Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. (1,048.) 29 januari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80.
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 5
större eller mindre men i det stora hela
allt jämt växande belopp. Endast det
fortbildningsmedel, som vid 1840-41
års riksdag betecknades såsom »ett
nödvändigt supplement till själfva
skolundervisningen», har blifvit lämnadt utan
understöd, och alla förslag om ändring
i detta förhållande hafva hittills
förblifvit utan resultat.
En och annan gång har riksdagen
visserligen afgifvit förklaringar, hvilka
innebära ett erkännande, att spridandet
af god folkläsning verkligen är ett
statsintresse, förtjänt af offentligt understöd.
Sålunda motiveras i en riksdagsskrifvelse
den 5 augusti 1848 beviljandet af
statsanslag för utgifvande* af läseböcker för
allmogen med uttalande af den
grundsatsen, att »ett af de viktigaste
föremålen för statens verksamhet är att
göra alla sina medlemmar i möjligaste
måtto delaktiga af upplysningens
välgärningar». Då vid 1850-51 års
riksdag prosten Anders Lagergren, under
hänvisning till folkskolestadgan ocb till
sambandet mellan folkskolorna och
sockenbiblioteken, väckte motion därom, att
18,000 kronor skulle beviljas för
inköp af dittills utkomna årgångar af
»Läsning för folket», för att kostnadsfritt
utdelas till rikets samtliga folkskolor
»såsom utgörande en kärna för anläggningen
af de i k. m:ts förenämda stadga i
öfverensstämmelse med riksens ständers
önskan förordade sockenbibliotek», blef detta
förslag af ständerna bifallet. Däremot
af slogos vid samma riksdag tre af hr
Sundler inom borgareståndet, hr
Cnat-tingius inom prästeståndet och hr A.
F. Liljenstolpe inom adeln väckta
motioner i syfte att erhålla statsunderstöd
för sockenbiblioteken, och anfördes såsom
skäl härför, att då det ankornme på
församlingarnas skolstyrelser att på egen
bekostnad anskaffa de böcker, hvaraf
de ansåge sig vara i behof, något bidrag
af allmänna medel till dylikt föremål
icke borde ifrågakomma. Att döma
häraf synes riksdagen vid’ denna tid
varit af den uppfattningen, att staten
visserligen borde med penningemedel
befrämja sockenbiblioteken men icke
genom direkta bidrag, hvilka finge af
vederbörande kommunala myndigheter
användas efter eget omdöme, utan genom
inlösen eller bekostande af vissa
folkskrifter, som riksdagen för sin del
profvade för ändamålet tjänliga och därför
såsom gåfva tillställde kommunerna.
Samtidigt med att en sådan oklarhet
i grundsatser gjorde sig gällande hos oss,
hade i utlandet, och framför allt i
Amerika och England, folkbiblioteken inträdt
i ett nytt skede. Förut hade man
tämligen, allmänt varit af den åsikten, att
de borde vara enskilda inrättningar,
grundade genom gåfvor och underhållna
genom låntagarnes afgifter. Trots Amerikas
och Englands jämförelsevis rika tillgång
på mecenater, hade man nu funnit, att ifall
det skulle blifva något af, så måste
folkbiblioteken väsentligen grundas på
offentliga medel, på bidrag från kommun och
stat. År 1847 antog lagstiftande
församlingen i Massachusetts den första lag,
som tillät upptagande af biblioteksskatt,
1850 följde engelska parlamentet efter,
och härmed var förutsättningen gifven
för den storartade och i främlingars
ögon rent af häpnadsväckande
utveckling, som folkbiblioteken i Amerika och
England under senaste halfseklet vunnit.
Att den enskilda offervilligheten
härigenom icke på något sätt förlamats
utan tvärtom kraftigt uppmuntrats, är
en känd sak; som tillräckligt bestyrkes
genom hänvisning till de båda
namnen John Passmor e Edwards och Andrew
Carnegie, andra att förtiga.
