Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 45. (1,036.) 6 november 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
764
SVENSK LÄRARETIDNING,
N:r 45
Misstagen och förbiseendena i dessa
båda framställningar äro uppenbara.
För det första är det ju alldeles
vilseledande att tala om »den mer
än blygsamma summan af ’25,000
kronor», hvarmed nationen
»understöder sitt jordbruk». Ty det kan väl
ändå ej ha varit obekant för
artikelförfattaren., att de omtalade 25,000
kronorna utgöra endast en liten del
af de belopp, hvarmed vår
makthaf-vande jordbrukareklass uppmuntrar
den enda af våra näringar, för hvars
förkofran ett särskildt
regeringsdepartement finnes inrättadt. En blick
på senaste riksdags förhandlingar
borde varit nog att visa; att
betydande anslag då beviljades för
samma ändamål, exempelvis:
till undervisningsanstalter för jordbruk
och landtmannanäringar 200,000 kronor,
till befrämjande i allmänhet af
jordbruk och landtmannanäringår 175,000
kronor,
till veterinärväsendet 59,700 kronor,
till Ultuna landtbruksinstitut 31,000
kronor,
till Alnarps mejeriinstitut 8,000 kronor,
till landtbruksmöten och
prisbelöningar vid sådana 20,000 kronor,
till kemiska stationer för landtbruket
32,000 kronor,
till en kemiskt-växtbiologisk anstalt
6,250 kronor,
till frökontrollanstalter 10,000 kronor,
till en torfmgeniör 8,750 kronor samt
till svenska mosskulturföreningen
15,000 kronor m. m.
Utan minsta förbehåll torde kunna
sägas, att alla anslag, som
jordbrukets målsmän inom riksdagen till
främjande af sin näring kräfva,
blifva äfven beviljade, och detta utan
motstånd från något håll. Händer
det någon gång, att ett anslag med
dylikt syfte afslås, så sker det på
grund af opposition från
landtmän-nens egen sida.
Ännu finnas nämligen i vårt land
åtskilliga jordbrukare, som dela den
uppfattning, hvilken synes vara
Göteborgs Aftonblads och Smålandspostens,
nämligen att teori och praktik äro
stridiga makter samt att en nations
vetenskapliga odling och dess materiella
kultur skulle stå i något slags
rivalitetsförhållande till hvarandra. De
hafva ännu icke fått ögonen
öppnade för den lag, som Geijer fann ligga
till grund för hela den nutida
utvecklingen och som han kallade: intelli-.
gensens alltjämt växande andel i det
mänskliga arbetet. De betrakta
därför vetenskapen såsom en fiende till
näringarna, förbiseende hvad som dock
numera borde vara för alla
uppenbart, nämligen att vår tids storartade
uppblomstring såväl inom industrien
som jordbruket är en följd just af
vetenskapens tillämpning på
näringslifvet och utan denna vore
fullkomligt otänkbar.
De misslynta utfallen mot våra
donerande millionärer för deras, kan
tänka, allt för stora frikostighet mot
vetenskapen samt mot våra arktiska
expeditioner norr- och söderut, äro
helt och hållet malplacerade. Hade
vi svenskar intet annat »lyxbegär»
och »snobberi» att förebrå oss än
detta, kunde vi sannerligen vara
lugna, och vi skulle då ingalunda
ådraga oss någon mindre
smickrande uppmärksamhet från amerikaner,
engelsmän och schweizare, hvilka ju
som bekant utmärka sig å ena sidan
för sin eminenta praktiska duglighet,
å andra sidan för sin storslagna
frikostighet gentemot den
vetenskapliga odlingen.
Nej, för någon öfverdrifven dyrkan
af vetenskapen kan man sannerligen
ej beskylla oss. Men hvad man med
fullt fog kan förebrå oss, det är vår
dyrkan af, vårt afguderi med
examensväsendet. Däraf den allmänna äflan
att göra studentexamen till
inkörsporten för alla mera lockande banor
och att från dessa utestänga hvar
och en, som saknar medel att
förvärfva detta sociala öfverklassmärke.
Däraf den »ensidigt aristokratiska
anläggning, vår kulturutveckling fått».
Botemedlet mot detta onda heter:
en genomgripande demokratisering
af vårt undervisningsväsende,
afseende att minska antalet studenter
men att öka antalet bildade arbetare
af, olika yrken och grader.
