Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51. (1,042.) 18 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING
N:r 51
hört berättas, att en kristendomslärare
(numera seminarierektor) en gång i
förbigående gifvit denna definition af
ifrågavarande begrepp inför en skara vuxna
ynglingar, hvilka samma år
utexaminerades som lärare. Gossen hade
snappat upp och i minnet behållit
definitionen och passade nu på att använda
den. Den blef honom dock till ringa
fröjd, ty svaret förkastades genast af
biskopen, som i stället ville hafva denna
definition: »Afskild ur världen!»
Hela tiden hade biskopen varit mäkta
bister. Han talade mycket högljudt,
svängde oroligt på klacken, och med
handslag i bänkarna, så att det ekade
i den annars fridfulla lilla kyrkan,
förklarade han, att en så stor okunnighet
som dessa barn visade, hade han förr
aldrig träffat. Hans upprörda
sinnesstämning kulminerade, då han träffade på
en mindre begåfvad gosse, som knappast
kunnat lära sig läsa rent, och som alls
icke förstod hr biskopens dogmatiska
katekisation samt därför, rädd som han
för öfrigt i likhet med de andra var,
gaf svar alldeles uppåt väggarna.
Den uppbyggliga akten slutade med
en skarp skrapa, först åt barnen och
därefter åt läraren, hvilken offentligen
uppmanades att meddela bättre
undervisning.
Jag kände mig ytterst pinsamt berörd,
då jag såg de små med bleka,
missmodiga och sorgsna ansikten i tätt sluten
trupp tåga ut ur kyrkan. Ofrivilligt
kom jag att tänka på en
»biskopsvisita-tion» af helt annan art, om hvilken jag
läst i bibeln, då visitatorn var Kristus
själf och då Petrus var den, som
undergick förhör. Frågorna voro här de tre på
hvarandra följande: »Simon, Jonas son,
älskar du mig?» Och på svaren: »Herre,
du vet, att jag har dig kär», följde från
den store Mästaren (äfven skol-) den
maningen : »Föd mina lamm!» och: » Vårda
mina får!»
Medan jag under vägen gick och
funderade öfver det skedda, hörde jag de
hemvandrande kyrkobesökarne - enkla
men med sundt bondförstånd utrustade
landtman - högt göra sina
reflexioner. De voro alla djupt upprörda. Jag
vågar här ej referera, hvad de sade. Men
nog var det väl för dem, att de ej lefde
under inkvisitionens dagar. Då jag kom
hem, frågade jag min bror: »Hvarför
kunde ni ej reda er för biskopen i dag?»
Svaret blef: »Vi förstodo honom inte,
och så var han ju så arg».
Jag hade noggrant upptecknat det
hufvudsakligaste af katekisationen, och
då jag kort därefter träffade ett par
teologie studerande i Uppsala, roade jag
mig med att till cl em framställa några
af biskopsfrågorna. Pekfingret för
pannan: »Nej, det kan jag icke nu så här
på rak arm besvara». Alltså: det som
teologie studerande ej äro mäktiga så
där genast utreda, det skall fordras af
barn, hvilka åtnjutit tre månaders
små-skole- och fyra månaders
folkskoleundervisning om året!
Tillåt mig nu att med anledning af
ofvanstående framställa den frågan:
Hvad var egentliga meningen med denna
visitation ? Var syftet kanske att statuera
ett exempel och påvisa, att
undervisningen ej sköttes ordentligt? O m nu
så förhöll sig, var detta barnens fel?
Och hvarför skulle i så fall de utsättas
för den biskopliga vredens skålar? Låg
felet hos läraren, så undras, om det
använda sättet för hans tillrättavisning
var det bästa, nämligen att inför hans
lärjungar gifva honom en påminnelse
att bättre sköta sin undervisning? Många
prästmän finnas utan tvifvel i stiftet,
som väl kunde behöfva en biskoplig
påminnelse om att bättre sköta sitt kall.
Men månne icke hr biskopen skulle dra
sig för att gifva dem skrapa härför i
församlingens närvaro ?
Så ännu en sak. Den, som skall
tillrättavisa, bör väl kunna praktiskt visa,
hur saken rätteligen skall tagas? På
seminariet har läraren fått anvisning att
undervisa enkelt och lättfattligt samt att
undvika abstrakta definitioner: hvad
menas med det eller det begreppet?
Därjämte har det stämplats såsom något
alldeles förkastligt att inför barnen
uppträda som en tyrann. Hvem har rätt?
Seminariet eller biskopen?
