Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (1,037.) 13 november 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
784
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
och barnbarn intill tredje och fjärde
led. Snikenhet och råhet följa i
spåren. De ekonomiska och sociala
missförhållandena drifva den
småländska ungdomen att utvandra till
andra landskap och till andra
världsdelar.
Detta onda är gammalt, men det
är därför icke vardt mindre
uppmärksamhet. Inom många andra
landskap har den nya tiden fört med
sig drägligare villkor för dem, som
arbeta längst ned på samhälls trappan.
Hvarför har detta endast i ringa
grad ägt rum i Småland? Svaret
är icke svårt att finna: befolkningen
har blifvit efter i andlig utveckling.
Om en af orsakerna härtill läses
i en artikelserie om »SMggor och
dagrar från Smålandsbygden», införd
i stockholmstidningen »Dagen»,
följande:
När vi träda in i en folkskola, lägga
vi först märke till de vanligen smutsiga,
fula och tråkiga lokalerna. Något gladt
och friskt, något vackert för ögonen leta
vi förgäfves efter. Därnäst lägga vi
märke till den bedröfliga bristen på
åskådningsmateriel. En tarflig väggtafla
är ofta lärarens enda hjälpmedel vid
undervisningen. Men hvad som först
och sist tilldrager sig vår
uppmärksamhet, är skollärarens likgiltiga och tråkiga
uppsyn. Denna är emellertid
mångenstädes lättförklarlig. I Smålands mörka
bygder har man nämligen sina särskilda
intressedödande metoder: man låter
läraren tjänstgöra i en 2 å 3 olika skolor
i församlingen. Härigenom få barnen
allenast 3 eller 4 månaders
skolundervisning om året i stället för de
sedvanliga 8; och att skollärarens intresse för
barnen och undervisningen skall minskas,
när undervisningen på detta sätt göres
ambulatorisk, är tydligt och behöfver ej
närmare utvecklas. Men icke nog
härmed: den stackars skolläraren får under
de futtiga 3 månaderna icke sysselsätta
sig stort annat än med rättskrifning och
katekesplugg - och någonting mer
själs-fördärfvande än det senare lär väl ej
finnas.
I en skola i Elmeboda, som jag
besökte, där läraren undervisade 3
månader i 3 olika skolor, fick jag af schemat
den upplysningen, att medan man
endast kunde medhinna l timmes lektion
i historia och 2 timmars i geografi
under veckan, så ansåg man sig ha hjärta
att plåga barn och lärare med icke mindre
än 9 timmars katekesläsning pr vecka
utom bönestunder. Kan man begära,
att läraren skall kunna hålla intresset
uppe under sådana förhållanden eller
att barnen skola ordientligt gå i skolan
och visa några intellektuella framsteg?
Man må väl fråga: hvems är skulden
till ett dylikt barockt tillstånd? Prästen
skulle nog mången svara, och ofta torde
svaret vara riktigt. På åtskilliga ställen
äro prästerna fiender till folkskolorna
och motarbeta dem; på andra håll trycka
de katekesprägeln så starkt på folksko-
lorna, att dessa näppeligen kunna kallas
upplysningsanstalter. Förnekas bör
emellertid ej, att prästerna mångenstädes äro
verkligt intresserade af folkskolorna och
göra sitt bästa att befordra dem.
Det är märkvärdigt, hur ofta man
återkommer till frågan om prästernas
ställning, när man skildrar landsbygdens
förhållanden. Det är väl därför, att de
ofta utgöra de enda representanterna för
bildningen. Man kan icke låta bli att
återkomma till den frågan: skola
prästerna kunna omskapa sig till verkliga
folkupplysare, till initiativtagare’ i
kulturella frågor? Eller skall utvecklingen
gå förbi och öfver prästerna, som dock
ännu sitta inne med en sådan auktoritet
och ett sådant rikt tillfälle att göra
något för landsbygdens befolkning? Ja,
när man besöker de gamla,
mångenstädes fallfärdiga kyrkorna, när man
träder in öfver tröskeln till de
gammalmodiga prästgårdarna, där ingenting
förändrat sig på de senaste hundra åren,
då undgår man ej att tänka, att detta
prästerskap, hvilket nu som bäst håller
på att försitta fatalierna, tillhör en
svunnen utvecklingsperiod, och att det för
framtiden kräfves andra vyer, andra
krafter för att föra vår landsbygds
befolkning framåt.
