Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (1,037.) 13 november 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
782
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
men samma tankar lågo däri. Man fann
ock, att bästa sättet for erfarenheternas
samlande var genom en närmare och enad
samverkan, och då var det, den första tanken på
en folkskollärareförening föddes och slog ut
i knopp.
I en uppsats 1892 berättar Holmberg
några nya enskildheter från denna
sammankomst.
Huru föreningens stiftare i detalj tänkt
sig siri organisation, känna vi ej, då de
stadgar, som skrefvos för densamma,
troligen för längesedan multnat. Men
så mycket veta vi, att förslagsställaren,
Rosenberg, angaf föreningens syfte bland
annat vara medlemmarnes fortsatta
utbildning. Medlemmames hela
verksamhet, hvilken på några händer blef
synnerligen mångsidig och inflytelserik,
vittnar ock om ett fast beslut - skrifvet
eller oskrifvet betyder härvidlag mindre
- att höja folkskolan och hennes unga
lärarekår.
Genom sina allvarliga och upplysta
sträfvanden för genomförande af ett
sådant program hafva de män, som en
vacker augustidag 1838 stiftade
Sveriges första folkskollärareförening, blifvit
skolhistoriska personligheter, hvilka
förtjäna att af yngre läraresläkten med
vördnad och tacksamhet ihågkommas. Att
dessa förgångsmän, som nu alla hvila
sig efter sitt arbete, också brutit mark
för folkskollärarnes förenings väsen, gör
deras minne ännu dyrbarare.
Huru älskadt minnet af den lilla
föreningens tillkomst var för medlemmarne
själfva, där de på spridda håll, somliga
i staden, andra på landet, kommo att
verka, framgår icke blott af den
förkärlek, med hvilken de på gamla dagar
uppehöllo sig vid denna tilldragelse, utan
ännu åskådligare genom de
minnesmärken, fem ansenliga stenar med inristad
»medlemsförteckning», hvilka omkring
1850 restes på mötesplatsen, enligt hvad
det uppgifves på initiativ af G. O.
Wikander, hos hvars far (tillika Rosenbergs
och Håkanssons svärfar),
hemmansägaren Ola Giselsson i Vekerum,
»läraremötet» gästade.
På den vy, Svensk Läraretidning i dag
meddelar från denna plats, synas endast
tvänne namn fullt tydligt. Ett tredje
namn, G. Håkanssons, har blott delvis
kunnat bli synligt, och två namn hafva
på grund af sitt låge ej kommit med
på taflan. Stenarna äro ställda i en
cirkel och bilda tillsammans med mindre
stenar en med sittplatser försedd »grotta».
En lärare i trakten har gifvit följande
beskrifning på ställets omgifningar.
Midt i den natursköna Vekerumsdalen
reser sig en enstaka höjd, som af
ortsbefolkningen kallas Lunnaberg och från hvilken
man har en vidsträckt utsikt öfver de
kringliggande trakterna. Mot söder synas de två
vikarna af Östersjön, Byggesviken och
Svartviken, mellan hvilka Mörrum ån utfaller.
Mellan förstnämda vik och åns mynning
utskjuter en med vacker löfskog beVäxt
landtunga, kallad Bygget, i hafvet. På åns högra
sida och helt nära utflödet synes den från
Danmarks välde i Bleking bekanta Elle-
holms Hof gård, inbäddad under
sommartiden i frodig grönska. Sydväst härom
märkes Pukavik, sträckande sig i en större
båge. Längre söderut ser man i fjärran
öfver den blåa ytan Hanö, Listershufvud samt
vid sidan af det sistnämda ett tämligen stort
slättland, i hvars midt Mjällby kyrka reser
sin spira. Mot väster höjer sig Ryssberget.
Österut sträcka sig löf- och barrskogsklädda
åsar, som skilja Vekerumsdalen från
Åsa-rum sdalen.
Företer landskapet, då man befinner sig
på ofvan angifna utsiktsplats, söderut en
sydligare natur, så synes däremot naturen
norrut äkta högnordisk ined mörka
furuskogar och nakna berg. Nere i dalen ligga
välbyggda gårdar och hus, bördiga åkerfält
och buskrika beteshagar.
Det var - tillägger .meddelaren -en
storartad tafla skolmannen hade framför sig den
nämda augustidagen, och det var ej
underligt, att den verkade upplyftande på deras
mottagliga sinnen.
Sedan den tiden har tillkommit Västra
Bleking-s järnväg, som går helt nära foten
af Lunnaberg och har en station blott några
meter därifrån. Måhända förtjänar det ock
nämnas, att Mörrums församling ämnar
under den närmaste framtiden uppföra ett nytt,
tidsenligt ’skolhus omkring’ 100 meter från
minnesplatsen.
