Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (1,050.) 12 februari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r*7
Att den fråga, som utgjort föremålet
för kommitténs arbete, är af den största
betydelse för hela samhället, är ej af
nöden att vidare utveckla. Riksdagens
initiativ, de af kommittén från skilda
håll begärda yttrandena, kommitténs
egna uttalanden, innehållet i de öfver
kommitténs förslag af myndigheterna
afgifna utlåtanden, meddelanden i
tidningspressen och enskildes erfarenheter
om förhållandena inom skilda
samhällsklasser, allt utgör talande vittnesbörd
om nödvändigheten för det allmänna
att ingripa mot det onda, innan
detsamma slagit alltför djupa rötter.
Frågan är därför ej, om något bör af
staten göras med anledning af den
tilltagande förvildningen bland ungdomen,
utan hvad som bor göras.
Den uppfattning har gjorts gällande,
att föremålet for statens tillrättaförande
verksamhet i nu ifrågavarande afseende
i främsta rummet borde vara icke den
vanartade och i sedligt afseende
försummade ungdomen, utan de dåliga och
vårdslösade hem, där denna ungdom
fostrades. Denna åskådning må äga sitt
berättigande, och tvifvelsutan kan
åtskilligt på denna väg vinnas. Men om
man tror sig därmed hafva satt yxan
till roten, bedrager man sig. Ty dessa
dåliga och vårdslösade hem äro allt för
ofta utslaget af den förtviflade kamp
för tillvaron, som icke lämnar fadern,
ofta ej heller modern, tid och tillfälle
att som sig bör förese sina barn, af det
intensiva arbete, som industriens tjänst
under konkurrensens tryck utkräfver, af
det moderna storstadslifvets trångboddhet
och inneboendesystem samt mångahanda
lockelser till utelif. De medel, som skulle
kunna råda bot for dessa
’missförhållanden, måste tydligen blifva djupt
ingripande i själfva samfundsordningen. Men
för närvarande lärer hvarken förefinnas
enighet om hvilka dessa medel äro eller
någonstädes råda en klar uppfattning
om huru medlen kunde komma att verka.
Om man därför ej kan förebygga det
onda, bör och kan man, där det visar
sig, söka begränsa detsamma, att det ej
må taga öfverhand.
Ur dessa synpunkter anser jag, att
den tanke, som lagts till grund för
kommitténs förslag, de vanartade och i
sedligt afseende försummade barnens
omhändertagande af det allmänna, bör
fullföljas. Samhället skall, genom att
kraftigare än hittills kunnat ske taga itu
med de ifrågavarande missförhållandena,
fullgöra en skyldighet såväl mot de barn,
hvilka ingreppet närmast gäller, som mot
de barn, för hvilkas sedliga utveckling
de förra utgöra en fara. Att staten
därvid samtidigt tillgodoser sina egna
intressen, såväl ideella som äfven
ekonomiska, har kommittén redan anmärkt.
Det vida öfvervägande flertalet af de
myndigheter, som yttrat sig, har ock
fullständigt anslutit sig till nämda [-grundtanke]-] {+grund-
tanke]+} i kommittéförslaget och tillstyrkt
enj|lagstiftning med i hufvudsak sådana
bestämmelser, som förslaget innehåller.
Ingen af de få myndigheter, som ansett
sig ej kunna understödja förslaget, har
därvid anfört skäl, som kunna säga si
princip tala mot detsamma.
Synnerligt afseende synes mig ock
böra fästas vid det af centralstyrelsen
för Sveriges allmänna
folkskollärareförening å föreningens vägnar gjorda, af
mig nyss omförmälda uttalande.
I afseende på föremålen för de
upp-fostringsåtgärder, som i lagen skulle
anvisas, ansluter sig
ecklesiastikministern till kommittén utom i fråga om
de s. k. minderåriga förbrytarne under
15 år. Den i § l mom. 2 af
kommittéförslaget* förekommande
hänvisningen till särskilda stadganden
om barn af detta slag är därför
utesluten, hvaraf följer, att äfven
de skulle vara föremål för lagens
bestämmelser, samt att »mer eller
mindre tillfälliga förhållanden icke
skulle kunna bringa ett minderårigt
barn i en anklagads ställning inför
domstol, och att domstolarna ej längre
skulle komma att meddela
förordnande oni sådana barns uppfostran».
