Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. (1,045.) 9 januari 1902
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
SVENSK LÄEARETIDOTNa
N:r 2
betydligt stigit, har hvarken välmågan
eller befolkningen synnerligen ökats. De
göda tiderna visa sig förnämligast däri,
att spritens fabrikanter och försäljare
samla förmögenhet, men antalet
degenererade . ökas högst betydligt. Om vi
tro", att vårt folk har en plats att fylla
i *. striden för mänsklighetens bästa, är
det vår plikt att sätta in våra bästa
krafter i striden mot alkoholen, och vi
hafva icke något skäl att uppgifva denna
strid eller tvifla om seger.
K. G. Hempel
D:r A. E. Lidström är född 1870. Tog
studentexamen i juni 1891, aflade med.
kandidatexamen i september 1895 och med.
licentiatexamen i januari 1901.
Spritens inverkan särskildt på
själsarbetet.
Synnerligen värdefulla voro de
föreläsningar om spritens inverkan på
arbetsförmågan, särskildt på själsarbetét, som
höllos af professorn vid Karolinska
institutet d:r Ernst Almquist Därvid
redogjordes för de märkliga resultat, som
hittills vunnits genom den berömde
vetenskapsmannen Krsepelins i Heidelberg
sedan 20 år .pågående noggranna
undersökningar .rörande spritens verkningar,
äfvensom för, det vid nämda
undersökningar använda tillvägagångssättet.
Föreläsaren hade nämligen funnit, att ej ens
den stora allmänheten .längre nöjer sig
med endast positiva påståenden. För
att blifva Öfvertygad om deras riktighet
vilL den också ha svar på frågan: »Hur
vet man det?» Detta vore att beakta
för alla, som vilja bidraga till spridandet
af upplysning i alkoholspörsmålet.
Enär hufvudinnehållet af
föreläsningarna^ återfinnes i 1901 års serie af
Svenska nykterhetssällskapets skrifter (IV.
Almquist, E., Spritens inflytande på
arbetet),, hvilka äro tillgängliga i
bokhandeln, kunna .vi hänvisa härtill.
Sitt personliga intresse för
nykterhetsarbetet ådagalade föreläsaren genom att
i sin framställning infläta åtskilliga vinkar
och .råd angående arbetets lämpliga
bedrifvande. A-n.
*
Professor Ernst Bernhard Almquist är född
i Tibble 1852, blef student 1870. Hade en
hel del medicinska förordnanden och
medföljde Nordenskiöld pä Vega-färden 1878-
80 som expeditionens läkare. Blef 1882
med. doktor i Uppsala och samma år förste
stadsläkare i Göteborg. Ifrigt intresserad
för de hygieniska förhållandena i storstäder
och undervisningsanstalter kan han
betraktas som hälsovårdslärans främste
representant ’ i vårt land, särskildt sedan han 1891
blifvit professor i allmän hälsovårdslära vid
Karolinska institutet, där han anordnat ett
utmärkt hygieniskt museum. Utom en mängd
rent vetenskapliga skrifter och uppsatser
har han utgifvit en stor lärobok i hygien,
afsedd för svenska förhållanden, samt en
mycket spridd lärobok i skolhygien, hvilken
i intresserade lärares och skolråds händer
säkerligen verkat mycket godt i vårt land.
Om allmän skolhygien föreläste han ock
vid sommarkurserna i Uppsala 1895.
Om viktigare delar ur
nykterhetsrörelsens historia
höll lektor Johan Bergman *fyra
föreläsningar. I dessa framhöll han som
föregångare till våra dagars
nykterhetssträf-vanden vår store Linné, lifmedikus
Hufe-land, tysk, samt den amerikanske läkaren
Benjamin Rush, hvilken gaf första
uppslaget till nykterhetsföreningar.
Godtemplarordens och öfriga likartade
organisationers arbete berördes endast i
korthet, då det kan anses allmänt kändt,
hvaremot noggrannare redogörelse
lämnades för Worlds Womens Christian
Temperance Union (Världen^ kvinnors
kristliga nykterhetsförbund), »Hvita
bandet». Föreläsaren ansåg visserligen, att
denna förenings > organisation borde vara
starkare, m e, n framhöll som. dess
förtjänst, att den ej lät
organisationsdetaljerna skjuta undan nykterhetsarbetet.
Den verkade bl. a. för att få in
nykterhetsundervisning i skolorna, för god^a
läroböcker och! undervisnin,gsnaateriel, för
särskildt lärare i alkoholfrågan med
rikhaltigare åskådningsmateriel. I de flesta
småstaterna i Nordamerika få inga andra
läroböcker användas an de af föreningen
godkända.
Vidare skildrades
rusdrycksförbudsrö-relsens märkesman i Amerika, general
Neal Dow, rörelsens framgång trots alla
svårigheter och motgångar. I de stater,
där förbudslagen ej gått genom med för
knapp majoritet och där man under
någon tid fått se dess verkningar, tänkte
ingen på dess upphäfvande.
