Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. (1,049.) 5 februari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
SVENSK LÄRARETIDNING
N:r 6
Undervisning om straffpåföljden
å brott.
Härom har hr C. Sandquist från
Stockholms län väckt följande
motion :
Uttrycket »ungdomens sedliga
förvild-ning» är icke blött ett gängse ord, utan
det innebär uti sig en officiellt erkänd,
sorglig verklighet. Man har därför
omsorgsfullt sport efter orsakerna till det
öfverklagade onda, och där man trott
sig finna några af dessa orsaker, har
man sökt undanrödja dem. Sålunda
har - här att förbigå de många
uppfostringsanstalterna - genom k. m:ts
cirkulär af den 4 november 1892,
föranledt af riksdagens i ämnet aflåtiia
skrifvelse den 4 maj 1891, påbjudits,
att undervisning om de rusgif vande
dryckernas natur och verkningar skall
meddelas uti rikets allmänna läroverk,
seminarier och folkskolor. Äfvenså har
lagstadgats, att tingsbesökande under 18
år må kunna af visas ifrån åhörandet af
sådana rättegångsförhandlingar, som an-,
ses vara sårande för sedligheten.
Bland orsakerna till den »sedliga
för-vildningen» höra ock, enligt min
Öfvertygelse, grundad på gjorda iakttagelser,
bristande kunskap, ja, stundom
fullkomlig okunnighet om straffpåföljden af
begångna brott. Hotfulla uttalanden emot
andras lif och egendom utslungas
såsom bevis på förment ungdoms- och
mannamod, ty straffet för slikt hot är
litet eller intet kändt. Tillgripandet af
andras icke inlåsta egendom, såsom
fruktstöld m. m., anses icke vara något som
helst brott med åtföljande straff, och
därför begås det. Straffet för brott af
osedlig art är ock föga kändt.
Straffpåföljden för förfalskningsbrott likaså.
Enahanda är äfven förhållandet rörande
ärekränkande beskyllningar.
Beträffande däremot de mest grofva
brotten, såsom inbrottsstöld, mordbrand
och mord, har utrönts, enligt
fångpredikanters utsagor, - att okunnighet om
straffpåföljden icke varit orsaken. Men
hvad säkerhet har man likväl därför,
att kunskapen därom, meddelats klar
och lefvande under barna- och
ungdomsåren, då förstånd, vilja och känsla äro
mottagliga för varnande intryck?
Af sålunda i korthet anförda, af hvarje
iakttagande människovän kända och
erkända förhållanden torde det ostridigt
framgå, att bristande kunskap och
okunnighet o m straffpåföljden, med
åtföljande brist på rättskänsla och frånvaro af
fruktan för straff, äro medverkande
orsaker till den »sedliga förvildningen»
och de mångförekommandé brotten.
En kortfattad och praktisk
undervisning om straffpåföljden för mindre och
större brott är alltså af behofvet
påkallad. I sammanhang med repetitionen
af slutorden i Guds lag synes det mig
lämpligt, att en dylik undervisning bör
kunna meddelas, förnämligast genom
varnande skildringar ifrån fångarnes
värld. »Statens läsebok för folkskolan»
saknar, tyvärr, dylika skildringar.
På grund af hvad anfördt blifvit, får
jag vördsamt föreslå,
att riksdagen måtte i skrifvelse till
k. m:t anhålla, det täcktes k. m:t
utfärda föreskrift därom, att i rikets
allmänna läroverk, seminarier och
folkskolor skall i lämpligt sammanhang
med kristeiidomsundervisniiigen
meddelas en efter lärjungarnas
uppfattningsförmåga lämpad undervisning om
straffpåföljden för mindre och större
brott.
Ordförandeskapet i kyrkostämma
oeh skolråd.
Hr P. Olsson i Fläsbro har i andra
kammaren väckt följande motion:
Vid flera föregående riksdagar hafva
förslag förelegat till ändring af
kyrkostämmoförordningen i syfte, att pastors
själfskrifvenhet till ordförandeskapet i
kyrkostämman och skolrådet skulle
upphöra. Dessa förslag hafva på anförda
skäl af styrkts af lagutskottet och af
slagits af riksdagen.