Öfvergående till frågan om den
kommunala myndighet, som borde
hand-hafva vården om vanartade och
sedligt försummade barn, yttrar
ecklesiastikministern :
Därvid ansluter jag mig till den åsikt,
att det i många, sannolikt de flesta, fall
lämpar sig bäst att åt skolrådet eller å
de ställen, där en särskild myndighet
utgör skolstyrelse, åt denna myndighet
anförtro de funktioner, som
barnavårds-nämden skulle handhafva. De härför af
reservanten inom kommittén och många
myndigheter anförda skälen synas mig
icke nämnvärdt försvagade, än mindre
vederlagda, genom hvad kommittén i
frågan anfört. Mig synes, att skolrådets
ställning genom denna vidgning af dess
uppdrag skulle vinna i styrka, att
skolrådets auktoritet skulle höjas och dess
intresse stegras. Att det alls ej
innebär något i och för sig orimligt, om
man på nämdt sätt ökar skolrådets
åligganden, har reservanten uppvisat.
Långt ifrån alltså att anse, att
barna-vårdsnämden bör göras till en
obligatorisk, särskild institution, förmenar jag,
att lagen i främsta rummet bör förklara
skolrådet skola vara barnavårdsnämd
samt äga att omhändertaga de
vanartade och i sedligt afseende försummade
barnen, men att tillfälle dock bör
lämnas att befria skolrådet från detta
uppdrag genom inrättande af en särskild
barnavårdsnämd. Därom bör det
ankomma på vederbörande distrikt att be-
* Yi hänvisa till det aftryck däraf, som
förekommer i Sveriges allmänna
folkskollärare förenings småskrifter n:r 10: Om
behandlingen af sedligt försummade och
vanartade barn; en redogörelse för
tvångsupp-fostringskommittéiis förslag1 i denna fråg*a
af Fridtjuv Berg.
sluta. - - - I detta sammanhang
vill jag erinra, hurusom kommittén vid
förordandet af ett allmänt införande
af barnavårdsnämder ansett sig kunna
antaga, att åt nämden efter hand skulle
kunna anförtros äfven andra uppdrag
än barnavården enligt den föreslagna
lagens bestämmelser. Särskildt har
kommittén tänkt sig, att fosterbarnsväsendet
kunde blifva föremål för
barnavårds-nämdens omsorger. Men då
fosterbarnsväsendet af den kommitté, som
handhaft denna fråga, ansetts väsentligen
såsom en hälsovårdsangelägenhet - af
hänsyn härtill har ärendet numera
öfverflyttats från
ecklesiastikdepartementets till civildepartementets beredning
- och barnavårdsnämden icke kan
anses i regeln äga kvalifikationer för
sådana angelägenheters handläggning,
förlorar det sökta stödet för kommitténs
yrkande sitt fäste.
På grund just af dessa skäl hade
reservanten såsom bekant föreslagit,
att bestämmelsen i fråga skulle lyda
ungefär sålunda:
För hvarje skoldistrikt åligger det dess
skolråd eller den myndighet, som eljest
utgör dess skolstyrelse, att, där ej
konungen på skolrådets eller skolstyrelsens
framställning annorlunda förordnar, i
enlighet med denna lags bestämmelser taga
vård om sådana i l § l mom.
omförmälda barn, som vistas inom distriktet.
Med en medlareskicklighet, som
förtjänar erkännande för det sätt,
hvarpå den gifver både kommittén
och reservanten rätt, den ena till
namnet, den andra i sak, förordar
chefen för ecklesiastikdepartementet
i stället följande lydelse:
I hvarje skoldistrikt skall finnas en
barnavårdsnämd, hvilken det åligger att
i enlighet med denna lags bestämmelser
taga vård om sådana i l § omförmälda
barn, som vistas inom distriktet. Denna
nämd utgöres i de distrikt, där ej särskild
barnavårdsnämd tillsättes enligt 27 §, af
skolrådet eller den myndighet, som eljest
utgör skolstyrelse.
I samband härmed afstyrker
ecklesiastikministern det af kommitténs
flertal framställda förslaget om
minskning i skolrådets befogenhet Sitt i
enlighet med folkskolestadgans § 42 mom.
4 inskrida mot felaktiga lärjungar samt
om skyldighet för skolrådet att i
stället anmäla dylika lärjungar till
barnavårdsnämden.
Häraf skulle - säger han - följden
blifva, att, äfven om utvägar - och
utvägar, som till äfventyrs ej medförde
särskilda kostnader för komnmnen, t. ex.
genom anlitande af donationer - stode
skolrådet till buds för ingrepp mot
barnet på annat sätt än genom insättande
i särskild skola, skolrådet förmenades
att söka på sådant sätt tillrättaföra
barnet. Ett uteslutande af denna
möjlighet för skolrådet att verka för sin
uppgift innebure helt visst en allvarlig skada.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
