Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51. (1,042.) 18 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
890
SVENSK LÄJtAEETlDNING.
N:r 51
Carl Gustaf Svensson är född den 12
december 1821 i rgryte, fick vid 16 års ålder
anställning i en af grannsocknarna som
lärare vid en flyttande skola, tog 1844
folkskollärareexamen i Göteborg och blef 1847
lärare vid folkskolan i rikets andra stad.
Som sådan verkade han till 1883, då han tog
afsked med pension. Sedan 1868 är han
lärare i Slöjdföreningens skola.
Gamle "Mästers"
juldröm
för femtio år se’n.
kutig rygg och blodlös, vaxblek hy
och magrast i den hela lilla by
kring roten sedan många, många år
den gamla »Mäster» Petter Jönsson går.
På skräddarbordet långa år han satt.
Nu syr han Icke mer: hans syn är matt.
Nu barnen innantill han läsa lär -
»till annat längre ej han duglig är».
Materielen något tarflig tycks:
en griffeltafla är ju redan lyx,
och utom bibel, psalmbok och katkes
det inga flera läroböcker ges.
l fattigstugans hörnrum fritt han bor,
och lönen är just inte heller stor -
en liten slant af hvarje barn han har
och sedan lite mat i julens dar.
Han har ej hem, han har ej kärligt vif,
och utan glädje är hans trälalif. .
/ lugg och slag hans lynne luft sig ger,
när blo^t en liten pys han skratta ser.
Nu åter kommen är den ljufva kväll,
då julen gör till tempel hvarje tjäll,
och »Mäster» Jönsson sitter i sin vrå
och »er, hur mörkret alltjämt faller på.
sväfva lätta, ljufva drömmar ned -
som de på julekvällen ha för sed.
Hans öga slutes, och han ser en bild,
så vidt från dystra verkligheten skild.
Han står i ljus och hög och rymlig sal
med kartor, planscher, taflor utan tal,
och lilla trädgårdstäppan utanför
af paradis ett intryck nästan gör.
Han själf ej likställd är med rotehjon,
som måste tåla hånfull, hatfull ton.
Han barns och äldres högsta aktning har,
han lycklig make är och lycklig far.
Hans trägna möda gifver skäligt bröd,
hans lefnads kväll skyms ej af hot om nöd;
han har en egen bokskatt, som ger tröst
i lifvets sommar liksom i dess höst.
Ej utanläxor mer och torra »tal»
där tanklöst rabblas upp i skolesal.
Han barnen tälja får historiens rön
och skildra, hur vår värld är vid och skön.
Så trygg han känner sig: han är en led
uti kamraters enigt fasta ked.
Sitt mål de veta, och mot det de gå
och frukta endast ett - att stilla stå.
Sof, »Mäster», stilla i din dystra vrå!
En annan ätt skall säkert skåda få
din dröm som sällhetsmättad verklighet,
men när den dagen randas, ingen vet.
Allt framgående så sakta sker.
men låt dig aldrig sia f vis k t böja ner,
du lärarskara, på din törnestig,
och segern skall en gång beskäras dig.
Ty dig är gifvet hela folkets hopp
att fostra till det goda flitigt opp.
Det sade, som din trägna möda sår,
till blom och ax dock fram med tiden når.
HENRIK WRANÉR.