Ja, så ser det ut, där för ett par
mansåldrar tillbaka Sveriges första
folkskollärareförening stämt möte.
Af en händelse eller af en tanke hafva
tvänne barn kommit med på
minnes-taflari. Vi låta dem »symbolisera»
folkskolan i hennes barndomsålder,
föremålet för den första
folkskollärareföreningens trofasta kärlek. Låt dessa, små
också beteckna det alltjämt viktigaste
»ämnet» på läraremötenas och lärareför-
eningarnas program
Folke.
Från en för den kvinnliga
ungdomens utbildning varmt intresserad
lärarinna hafva vi mottagit följande
framställning, åt hvilken vi så
mycket hellre bereda plats/ som den
berör en för vårt skolväsende i dess
helhet synnerlig viktig fråga.
Åt hvad håll skola vi gå?
För dem, som tänka högt om vår
folkskola och som tro på densammas
utvecklingsmöjligheter, var § 5 i nya
folkskolestadgan om folkskolans utvidgning
med en högre afdelning en glädjande
företeelse. Och de, som sätta ett folks
framtid i sammanhang med dess
undervisningsväsende och som mena, att denna
framtids gestaltning kan vara beroende
af förhållandet de olika samhällslagren
emellan, och som därjämte vilja se
framtiden ljus och lycklig, de hafva också
med glädje hälsat nämda förordning.
Att normalplanen genom allmänt
hållna föreskrifter gifvit vederbörande fria
händer att i fråga om kurser inrätta
folkskolans högre afdelning efter hvad
de lokala förhållandena göra önskvärdt
och möjligt, har ytterligare stärkt
förhoppningarna om nämda öfverbyggnads
framtida betydelse. Det är antagligt,
har man tänkt, att många föräldrar,
som vilja gifva sina barn en god
uppfostran och som hittills för dessa
användt kommunens småskolor men ej
dess folkskolor, hädanefter skola komma
att använda äfven dessa senare, när
desamma erbjuda sina alumner tillfälle till
utbildning utöfver den egentliga
barndomstiden (12-13 år).
Oéh i synnerhet har man trott, att
folkskolans högre afdelning skulle
komma att blifva af betydelse för den
kvinnliga ungdomen. Dess framtidsställning
beror ju i allmänhet icke af någon
allmänbildningen afslutande examen, som
ger s j älf skrif venh et till en läroanstalt
eller syssla. De . få banor, till hvilka
ett skolbetyg öppnar vägen för flickor -
post och telegraf - äro nog ej
synnerligen lockande, och den rent
vetenskapliga banan, till hvars förhall,
universitetet, ingen annan port än
mogenhets-examen leder, är väl ännu att betrakta
som för kvinnor tämligen obruten och
.törnströdd mark. Flickorna kunna
alltså med samma fordel begagna sig af
den egentliga folkskolan och dess högre
afdelning som af någon annan skola,
under förutsättning att de förra
tillgodose berättigade kraf på
allmänbildning.
Folkskolan för flickor har ej heller
en tryckande konkurrent i en parallell
statsinstitution, hvilket ju fallet är med
folkskolan för gossar. I samhällen, där
Öfverbyggnad på folkskolan redan finnes,
har det också visat sig, att flickorna i
långt större utsträckning använda den
än gossarne, beroende af nyss påpekade,
gynnsammare förhållande.
Flerstädes i landet förberedes inrättande
af en högre afdelning af folkskolan, och
man har för densamma räknat på det
lefvande intresse från personer med
inflytande, hvilket har sin djupaste rot
och naturligaste förklaring i det
förhållandet, att skolan gäller deras egna
barn.
Alldeles särskildt synes folkskolan
med en två- å treårig högre afdelning
lämpa sig för den s. k. medelklassen.
Om en treårig öfverbyggnad på
folkskolan inrättas (sådan finnes redan på
några ställen) och om denna utan att
skatta åt ett flärdfullt, kraftödande
språk-mångläseri upptager bland sina ämnen
äfven ett (säger etf) främmande språk,
torde densammas undervisning både hvad
tid och innehåll beträffar i de flesta fall
kunna vara tillräcklig för allmänbildning.
Den räcker till barnets 17:e år.
Den föreslagna, allmänt medborgerliga
examen, som för närvarande är under
debatt bland skolmän, kommer ju att
vid nämda ålder afläggas. För den
kvinnliga ungdom, som har råd till
vidare utbildning men ej har behof af
yrkesskola, borde finnas ett- å tvååriga
fortsättningskurser, där densamma något
år efter slutad skolgång finge tillfredsställa
sitt bildningsbehof.
Hvar och en, som haft med de unga
att göra, vet, att de, som icke hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