Grundvalen för det hela måste vara en
möjligast djup och allmän
folkbildning. Hvilka följder för det
praktiska lifvet, som en sådan medför,
därom kan den af Smålandsposten
omnämda beställningshistorien gifva
godt besked. Danmark intager i fråga
om folkbildningen ett synnerligen högt
rum. Om det nu förhåller sig så, att
det äfven i fråga om
konkurrensförmåga på industriens och jordbrukets
områden står lika högt, så ligger
slutsatsen så nära, att den gör sig
själf. Låt vårt folk omhulda sin
folkskola med samma värme som det
danska folket omhuldar sin, låt det
bli allmän ton och sed att hela
landets manliga och kvinnliga ungdom
skall genomgå folkhögskolan, och man
skall då icke längre behöfva klaga
öfver ouppodlade hedar eller öfver
underlägsna maskiner och
arbetsmetoder!
Prejudikat angående
tjänstgöringstiden för uppflyttning
i högre lönegrad.
Enligt k. kungörelsen den l juni
1900 skall ordinarie folkskollärare i
årlig lön för undervisning under åtta
månader »åtnjuta minst 700 kronor
samt tre ålderstillägg å 100 kronor
hvartdera, det första efter fem, det
andra efter tio och det tredje efter
femton års oförvitlig tjänstgöring, att
utgå från och med början af
kalenderåret närmast efter det, hvarunder
det femte, tionde eller femtonde
tjänsteåret gått till ända».
Vid tillämpningen af denna
bestämmelse har ovisshet rådt,
huruvida och i hvilken mån
tjänstledighet, som till äfventyrs kan vara
beviljad under de olika
femårsperioderna, får medräknas eller ej. Som
bekant gäller i fråga om pension,
att »från tjänstetid, hvarå rätt till
pension grundas, må afdrag ej ske
för den tid, under hvilken
tjänstledighet åtnjutits, så vida icke denna
ledighet oafbrutet fortfarit under minst
ett läsår». Något motsvarande
stadgande finnes icke beträffande
tjänsteårsberäkning för uppflyttning i högre
lönegrad. Det har visserligen flera
gånger varit tal om att söka få till
stånd en uttrycklig bestämmelse,
huru i dylikt fall beräkningen skall
göras, men så länge k. m:t ännu
icke angifvit, huru enligt dess
uppfattning det nuvarande stadgandet
bör tillämpas, har det ansetts vara
för tidigt att bringa på tal frågan
om en tilläggsföreskrift.
Nu har emellertid det första
prejudikatet i frågan fallit. Här följer
en redogörelse för handlingarna i
målet.
Enär folkskolläraren i Örby
församling af Älfsborgs län K. J. Rylander
haft tjänstledighet för sjukdom under
2 månader af år 1897 och 4 månader
af år 1898 samt på grund häraf icke
tjänstgjort mer än 14 år och 2 månader
med utgången af år 1900, beslöt
församlingen den 10 oktober 1900, att H:s
lön för år 1901 skulle bestämmas till
900 kronor utom bostad och nödigt
bränsle. H. klagade hos länsstyrelsen,
därvid yrkande,
att enär han den l januari 1886 tillträdt
sin befattning som ordinarie lärare vid
församlingens folkskola samt förty den l
januari 1901 räknade femton tjänsteår,
öfver-klagade kyrkostämmobeslutet, såsom
kränkande hans enskilda rätt och stridande mot
k. kungörelsen den l juni 1900, måtte ändras
i så måtto, att klaganden tillerkändes fr. o.
rn. den l januari 1901 en årlig lön af
1,000^-kr. utom tjänlig bostad och nödigt bränsle.
Länsstyrelsen resolverade, att enär,
enligt hvad ostridigt vore, klagandens
sammanräknade tjänstgöringstid som
ordinarie folkskollärare vid 1900 års
utgång utgjorde allenast 14 år och 2
månader, blefve klagandens talan lämnad
utan afseende.
Kammarkollegium fann läraren icke
hafva anfört skäl, föranledande till,
ändring i länsstyrelsens resolution, och k.
rn:t har den 18 sistlidna oktober ej
funnit skäl att i kammarkollegii utslag göra
göra ändring.
K. m:t har alltså ansett, att med
nuvarande bestämmelser en lärare,
som haft sammanlagdt sex månaders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
