärade tidningarna
helt visst rätt, om de än hafva
alldeles orätt i en hel del af de
betraktelser, som de i.samband
härmed anställa.
Uttalandet i Göteborgs Aftonblad,
som har till upphofsman den från
agrarpedagogikens klangdagar
bekante »Junius», lyder sålunda:
När man läser om att den svenska staten
för i år utdelar en summa af 25,000 kr. till
understöd åt det mindre jordbruket, tänker
man nog, att vårt land är ganska vidsträckt
och att 25,000 kr. ej räcka långt. När man
samtidigt finner, att en ny högskola i
landet under årets gångna månader genom
gåfvor kunnat öka sina fonder med nära
en million, så blifver jämförelsen slående.
Det ena är visserligen offentligt anslag, det
andra enskilda gåfvor, men bådadera
beteckna en grad af offervillighet inom
nationen. En nation, som med den mer än
blygsamma summan af 25,000 kr.
understöder sitt jordbruk, men samtidigt kan
undvara en million till nya högskolekostnader,
har väl då ett blomstrande jordbruk, som
ingenting behöfver, och lider väl, såsom i
Gustaf Adolfs dagar, en betänklig- brist på
högskolor? Olyckligtvis förhåller det sig
alldeles tvärtom.
Såvidt det är sant, att den materiella
kulturen, och främst jordbruket, utgör en
oundgänglig1 betingelse för den
intellektuella, så måste en nation, där dylika
ekonomiska principer anses såsom det
beröm-ligaste af allt, arbeta på sin egen under-
När våra förmögna donatorer komma att
tänka på att stifta stipendier för så och så
inånga tunnland nyodlad jord i vårt
vidsträckta land eller" f or andra dylika
ändamål, som sammanhänga med den materiella
odlingens fortkomst, då skola utsikterna för
vårt lands lyckliga framtid bli ljusa, Men
riktas alla enskilda goda krafter på en
andlig öfverkultur, så blifver vårt folk ett
fattigt ^herrskap, hvars enda tillfredsställelse
består i att skryta med sin höga bildning.
Smålandsposten finner detta tal
alldeles riktigt och tillägger för sin del:
Häromdagen sågo vi i en korrespondens
från hufvudstaden till Göteborgs
Handelstidning, att en större maskinbeställning’ för
Stockholms stads nya elektricitetsverk
hamnat hos en dansk firma. De svenska
verkstäderna kunde icke, hette det, konkurrera
på grund af underlägsna maskiner och
arbetsmetoder. Brefskrifvaren gör den
nedslående reflexionen, att det måste vara
något på tok med det svenska arbetet!
Ja, så är det nog! Ofta hör man ock
klagas öfver att skickligheten inom de
mindre yrkena ej heller hålles i nivå med
utvecklingen inom andra länder o. s. v.
Men kan det väl vara på annat sätt? Ja,
vi fråga. Huru skall det kunna bli någon
mera betydande blomstring på ett område,
för hvars kultur jämförelsevis endast ett
ringa intresse förefinnes? Alla skola, med
eller mot naturen, läsa för att en gång
komma öfver ett aflönadt mandat i statens
eller kommunens tjänst. Hvilka summor
anslås icke åt härdarna för de bokliga
studierna, och hvad få de praktiska yrkena?
Det har i vårt land (se bara bland annat
våra vräkiga skolbyggnader af alla slag!)
framträdt på det allmänna
undervisningsområdet ett lyxbegär, som, ädelt i sin grund,
drifvits därhän, att det fått på sig stämpeln
af skrytsamt snobberi, af nationalfåfäng^a.
Alla dessa millioner, som af enskilda offrats
särskildt åt våra båda yngsta högskolor för
lärda studier och - examensläsning1 (hvad
i all världens tid skola vi med fyra sådana!),
eller åt arktiska expeditioner norr och
söderut, hvaraf flera till stor del svårligen
kunnat tagas annat än som yttringar af
ett slägts vetenskaplig1 sport, för att nu nämna
blott några exempel ur högben, huru mycket
nyttigare hade ej åtminstone en del af detta
öfverflöd kunnat användas till understöd åt
redan befintliga eller för upprättande af
nya tekniska utbildningsanstalter,
yrkesskolor, för ett verksamt befrämjande af
jordbruksnäringen o. d. Ty det är väl ändock
resultaten af det praktiska arbetet, som
gifva landet dess rätta must och märg.
Men sådant tyckas våra donerande
millionärer finna föga berömmelse uti! Är det då,
när man ser, huru den ena sidan af
kulturen oförståndigt alltjämt tillgodoses med
förbiseende af den andra, underligt, att till
sist bland allt folket den föreställningen
vinner allt mera insteg, att det är något
simpelt med de praktiska yrkena, att man
sålunda lite hvar vill krafla sig upp ur dem,
som det heter? Följderna ha ej uteblifvit,
och de torde bli än. mera ödesdigra, om
man ej i tid mera allmänt vaknar till rätt
insikt om sakeii.
Men mycket fordras helt visst ännu, med
den ensidigt aristokratiska anläggning vår
kulturutveckling fått, för att man skall
kunna rubba denna nu rådande kolaretro
på den enbart bokliga s. k. bildningens
allena lyckliggörande betydelse för lifvet.
Ännu så länge skola alla studera, helst och
åtminstone för studentexamen och för att
få ett ämbete, äfven de som, utan anlag för
skolstudier, af naturen däremot med starka
armar, duktiga senor och annat synas ha
blifvit danade för rent praktiska värf, och
staten själf lockar dem därtill genom
erbjuden gratisundervisriing. Hvem skall i
detta arma land till sist med sin kropps
krafter arbeta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