Äfven för Sverige har denna
utveckling varit af betydelse, detta i första
rummet genom den klarsynte och på
så många områden framstående
folkbildningsvännen P. A. Siljeström. Efter
att redan 1844 hafva börjat utgifvandet
af en tidskrift, s,om han kallade
»Arbetarens fri timmar» och inledde med
en uppsats »Om nyttan och behofvet
af läsning», företog han under 1849 och
1850 en resa i Nordamerika, och på
grundvalen af därunder gjorda
iakttagelser utgaf hån 1852 sin lika sakrika som
intressanta bok »Om
undervisningsväsendet i Förenta staterna». Såsom en af
de första iakttagelser, hvilka i detta land
ovillkorligen tränga sig på betraktaren,
framhöll han häri, »att amerikanarne äro
icke blott det mest praktiska folk på jorden
utan - i massa tagna - det mest
läsande folk på’j or den», och han fann dessa
båda egenskaper stå i närmaste
samband med hvarandra. Man hade i
Amerika ej satt folkbildningens problem i
bibringandet af blotta färdigheten att
läsa utan i skolkunskapernas
användande som medel att göra det största
möjliga antal medborgare till tänkande
människor, och man hade därför lagt
synnerlig vikt på tillfällen till fortsatt
utbildning, dels genom populära
föreläsningar och kurser, dels genom
folkbibliotek. Något af den andliga vakenhet
och därmed sammanhängande,
företagsamhet, som dessa bildningsmedel
bidragit att sprida inom den amerikanska
nationen, hoppades Siljeström med
samma medel kunna befordra äfven inom
den svenska, och *han arbetade under
en följd af år med outtröttlig ifver i
denna riktning.
Efter allt att döma var det ock i
samråd med honom, som P. Sahlström
vid 1856-58 års riksdag väckte en
motion, hvari hemställdes, att då det
väsentligaste hindret för inrättande af
dylika bibliotek vore anskaffande af* den
första nödiga grundfonden, rikets
ständer måtte »på det sätt uppmuntra
inrättandet af sockenbibliotek, att hvarje
församling i riket, som vill inrätta
dylikt och för sådant ändamål genom
sammanskott inom församlingen anskaffat
minst 50 rdr rmt, måtte af statsmedel
understödjas med en lika stor summa
eller 50 rdr rmt.»
Ännu var tiden för ett sådant steg
dock ej hos oss mogen. »Erkännande
det välgörande och förädlande
inflytande, som en väl väld läsning skulle
på folkbildningen utöfva», ansåg dock
statsutskottet, som fick motionen till
sig hänvisad, »den nu väckta frågan
vara en kommunens angelägenhet och
icke statens, .hvilken för öfrigt skulle,
om den föreslagna åtgärden godkändes,
härigenom ådragas allt för betydliga
kostnader». Utskottet af styrkte därför
bifall, och ständerna fattade sitt beslut
i enlighet därmed. ;
Den praktiska verksamhet till
sockenbibliotekens främjande, som Siljeström
utöfvade och söm understöddes af den
folkbildningsvänliga tidsriktning, som
utmärkte 1850- och början af 1860-talet,
hade emellertid till följd, att en stor
mängd sockenbibliotek blefvo bildade.
Då folkskoleinspektionen inrättades,
blefvo inspektörerna genom sin instruktion
ålagda att i sina berättelser rörande de
olika skoldistrikten angifva, »om
sockenbibliotek finnes och i sådan händelse af
hvilka böcker det består samt i hvad
mån det anlitas». Af de uppgifter, som
till följd häraf samlades, framgår, att
ifrågavarande biblioteks antal år 1866
uppgick till 1,265 och 1868 stigit till
1,437.
Efter denna tid af relativ blomstring
följde emellertid snart en tid af
stillastående och förfall.
Att så verkligen är fallet, synes vara
till fullo konstateradt genom de ganska
omfattande undersökningar, som
nyligen anställts dels af Öfverläraren Alfr.
Dalin i Huskvarna, dels af
studentföreningen Heimdal i Uppsala, och
hvilkas resultat blifvit offentliggjorda i
»Ver-dandi, tidskrift för ungdomens
målsmän och vänner i hem och skala»,
årgången 1898, häftet 3, samt i Verner
Söderbergs arbete »Sveriges sockenbibliotek
och öfriga anstalter för folkläsning»
(Föreningen Heimdals folkskrifter n:r 69).
Om orsakerna till detta- bedröfliga
sakförhållande hafva åter flera olika
åsikter sökt göra sig gällande. Fullständigt
grundlös är den meningen, att orsaken
till förfallet skulle Vara bristande
bildningshåg och minskad läslust hos vårt
folk. På alla ställen, där biblioteken
skötas rätt, har man nämligen gjort en
alldeles motsatt erfarenhet.
Mera fog har utan tvifvel det
påståendet, att det är konkurrensen med
tidningarna, som gjort böckerna mindre begärliga
än de fordom varit. Men äfven denna
anmärkning mister en stor del af sin kraft
inför nyss anförda erfarenhet. Endast
de bibliotek, hvilka ej på’
ändamålsenligt sätt förnyas, ligga under i täflingen
med tidningarna; för de tidsenliga
.-däremot måste dagspressen snarare vara en
bundsförvant än en konkurrent, hvilket
för öfrigt på det mest oförtydbara sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