Men om detta är orätt, om man
verkligen kan vänta sig något af prästerna,
så är åtminstone en sak säker: af sig
själfva göra de ingenting. Deras arbete
i kulturens tjänst måste framtvingas;
och detta kan endast ske genom att
beh j artade, fosterländska personer ville
taga itu med ett energiskt och
djupgående upplysningsarbete - ett arbete,
som kunde lyfta hela vår landsbygds
befolkning upp till en högre
kulturståndpunkt, gifva den intresse, lifsglädje
och framför allt möjlighet till att lefva
ett själfständigt och lyckligt lif inom
fosterlandets gränser. Vid slutmålet för
min resa i Smålands mörka bygder kan
jag icke låta bli att å landtbrukarnes
vägnar tillropa alla upplysningsvänner
ett nödrop: »kom och hjälp oss!»
Så långt den citerade författaren.
Ar månne denna målning för mörk?
Långt därifrån. Jämförd med
meddelanden, som gång på gång göras
oss från olika delar af Jönköpings
och Kronobergs län är den i stället
matt och färglös. Torftigheten,
snus-ket och förfallet hos allt, som hör
till skolans yttre utrustning, trotsa
här och där hvarje beskrifning. Detta
kan ju icke annat än direkt
motverka lärjungarnas andliga
utveckling. Katekesens herravälde är
säkerligen betydligt större än
författaren i »Dagen» anger det. På
läs-ordningen stå de nio timmarna åt
katekesen, men då detta ämne är
nära nog det enda, som ökolans
öfverordnade bry sig om att höra efter
resultatet uti, då de ihärdigt kräfva
katekesens »inlärande», då skolda-
garna äro få och skolgången
oregelbunden, så har läraren intet annat
val än att för hvarje dag plugga
med katekesen, så länge han står ut
med det, annars blir han utmålad
som en dålig lärare och utsatt för
hvarjehanda obehag. Till barnens
själslif får han icke taga någon
hänsyn; de ha icke behof af något annat
än katekes, menar man. Hvarför
skulle torpare- och
backstugusittare-barn samt andra l samma ställning
läsa historia, geografi och
naturkunnighet? De skola ju ej bli annat än
drängar och pigor. Hvad skulle det
tjäna till att ge dem något
uppfriskande och vackert? Det vore blott
ägnadt att locka dem ifrån den enkla
torftighet, hvartill de äro födda. Så
resoneras öppet och oförtäckt. Man
finner det axiomatiskt, att det är bra
som det är.
Härtill kommer det stora antalet
barn på hvarje lärare. Där skolan
icke ambulerar, har läraren i alla
fall två afdelningar att svara för.
Hvad kan väntas annat, än att han
skall bli utsliten, dyster och
försoffad! Att vänta förädling och andlig
utveckling genom en skola af detta
slag vore en dårskap. *
»Hvem bär skulden till ett dylikt
barockt tillstånd»? frågar författaren.
Den faller på många håll - tyvärr.
Därför är ock föga hopp, att eländet
skall bli afhjälpt i en nära framtid.
Folkskoleväsendet i södra delen
af Jönköpings och Kronobergs län
har alltid stått lågt. Att detta icke
ensamt beror på fattigdom-många
socknar uttaxera endast 5 till 10 öre
pr fyrk - synes däraf, att en och
annan församling äfven i de
fattigaste bygderna ha väl skötta och
utrustade skolor. Efterforskas
anledningen härtill, så finnes den däri, att
i socknen verkat någon klok och
energisk folkskolevän. Stundom har
det varit en präst, men lika ofta en
lekman. De präster och inspektörer,
som förneka detta senare, hålla icke
sanningen kär.
Det visar sig ock icke så sällan,
att skolväsendet i en socken, ifrån att
ha varit väl vårdadt, på senare åren
gått tillbaka. Äfven härtill spåras
vanligen personliga orsaker: från
prästen eller någon lekman. Icke få
skolrådsordförande inom provinsen
äro, som de ofta icke fördölja,
»principiellt motståndare till en,folkskola
med full lästid och vanliga
skolämnen. Folkskolan skall icke
konkurrera med läroverken, ty det är icke
dess uppgift», tillägga de.
Men orsakstrådarna stanna icke
inom socknen. Följer man dem
uppmärksamt, kan man tyvärr ej undgå
den sorgliga farhågan, att de icke
-sällan måtte ha sin utgångspunkt
från stiftsstaden och från den
centrala myndighet, som i främsta
rummet skulle befordra folkets andliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
