Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (1,038.) 20 november 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 47
SVENSK LÄRARETIDNING.
807
Beredningsutskottet hade hemställt, att
förslaget ej måtte till någon åtgärd
föranleda, då det stode i nära sammanhang
med den på dagordningen stående frågan
om folkskolebudgetens öfverflyttande å
stadsfullmäktige.
Då ärendet häromdagen förekom i
stadsfullmäktige, uppstod en stunds
diskussion.
D:r C. G. Bergman erinrade om att utom
de sinnesslöa barn, som äro intagna å
anstalten vid Norr tulls gatan borde minst ett
dubbelt så stort antal å dylik anstalt
intagas. Kommunen hade skyldighet att
inskrida och folkskolebudgetens öfverflyttning
hade ej med saken att göra, hvadan han
yrkade ärendets återremiss.
För beredningsutskottets förslag talade
däremot rektor C. von Friesen, som framhöll,
att drätselnäinden gärna ville med anstalten
vid Norrtullsgatan underhandla om lämpliga
åtgärder, men för öfrigt ansåg, att de
sin-iiesslöas undervisning lämpligast
omhän-dertoges af enskilda och föreningar, som
ömma för dem.
För återremiss yttrade sig vidare
Öfverläraren S. A, Kinnwall och hr E.
Hammarlund.
Den sistnämde framhöll, att det
föreliggande ärendet ej hade det minsta
sammanhang med frågan om folkskolebudgetens
öfverflyttande pä stadsfullmäktige.
Undervisningen, af de sinneslöa barnen är i vårt land
icke deri kyrkliga kommunens angelägenhet
utan jämförlig med öfriga arter af abnorma
barns undervisning. För döfva och blinda
är undervisningen nu obligatorisk, och det
är blott en tidsfråga, när de sinnesslöas
skall bli detsamma. Talrn hoppades, att det
ej skall dröja så länge. Men då döf
stum-och blindundervisningen gjordes obligatorisk,
bestämdes, att kostnaderna skola gäldas af
landstingen och de städer, som icke deltaga
i landsting. Detsamma blir naturligtvis
fallet med kostnaderna för de sinnesslöas
undervisning. Såsom bidrag för dylik
undervisning finnes ett riksdagsanslag1, som år
1897 höjdes till 150,000 kronor och som utgår
till af landsting och större städer
upprättade anstalter i detta syfte. Det återstår blott
ett par landsting, som ännu ej ordnat saken
på frivillighetens väg. Göteborgs stad har
helt nyligen beslutat att i samverkan med
landstinget upprätta en större anstalt än
den, staden för närvarande har gemensamt
med landstinget. Kan det då vara
Stockholms stad värdigt att kasta från sig dessa
arma barn och säga: vi bry oss ej om dem,
därför att det finnes en privat anstalt, som
tagit några af dem om hand? Stockholms
kommun bör såväl soin landstingen göra
något på detta område. Tillfället är
särskildt gynnsamt nu, då föreningen för
sin-nesslöa barns vård erbjudit sig att, om
antagliga villkor uppställas, upprätta sådana
anstalter och underkasta sig
stadsfullmäktiges kontroll. Nu kunna dylika barn
påträffas å platser, där de ej alls kunna få den
för dem nödiga värden, exempelvis
stadens försörjningsinrättning samt Skrubba,
en uppfostringsanstalt för vanartiga barn,
något, som är i högsta grad olämpligt. Talrn
yrkade återremiss.
Sedan därpå stadsfullmäktiges vice
ordförande, kamrer Ekgren, förklarat,
att efter de meddelade upplysningarna han
icke hade något emot återremiss, blef
ärendet utan votering återremitteradt till
beredningsutskottet.
Inledaren, rotemannen K. Sandstedt,
framhöll såsom de väsentligaste bristerna i fråga
oin folkskoleuiidervisningen i hufvudstaden
följande: 1) saknaden af tillräckliga lokaler
samt den däraf beroende
eftermiddagsläsningen, 2) den allt för långa läsdagen för
de minsta barnen, 3) den allt för korta tiden
för gymnastik äfvensom
gymnastiklokalernas otillräcklighet, 4) saknaden af
tillfredsställande lekplatser. Därjämte klagade han
öfver det minnesplugg, som karaktäriserade
undervisningen, samt öfver den »militaristiska
disciplin, som vore rådande till men för
barnets handlingskraft och driftighet och som
öfvades icke blott då barnen lämnade
skolrummen vid rasterna utan äfven då de vore
på väg till sina hem. under strängt
öfvervakande eller kanske rättare bevakning-.
Efter att vidare ha påpekat den
sparsamhet, som vore gällande ifråga om utflykter
med barnen, tivaråt dessa gladde sig så
mycket, gjorde talaren en sammanfattning
af de önskemål, föräldrarna ansågos kunna
hysa och bland hvilka äfven vore att räkna
slöjdens obligatoriska införande och
gymnastikens utsträckning, en månatlig fridag,
kostnadsfri skolmateriel för alla samt
rikligare bespisning af fattiga skolbarn.
Sedan flera talare yttrat sig i liknande
syfte, beslöt föreningen tillsätta en
kommitté för att bringa de uttalade
önskemålen inför vederbörande, och till
ledamöter i denna kommitté utsagos d:r
Laurent, roteman K. Sandstedt, löjtnant
Liljedahl, hr Oden och fabrikör
Fjällbäck, hvilka skulle ha rättighet att med
sig adjungera några af folkskolans
lärare och lärarinnor.