Ehuru d:r Bergmans skrifter i
nykterhetsfrågan äro allmänt kända och
lästa, förstod talrn dock att vid
föreläsningarna afvinna ämnet nya intressanta
sidor. K. 7. .Vidén.
Konsten att hålla
populärvetenskapliga föredrag
var det intressanta ämnet för en
föreläsning af docenten F. von Schéele.
Föreläsningen, som hölls i K. F. U. Mrs
hörsal, hade lockat en talrik publik, som
m-ed spänd uppmärksamhet följde det
talangfullt framförda föredraget, i hvilket
lämnades råd och vinkar^ rörande den
ingalunda lättlärda konsten att tala
populärt.
Det första villkoret for att kunna i
populär form afhandla ett ämne vore en
grundlig förberedelse. IJärtill hörde dels
att genom studier sätta sig in i ämnet,
dels att finna den form, hvaruti ämnet
borde framställas. I allmänhet vore det
nödvändigt att efter studierna hafva en
rätt rundlig tid på sig att »smälta» det
inhämtade, innan föredraget ägde rum.
Talaren ville varna för att allt för tidigt
träda upp i talarestolen.
Beträffande framställningen kunde man
tala öm tvänne slag af föredrag:
uppläsning från manuskript och fritt föredrag.
Det hade tvistats om, hvilkendera af
dessa former vore att föredraga.
Uppläsningen från manuskript medförde
fördelen af ett omsorgsfullare val af ord,
hvarigenom omsägningar kunde undvi-
kas och framställningen göras kortare.
Men oaktadt dessa af se värda fördelar
ville dock föreläsaren obetingadt gifva
företrädet åt den senare formen: deti
fria föredraget. Genom detta nåddes
åhörarne på ett.,sätt, som icke är
möjligt genom uppläsning. Orsaken härtill
vore, att skriftspråket är ett konstladt
språk, under det talspråket däremot är
det naturligaste uttrycket för våra
tankar.
Hvilkendera formen man väljer, vore
förberedelsen lika nödvändig* %
Improviserade föredrag vore en dårskap.1 Ibke
ens snillet ginge i land därmed.
Det gamla sättet att uppdela
före,-draget uti inledning, afhandling och «ådK*
slutning fann föreläsaren vara ’’godt\.
Inledningen borde afse att" väcka intresse !
för ämnet. Det vanliga bruket 3att låta
inledningen bestå uti ett mer eller
mindre, hÖgstämdt ordande om ämnets* vikt
ansåg föreläsaren vara olämpligt. Bättre
vore, att framställa ’en enskild,
intresseväckande detalj af ämnet. Funnes
intresset redan förut hos åhörarne, vore
inledningen öfverflödig.
Afhandlingen borde noggrant uppdelas
i det antal afdelningar, hvartill ämnet
gaf ve anledning. Men det vore alldeles
felaktigt att på förhand för åhörarne
till-kännagifva denna indelning, såsom uti
ett visst föråldradt predikosätt vore
van-ligt.
Afslutningen vore en synnerligen
viktig del af föredraget. Den vore afsedd
att slå fast hufvudpunkterna uti det
sagda* och borde därför utgöras af några
få, kraftiga, på förhand väl öfvertänkta
ord, i hvilka föredragets hufvudinnehåll
sammanfattades.
Till det viktigaste vid hållande af ett
föredrag hörde ett anspråkslöst
uppträdande. Talaren borde glömma sig själf
för att koncentrera sin<a tankar på det
ämne, hvarom han talade. Gjorde han
det, behöfde han ej befara att få
»rampfeber». Tänkte talaren åter på sig själf,
skulle också publiken tänka på honom
till skada för uppfattningen af talarens
framställning. Det kunde vara
gagne-ligt "att efter uppträdandet på
talarestolen dröja något ögonblick, innan
föredraget börjades, för att gifva publiken
tillfälle att stilla sin nyfikenhet.
Uppmärksamheten §kulle därigenom blifva
större. I och för samma ändamål vore
det nyttigt att då och då göra en liten
paus i föredraget. Det är nämligen
sedan, gammalt en känd sak, att en sådan
paus åstadkommer spänd väntan.
Af stor vikt för föredraget vore ock
gesterna. De bidroge i hög grad att
förtydliga framställningen, under
förutsättning nämligen, att de vore naturliga.
Stereotypa men i all synnerhet inlärda
gester borde undvikas. En talare, som
önskade på rätt sätt använda sig af
denna utväg att gifva liflighet åt sitt
föredrag, gjorde väl uti att bedja sina
vänner bland åhörarne om anvisningar.
Annars hände lätt, att gestikulerandet
mera störde än gagnade föredraget. Fore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:45:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1902/0026.html