Då jag emellertid ej kan förstå
annat, än att skälen för en sådan åtgärd,
hvilka till hufvudsaklig del återfinnas i
n;r 110 af hr J. Ericsson vid 1899 års
riksdag, fortfarande äga giltighet, anser
jag anledning förefinnas att, med
hänvisning till motiveringen i nämda
motion, hvilken motion jag här upptager
såsom min egen, ånyo draga denna fråga
under riksdagens pröfning. En
lagändring i antydda syfte tarfvar emellertid
omredigering af en del paragrafer i
kyrkostämmoförordningen, hvilket arbete jag
icke anser mig mäktig att åstadkomma.
Ifall min framställning vinner
riksdagens godkännande, torde därför vara
lämpligast att hos k. m:t anhålla om
förslag i ämnet.
På grund af det anförda vågar jag
föreslå,
att riksdagen i skrifvelse hos k. m:t
anhåller, det täcktes k. m:t utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af k. förordningen
örn kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 1862, att den
däri stadgade själfskrifvenheten för
kyrkoherden eller den hans ämbete
förvaltar att i kyrkostämman och
skolrådet föra ordet må upphäfvas; dock
med rätt för kyrkoherden ej mindre
att kunna väljas till ordförande i
kyrkostämman och skolrådet på sätt,
som för öfriga församlingsmedlemmar
kan varda stadgadt, än äfven att vara
Själfskrifven ledamot af skolrådet.
(I motionen hafva instämt hrr S. H.
Kvarnzelius, Johan Ericsson i Vallsta, Joh.
Nydal, Halvar Eriksson i Elgered, Joh.
Er. Nordin i Sättna och E. G. Åkerlind.}
Skriftlig kallelse.
Af friherre Jonas Alströmer har
inom första kammaren väckts
följande motion:
Med afseende å sättet för kallelses
utfärdande till kyrkoråds och skolråds
sammanträden finnes i k. m:ts nådiga
förordning om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862
ingenting bestämdt föreskrifvet, hvarför
därmed mycket olika förfares: antingen så,
att ordföranden kallar ledamöterna hvar
för sig skriftligen eller muntligen, eller
ock så, att kungörelse om sammanträde
endast uppläses i kyrkan, hvilket till
och med kan ske samma dag, då
sammanträdet skall hållas.
Om kallelse till kyrkostämma finnes
i § 12 stadgadt, »att sådan kallelse
utfärdas genom kungörelse af kyrkoherden
eller den, som för särskildt tillfälle
stämman hålla bör»; men rörande
kyrko-och skolråd heter det, att »kyrkoråd
och skolråd sammanträda på ordförandens
kallelse». Det torde icke vara alldeles
utan afsikt, som lagstiftaren begagnat
dessa olika uttryckssätt med afseende
på tillkännagifvandet örn de olika
korporationernas sammanträden, utan
därmed har säkerligen afsetts alldeles olika
sätt för ledamöternas kallande. Sålunda
föreskrifves i k. förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862, att kungörelse om
kommunalstämma utfärdas af ordföranden, men
att kommunalnämden sammanträder å
de .ställen och å de tider, nämden
bestämmer, och däremellan så ofta
ordföranden det nödigt finner o. s. v. Här
finnes visserligen icke uttryckligen sagdt,
att ordföranden skall personligen kalla
hvarje ledamot, och det lärer märkligt
nog icke alltid så tillgå. Men då
ledamot af nämden, som från sammanträde
utan anmäldt, af nämden godkändt
förhinder från nämdens sammankomst sig
af håller, skall böta för uteblif vande, och
då nämden icke får handlägga ärende,
där icke mer än hälften af
ledamöternas hela antal är närvarande, så synes
däraf otvetydigt böra framgå, att
ledamöterna i kommunalnämden skola
personligen kallas, då sammanträde hålles
å annan tid, än nämden bestämt.
Nu gäller det visserligen icke med
afseende å kyrkoråd och skolråd, att
den, som uteblifver från deras
sammanträden, skall vara förfallen till böter;
men det heter i § 26 af åberopade k.
förordning, att »hvarken kyrkorådet eller
skolrådet må ärende handlägga, där icke
mer än hälften af ledamöternas hela
antal tillstädes är», hvarför det synes
rnig vara lika själfklart, att kyrko- och
skolrådsledamöterna böra personligen
kallas till sammanträdena, som det, en-.
ligt mitt förmenande, är, att
kommunal-nämdens ledamöter skola särskildt kallas.
Det kan inträffa och har inträffat, att
mycket viktiga frågor blifvit af gjorda
på sammanträden, som endast genom
kungörelse i kyrkan tillkännagifvits, tvärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
