Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 50 (A). (1,041.) 11 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
871
par, inspektörer och andra
vederbörande vara i fred, ej röra vid
missförhållanden på skolans område vare
sig i Skara, Småland eller andra
trakter i vårt land och framförallt
inte röra vid katekesen utan låta
»saken utveckla sig af sig själf», som
det så vackert heter. Det har ju,
tilllägger en och annan, vunnits så
mycket på folkundervisningens fält
under de senaste åren, att man godt
kan stanna och pusta någon tid.
Illa skulle vi emellertid fullfölja
vårt program, om vi lyssnade till
slika sirensånger. Stillastående är
tillbakagång - och detta framför allt
på folkupplysningens fält. Ett
program sådant som vårt kan icke
fullföljas utan strid - en oaflåtlig strid
mot mörker och för ljus. Strid och
kamp kräfves för folkskolans och
folkbildningens höjande i enlighet
ined tidsutvecklingens kraf. Endast
genom strid och kamp vinnes tum
för tum en förbättring af lärarnes
ställning så i rättsligt som socialt och
ekonomiskt afseende. Och strid och
kamp kräfves ock för att besegra de
hinder, som inom kåren själf
understundom resa sig gent emot
uppnåendet af enhet och god anda inom
lärarekåren.
Vi kunna sålunda icke i detta
afseende lofva bot och bättring. Och
de anmärkningar, som i den
folkupplysningsfientliga pressen blifvit
riktade mot oss för »hänsynslöshet» och
»despotism»,betrakta vi som det bästa
beröm vi kunna få efter 20-årigt
arbete. Äfven för framtiden skall det
vara oss kärt att få lägga i dagen
dylik »hänsynslöshet» och - hvarför
icke? - »despotism» gent emot
slapphet, liknöjdhet och försoffning på
skolans område.
Men hvad vi under alla
omständigheter kunna lofva det är, att
framgent som hittills rättesnöret för vårt
arbete skall vara det, som för tjugu
år sedan utlofvades i redaktionens
slutord: ett redligt uppsåt att gagna
rår svenska folkskola ocJi hennes lärare.
Kyrka och skola.
Under de senaste åren har i
hufvudstaden funnits en förening, som
bär namnet Frisinnade klubben och
hufvudsakligen består af
vetenskapsmän, skriftställare, konstnärer,
politiker, jurister och yngre ämbetsmän.
Dess ändamål är icke att drifva
agitation för genomförande af vissa
önskemål utan hufvudsakligen att
förmedla bekantskapen mellan
frisinnade män från skilda
verksamhetsområden samt att genom
anordnande af debatter söka få frågor
på dagordningen belysta från olika
synpunkter. För vinnande af
sistnämda syfte har det varit sed att
till deltagande i debatterna inbjuda
framstående personer, som icke
tillhöra klubben och som i där
behandlade frågor kunna antagas hysa en
annan uppfattning än flertalet af
klubbens egna medlemmar.
Vid sina båda senaste
sammanträden, hvilka liksom de föregående
hållits i Grand Hotels stora sal, har
klubben behandlat frågan om »skolans
skiljande från kyrkan». Debatten har
vid båda tillfällena varit särdeles
liflig. Vid det förra inleddes den af
professor Hjalmar Öhrvall och med.
kandidaten Gunnar Forssner, vid det
senare af en bland de inbjudna,
rektorn vid högre lärarinneseminariet
härstädes L. M. Wcern.
I ett afseende voro samtliga de
inånga anförandena af intresse: alla
gåfvo ett synnerligen starkt uttryck
åt de känslor af missnöje, ja ovilja,
hvarmed personer af den bildade
klassen numera allmänt betrakta den
häfdvunna dogmatiserande
religionsundervisning, som blifvit dem själfva
påtvingad, och som ännu påtvingas
deras och andras barn. Att dylika
känslor finnas, visste man ju mycket
väl, men att de hos män, hvilkas
intressen knappast kunde antagas
vara riktade åt just detta håll, skulle
lefva med en sådan intensitet, det
var nästan mera än man i förväg
hade anledning förmoda.
