Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (1,050.) 12 februari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 7
SVENSK LÄRARETIDNING.
123
men rörande undervisningen, som
inspektörsberättelserna innehålla, äro dels gifna
från olika synpunkter, dels färgade af
de bedömandes personliga uppfattning,
tycke och smak. Somliga inspektörer
hafva nämligen benägenhet att mest
framhålla de ljusa sidorna, andra de
mörka; somliga se mera på själfva
förfaringssättet, andra mer på* resultatet
däraf; somliga hafva stora fordringar,
andra sätta anspråken lägre o. s. v.
Dock torde med all rätt kunna sägas, att
under detta tidsskede undervisningen
gjort icke obetydliga framsteg, i det
därvid alltmer hänsyn tagits till väckande
af barnens intresse, till utvecklandet af
deras själskrafter och till användande och
inöfvande af hvad de inhämtat.
Till denna förbättring af
undervisningen hafva bidragit, bland andra,
följande omständigheter. Vid skolorna
hafva kunnat anställas lärare, som varit
bättre förberedda för sitt kall än
tillförene; tillgång har funnits till lämpligare
läroböcker än förut befintliga;
lärokurserna hafva blifvit mera afpassade efter
barnens ståndpunkt. A andra sidan
framgår dock af inspektörsberättelserna,
att såsom rätt ofta förekommande fel
vid undervisningen har iakttagits, att,
på grund däraf att läraren icke eller
endast otillräckligt förberedt sig till
undervisningen, denna kommit att sakna
åskådlighet, plan och koncentration samt
blifvit slentrianmässig och intresselös;
att vid undervisningen för. liten hänsyn
tagits till de särskilda klasserna och
barnens olika ståndpunkt och
utvecklingsgrad; att undervisningen varit stereotyp
och att den uppfostrande sidan däraf ej
tillbörligt betonats.
Uppfostran åt vanartade och
sedligt försummade barn.
I lördags öfverlämnades till
riksdagen k. m:ts länge väntade
propositioner om behandlingen af
minderåriga förbrytare samt vanartade och
sedligt försummade barn. De äro i
hufvudsak grundade på de -båda
förslag, som afgifvits af den s. k.
tvångs-uppfostringskommittén, och för hvilka
en utförlig redogörelse blifvit
lämnad i det år 1900 utgifna tionde
numret af »Sveriges allmänna
folkskollärareförenings småskrifter».
Det af kommitténs »kriminalistiska»
afdelning utarbetade förslaget har
som bekant varit föremål för en
allvarsam kritik samt återkommer i den
kungl, propositionen under en starkt
förändrad och reducerad form.
Den - svåraste . anmärkning, som
däremot blifvit riktad, har varit den,
att det icke dragit en tillräckligt klar
gränslinje mellan straff och
uppfostran, mellan domstol och
uppfostrings-myndighet. Barn under 15 år skulle
fortfarande kunna dragas inför rätta,
domstol skulle kunna förordna om
dess ägande eller insättande i
uppfostringsanstalt, ägans mått och
sättet för dess utdelande skulle genom
lagparagrafer bestämmas o. s. v.
Såväl i denna tidning som i den ofvan
omnämda -småskriften har med
anledning häraf blifvit ifrågasatt,
»huruvida en aga utdelad på detta
opersonliga och juridiskt-formalistiska sätt
verkligen kan kallas aga eller
huruvida den icke måste betraktas såsom
en rent juridisk straff art, nämligen
en form - af de gamla, för vuxna
personer nu afskaffade prygelstraffen».
Därjämte har från pedagogiskt håll
blifvit framhållet, att den skillnad,
som gjorts mellan »brottsliga» och
»vanartade» barn, egentligen är af
rent formell natur, enär ett barn af
senare slaget ofta kan vara djupare
fördärfvadt än ett barn af det förra,
ehuru en tillfällighet kunnat göra, att
yttringarna af dess yanart ej blifvit
föremål för rättsligt åtal.
Denna uppfattning har äfven gjort
sig gällande inom högsta domstolen
och hos k. m:t. I sitt anförande till
stadsrådsprotokollet framhåller
chefen för justitiedepartementet, att i
fråga om vanartade barn under 15
år ingen skillnad borde göras mellan
»de kriminella» och »de icke
kriminella», samt att af domstol ådömd
och ombesörjd aga i själfva verket
vore att betrakta såsom affliktivt
straff, d. ä. prygel. För närvarande
vore åt en särskild kungl,
kommitté uppdraget att utreda frågan
om skärpning af de kortvariga
frihetsstraffen, På härom framställd
begäran hade denna kommittés
ordförande meddelat, att kommittén tagit
i öfvervägande, huruvida det kunde
vara lämpligt, att prygel användes
som medel till skärpande af korta
frihetsstraff, särskildt för unga
förbrytare, samt att kommittén enhälligt
stannat vid den meningen, att
ifrågavarande kroppsstraff icke borde
såsom skärpningsmedel användas.
Uppenbart vore, att det då ännu mindre
kunde påtänkas såsom själfständig
straff art. Vid sådant förhållande
saknades allt skäl att göra den
trängande frågan om uppfostran åt unga
förbrytare beroende af spörsmålet om
återinförande af prygelstraff.
Det slutresultat, hvartill k. m:t vid
sin pröfning af den »kriminalistiska»
kommittéafdelningens förslag kommit,
kan sammanfattas sålunda:
1) barn under 15 år befinna sig i
upp-fostringsåldern och böra, vare sig de äro
»brottsliga» eller »vanartade»,
omhändertagas af uppföstringsmyndighet, icke
af domstol;
2) rörande förbrytare i öfvergångsål-
dern 15-18 år, hvilka för begånget
brott dömas till böter eller till fängelse
i högst sex månader, kan domstolen,
»där den brottsliges sinnesbeskaffenhet
och omgifning samt graden af hans
förståndsutveckling ’pröfvas sådant
föranleda, förordna, att han skall, i stället
för att undergå det ådömda straffet,
insättas i allmän uppfostringsanstalt».
Huru dylika anstalter borde vara
beskaffade, skalle bestämmas genom
en »lag angående verkställighet af
domstols förordnande om
tvångsuppfostran», och i en särskild
proposition föreslås, att riksdagen måtte
medgifva upplåtande af vissa delar
af kronodomänen Bona i
ustergöt-land till anordnande af en af staten
inrättad tvångsuppfostringsanstalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