Önskemål med afseende å
Stockholms folkskolor var ämnet för en
öfverläggning inom föreningen
»Studenter och arbetare» härstädes vid dess
sammanträde i söndags afton.
Friskare vindar i Halland. I
de upplysningar rörande
föreläsningsföreningarnas verksamhet i Halland, som
vi från en af våra meddelare mottagit,
hade insmugit sig den uppgiften, att
kyrkoherden i Slöinge skulle motsatt sig
skolsalens upplåtande för ändamålet. I
en ortstidning har en af
skolrådsledamöterna, hvilken tillika är ledamot i
föreläsningsföreningens styrelse, med
anledning häraf lämnat följande beriktigande,
som vi med nöje återgifva:
Föreläsniiigsföreningeiis styrelse hade
genom sin föreståndare till prosten Ysander
inlämnat skriftlig begäran om »den stora
skolsalens upplåtande för föreläsningars
hållande». På grund däraf utlyste ordföranden,
prosten Ysander, sammanträde till den 30
oktober kl. 4 e. m. Vid detsamma yttrade
han, att lian för sin del ej hade något emot
att upplåta skolsalen, oaktadt det finnes två
skolrådsbeslut från 1890-talet, som säga, att
skolsalarna ej få upplåtas för andra
ändamål, alldenstund han anser föreläsningar vara
för samhället nyttiga, (Styrelsen får dock
se till, att föreläsarne ej välja andra ämnen
än soin kunde anses gagneliga!) Beslutet
att upplåta skolsalen till föreläsningar var
alltså enhälligt.
Deporterad folkskollärare. Karl
stads domkapitel har i dagarna fastställt
ett beslut af Lungsunds kyrkostämma,
hvarigenom en folkskollärare R. vid B j
ur-bäcken, en plats med goda
kommunikationer och stort grannskap, deporterats
långt in i skogarnas djup.
Saken är den, skrifver Filipstads
Tidning, att hr R. vågade inkomma till
skolrådet med en anhållan, det skolrådet
skulle draga försorg om att åtskilliga
missförhållanden, som vore rådande vid
hans skola och som inverkade störande
på skolarbetet, skulle af hjälpas. Samma
missförhållanden och obehagligheter hade
också hr R:s företrädare att förtälja från
sin långa tjänstgöring på. denna plats,
utan att skolrådet kunnat åstadkomma
någon förändring till det bättre.
Hvarför ? Jo, skolhuset äges af Storfors’ bo
lag, och det är en makt, under hvilken
skolrådet finner för godt att böja sig.
För att återställa lugnet hittades nu
på ett radikalmedel - R. till straff och
hans efterträdare till varnagel - nämligen
att offra läraren, d. v. s. förflytta honom
till den mest aflägsna och besvärligaste
platsen i hela socknen, Kungsskogen.
Hurudant det är på deportationsorten,
berättar också nämda tidning. Det är
under all kritik. Intet vatten finnes att
tillgå närmare än på 220 meters afstånd
från skolan, och detta från en liten bäck,
hvars vatten långt ifrån kan sägas vara
rent, mycket mindre friskt. Lärarinnan,
som hittills varit vid Kungsskogen, har
om vintern ej kunnat taga sig fram till
denna bäck, utan nödgats smälta snö
till vattenbehof åt såväl sig som
skolbarnen. Bostaden lämnar mycket öfrigt
att önska. I en af spisarna har ej
kunnat eldas på flera år. Ja, nästan
öfverallt intet annat än brister. I skolsalen
finnes inte en enda hel bänk. Eldning
och städning i skolsalen har lärarinnan
fått bestrida utan ersättning, och samma
förtjänst förunnas väl äfven
efterträda-rem? Det må väl kännas inbjudande
att skickas till en sådan skola! Är nu
allt detta obekant för skolrådet? Nej,
långt därifrån. Gång på gång hafva
anmälningar gjorts, men alldenstund
skolhusen ej äro församlingens tillhörighet,
utan hvarje särskild skolrote äger och
underhåller sitt skolhus och hvad
därtill hör, så har skolrådet ej ansett sig
kunna eller böra ålägga Kungsskogens
mäktige magnat, som ensam ägt
skolhuset där, att afhjälpa bristerna.
Sedan nu Kungsskogen blifvit
kronopark, blir det naturligtvis dess
arrendatorer, som ändtligen få sig ålagdt att
ställa skolhuset i skick.
Tjänsters titSsättning.
VÄLDE. Till folkskollärare, klockare
och organist vid Sandviken i Högbo, Gflb.:
H. Sallander i Säbrå.
- Till folkskollärare och organist i
Munktorp, Vstm.: T. Hansson i Delsbo (enhälligt).
- Till lärare vid Valinge folkskola,
Stigtomta, Södm.: E. Viberg i Floda.
- Till lärare vid Stackmora folkskola, Orsa,
Kpbg: E. Johansson i Malung (enhälligt).
- Till folkskollärare i Rydaholm, Jöiik.:
J. P. Åstrand i Hultsjö (ensam sökande).
- Till vik folkskollärare, klockare och
organist i S:t Olof, Krist.: E. J. H Andrén
i Hakarp.
- Till vik. folkskollärarinna i Strängnäs:
fru Augusta Erengren därstädes.
- Till lärarinna vid en mindre folkskola
i Åsheda, Kron.: Alva Holmstéii i Växjö.
- Till småskollärarinna i Åsheda, Kron.:
Mimmi Gustafsson i Härlunda.
- Till småskollärarinna i Gislöf, Mim.:
Amanda Frank.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