Då det icke är praxis, att
redogörelser för Frisinnade klubbens
debatter meddelas tidningarna, äro vi ej i
tillfälle att lämna någon sådan. De
flesta anförandena voro ock mera af
religionsfilosofisk och kyrkopolitisk än
af pedagogisk och skolpolitisk art.
De i praktiskt afseende märkligaste
voro enligt vår mening utan all
jämförelse de, som höllos af några bland
de inbjudna pedagogerna och
reli-gionslärarne, nämligen rektorerna L.
M. Wcern i Stockholm och Natanael
Beskoiv från Djursholm samt
komministern teol. d:r Samuel Fries och
regementspastorn, pastorsadjunkten
E~. Schröderheim, den förre
tjänstgörande i Storkyrkoförsamlingen, den
senare i Klara församling. För att
sätta våra läsare i tillfälle att själfva
pröfva deras uttalanden lämna vi här
ofvan en sammanfattning af hvad de
yttrade.
Som man häraf finner, häfdade de
alla med stort eftertryck, att
kristendomsundervisning bör meddelas
ungdomen och detta ej blott genom
hemmens och de särskilda
kyrkosamfundens försorg utan tillika genom statens.
Men med lika stor skärpa betonade
de ock, att den traditionella
kristendomsundervisningen hvarken vore
äkta kristendom, ej heller äkta
undervisning, och att den därför måste
undergå en genomgripande
pånyttfödelse.
De förhoppningar om en grundlig
ref orm j som dessa talare hyste,
syntes emellertid de flesta öfriga
deltagare i diskussionen anse alldeles för
optimistiska. Någon annan
religions-un4ervisning än den dogmatiserande
hade ju våra skolor hittills
åldrig-bjudit, och förmodligen komme de
heller aldrig att bjuda någon sådan.
Till och med de allra enklaste och
blygsammaste reformer hade ju
ständigt blifvit afvisade, och någon
förbättring härutinnan kunde ej
väntas, så länge prästerskapet utöfvade
ett så öfverväldigande inflytande på
undervisningen, på
läraretillsättningarna, på seminarierna och på
-inspektionen m. m., som för närvarande
vore fallet. Enda radikala boten
ansågs därför nu vara: skolans
fullständiga skiljande från kyrkan.
l enlighet med denna åskådning
gjorde klubben efter diskussionens
afslutande med stort flertal följande
uttalande:
Frisinnade klubben, som principiellt
hyllar åsikten om nödvändigheten af
skolans fullständiga skiljande från
kyrkan, uttalar som sina närmaste önskemål
i föreliggande fråga:
1) att religionsundervisningen i statens
och af staten understödda läroverk må
bli valfri;
2) att religionsundervisningen, så länge
den ännu meddelas inom skolan, måtte
alltmera frigöras från såväl mekanisk
utanläsning som från ohistorisk,
dogmatisk teologi;
3) upprättandet af ett särskildt, från
kyrkostyrelsen fullkomligt skildt
under-visningsdepartement.
Som våra läsare känna, skiljer sig
vår uppfattning principiellt från den,
som bland klubbens flertal sålunda
gjorde sig gällande, för så vidt
nämligen deiina senare skall anses
innebära, attreligionsundervisningen borde
skiljas från de offentliga skolorna och
i stället öfverlåtas åt hemmen, d. v. s.
i praktiken åt de olika
kyrkosamfunden samt deras mer eller mindre
sekte-riska läroanstalter. En skola, från
hvars läroplan
religionsundervisningen vore bortskuren, skulle enligt vår
åskådning vara en stympadj en
lemlästad skola.
Men hvad vi vid sidan häraf alltid
framhållit och aldrig skola upphöra
att framhålla, . det är, att
religionsundervisningen, liksom all annan
undervisning, är till för barnets skull,
icke tvärtom, och att den följaktligen
måste, liksom all annan undervisning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