Om betyg och
betygsgifning
öfverlades vid Göteborgs skolföreniiigs
no ve m b er samman trade. Meningsutbytet
inleddes af fröken Anna L. Lessel med
ett anförande af ungefär följande
innehåll:
Frågan om betyg och betygsgifning
skulle vara jämförelsevis enkel, om våra
betyg endast hade betydelse för det lilla
område af skolvärlden, sorn i
betygshänseende är beroende af en persons
omdöme och därpå grundade
betygsgifning. Då nu emellertid en klass, en
skola är blott en del af det stora hela,
måste vi söka utvägar att anpassa oss
därefter. Vid aktgifvande på hvarför
betyg utdelas och hvilka verkningar vi
kunna spåra af vår betygsgifning, finna
vi nog saken så betydelsefull, att vi icke
utan vidare kunna förklara, att »det är
bra som det är». Det är ju dessutom
nödvändigt för ett tillfredsställande
utförande af ett arbete, att först och främst
hafva ändamålet klart för sig. Hvarför
gifvas då betyg? Från skolans
synpunkt sedt blir ju betygsgifningen ett
försök att med en formel uttrycka, i
hvad mån vi anse barnet ha inhämtat
den föreskrifna lärokursen och i huru
hög grad dess ilit och uppförande
motsvara vår uppfattning af god flit och
godt uppförande. Oqh på så sätt
skapas en måttstock, enligt hvilken af
göres, huruvida flyttning till högre klass
inom skolan får äga rum - för så vidt
det gäller terminsbetygen - och -
betr äflande af gångsbetygen - om afgång
från skolan medgifves eller ej. Men
utom denna onekligen i och för sig högst
betydelsefulla uppgift hafva betygen ännu
en, kanske lika viktig: de vilja vara och
böra väl också vara ett meddelelsemedel
niellan skolan och utomstående, i första
rummet naturligtvis barnens föräldrar
men äfven andra, såsom lärare och
lärarinnor i andra klasser m. fl.
Äro då våra betyg enligt rådande
praxis tillfredsställande med hänsyn till
inverkan på flyttning inom skolan eller
afgång därifrån?
Det är ju alldeles naturligt, att,
såsom nog hvar och en känner till,
somliga betygsgifvare ha större benägenhet
att tyda allting till det bästa och andra
åter i påfallande grad sakna denna
böjelse. De förstnämda komma gifvetvis
att något flitigare använda de högre
betygsgraderna, under det att de
sistnämda komma att ytterst sällan bruka
dem eller na. a. o.: ett högre betyg
förvärf vas lättare i den ena klassen ^än i
den andra. Men med hänsyn till själfva
flyttningen eller afgången från skolan
synas de antydda variationerna ej kunna
vara i stånd att orsaka några af
sevärdare olägenheter. Gällande
bestämmelser och praxis i afseende på betyget
godkänd hafva nämligen nödgat till
ganska stor likformighet, enär följden af
betygsgif ningen i detta fall är så
omedelbar och påtaglig, att större
öfverensstämmelse därigenom rent af
framtvingats. Spörsmålet kommer ofta att
gestalta sig så: hvilket är för barnet
nyttigast? Och själfva tanken på att
be-tygsgifningen kunde i sig innebära en
möjlighet - att skada torde vara nog för
att ena eljest kanske nog så stridiga
uppfattningar.
Befinnes alltså bristen på
öfverensstämmelse vid betygsgifningen icke så
särdeles otillfredsställande med hänsyn
till flyttning inom eller afgång från
skolan, så inverkar den så mycket
ofördelaktigare, när <Jet gäller fyllandet af
betygens andra uppgift: att vara
meddelelsemedel mellan skolan och
utomstående.
Ett exempel må bestyrka detta
påstående. Ofta händer ju, att 2 å 3
syskon samtidigt gå i skolan, och då kan
lätt inträffa, att det af dem, som enligt
föräldrarnas mening borde hemföra de
bästa vitsorden, i stället har att
uppvisa de svagaste. Men det är icke
alltid säkert, att föräldrarna ha orätt i sin
uppfattning. Nog kunna de misstaga
sig, men det kan lika lätt vara så, att
det beror på, hos hvem barnet
undervisats, om betygen hållas låga eller höga.
Eftersom det torde vara otvifvelaktigt,
att den blifvande karaktären till sina
grunddrag utbildas just under skolåren,
kan det komma att betyda ofantligt
mycket, hvilken uppfattning föräldrar
och barn hafva af skolans sätt att gifva
betyg. Ingen kan på förhand beräkna,
hvilka följder det kan hafva, om ett
barn kommer att tänka t. ex.: »Det gick
för sig att få goda vitsord i skolan utan
särskildt bemödande, hvarför skulle jag
då bemöda mig?» Och hvem vet, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