Kedan i fjor, då har skildrade
visitation passerade, hade jag velat
offentliggöra mina anteckningar därifrån. Men
jag blef af lärare ombedd att icke göra
det. Nu, då frågan om
biskopsvisitationer na blifvit genom Växjö tidningar nas
försorg en fråga för dagen, har jag tagit
fram dem för att visa, att allt icke är
»bra som det är».
En annan meddelare, som har sina
erfarenheter från samma stift,
skrifver, under betygande af sin lifliga
tacksamhet för vår artikel om
visi-tationerna, sålunda:
Skildringarna äro trogna spegelbilder -
det kan jag af egen erfarenhet intyga.
För ett par år sedan hölls i **
visitation af biskopen, därvid liknande scener
utspelades.
Visitationen hölls under
sommarferierna, men lärare och barn inkallades
till kyrkan. En af lärarne vistades vid
Nääs, men erhöll strängaste order att
hemresa för Visitationen och fick
tillåtelse att uteblifva först sedan en annan
lärare åtagit sig att vikariera för honom
i kyrkan. Efter tre timmars oafbruten
läsning - klass efter klass - under
vederbörande lärares ledning, började
biskopen sitt kristendomsförhör med
barnen, hvilket räckte i fulla två timmar.
Hans första fråga, framdundrad med
den strängaste min, lydde så: »Hvem
är Gud?» Barnen försökte sig med ett
tjogtal olika svar, som alla ogillades.
Och dock svarades: »Han är vår fader» ;
»han är skaparen» ; »han är den högste»
o. s. v. För hvarje gång upprepade
biskopen sin fråga, än med stentorsstämma,
än i hviskande ton, än med djup
basröst, än i högsta falsett. Hans kropp
kastades hit och dit med de
besynnerligaste gester. Slutligen svarade han
själf: »Han är vår Herres Jesu Kristi
fader!»
Lärarne fingo till sist offentlig
upp-sträckning för att de icke inpräglat denna
fundamentalsats ined tillräcklig precision
hos barnen.
#
Det är dock icke blott från vårt
»Norrland midt i Göta rike», som vi
mottagit skildringar af liknande
innehåll. En med förhållandena något
längre norrut väl förtrogen man har
sändt oss följande skrifvelse:
Herr Redaktör!
Tack för Edert inlägg i frågan om
biskopsvisitationerna! Det kom icke en
dag för tidigt. Ty det är icke blott vi,
folkskolans lärare, som numera inse
onödigheten, för att icke säga olagligheten,
i detta vårt paraderande, utan inom alla
samhällslager drar man medlidsamt på
smilbandet åt den roll, vi spela i dessa
otidsenliga tillställningar, undrande, huru
länge den sundt tänkande och allvarligt
lagda folkskollärarekåren skall låta
använda sig till sådant, som svårligen kan
tydas annorlunda än som ett offer åt det
tomma skenet.
Att det icke är skolbarnens kunskaper
och själsutveckling i och för sig, man
vill komma under fund med, utan att
det först och sist gäller att låta
folk-skollärarne känna och folket se kyrkans
öfvervälde öfver skolan, därom kan ingen
vara oviss, som en gång deltagit i ett
dylikt förhör, och därom vittna
hundratals små episoder och historier från
sådana tillfällen. Här blott en ur högen!
Tilldragelsen är knappt ett halft år
gammal. Som vanligt numera här i
stiftet hade endast de två högsta
folkskoleklasserna och deras lärare inkallats
»till förhör». Öfriga lärarekrafter voro
»ex officio» tillstädes med
examenskatalogen i hand - en fullständig
formalitet, som aldrig visat sig ha någon
betydelse. En yngre folkskollärarinna, som
ännu endast hade de två lägre klasserna
(i en folkskola litt. B) och som aldrig
förr varit med på en sådan här
tillställning men som ville göra »förberedande
studier», hade trängt sig så långt fram
som möjligt f Or att kunna höra och se,
huru det gick för kamraten, läraren för
de två högre klasserna, hvilken just var
i elden som häftigast. Hastigt vänder
sig hans högvördighet själf till den
häpnande lärarinnan:
- Är Ni äfven lärarinna här i X?
- Ja, men jag har inga barn här,
jag undervisar bara i första och andra.
- Gör ingenting. Herrn kan gå
undan! Förhör dessa i tredje artikeln!
Att vidare söka komma undan, helst
för en extraordinarie, var naturligtvis
inte vardt inför den befallande
örnblicken, och blek som döden men med
bibehållen fattning fullgjorde lärarinnan sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
