Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (1,050.) 12 februari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 7
SVENSK LÄRARETIDNING.
125
Skolrådets ifrågavarande åtgärd, hvilken
väl i regeln kan vidtagas efter godvillig
öfverenskommelse med föräldrarna och
hvilken måste anses utgöra ett i alla
hänseenden lättare och lätthandterligare
redskap, skulle nu icke få försökas, utan
nian skulle vara hänvisad till den
kraftigare och större apparat, som
barna-vårdsnämden komme att äga till sitt
förfogande. För min del är jag ej
öfvertygad om lämpligheten af
ifrågavarande af kommittén tilltänkta förändring
af folkskolestadgan.
Likaså ogillar han
kommittéflertalets förslag, att i frågor rörande
vanartade och sedligt försummade barns
skiljande från hemmet
mellaninstan-sen mellan skoldistriktet och k. m:t
skulle vara länsstyrelserna.
Beträffande frågan om den myndighet
– yttrar han - hos hvilken
underställning af barnavårdsnämdens
ifrågavarande beslut bör äga rum, vill jag
på de af reservanten anförda skäl
upptaga den af honom och vissa
myndigheter uttalade åsikt, att denna
pröf-ningsrätt bör tillkomma domkapitlet.
Äfven med afseende å de ändringar
i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd, som den
föreslagna lagen skulle betinga, delar
departementschefen den af
reservanten uttalade åsikten, att man ej kan
inskränka sig till en liten
inskjutning i förordningens § 13, utan att
man måste vidtaga åtskilliga andra
ändringar »med hänsyn till de
uppgifter, som, därest förslaget till lag
om uppfostran åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn
varder gällande, skulle tillhöra
kyrkostämma, skolråd och särskild
barnavårdsnämd».
Däremot har ecklesiastikministern
i olikhet med reservanten och flera
myndigheter funnit det vara
sannolikt att »de större städerna samt
vissa landtkommuner med
sammanträngd och talrik befolkning» skulle
komma att tillsätta särskilda (d. v. s.
med skolrådet eller skolstyrelsen
sidoordnade) barnavårdsnämder. På
grund af denna förmodan anser han
lagen böra innehålla bestämda
föreskrifter rörande dylika »särskilda
barnavårdsnämders» organisation m.
m., och har han därför i sitt förslag
infört en § 27, som i hufvudsak
öfverensstämmer med
kommittémajoritetens § 3. Öfverraskande nog har
han t. o. m. upptagit den af
kommittén i dess motivering framkastade
men föga lyckliga tanken, att ett
skoldistrikt skulle kunna hafva flera
»särskilda barnavårdsnämder», samt
gifvit denna tanke form i en
bestämmelse, inskjuten i andra momentet af
§ 27. Detta är utan tvifvel
propositionens svagast motiverade punkt.
Själfva kärnan i kommittéförslaget
är ju emellertid ej föreskrifterna om
den kommunala
uppfostringsmyndig-hetens tillsättning och beskaffenhet,
utan de åtgärder för vilsekomna barns
tillrättaförande, som däri blifvit nämda
myndighet anvisade: undersökning
af barnets lefnadsförhållanden och
uppförande, de försumliga
föräldrarnas förmanande, det vanartade
barnets varnande och ägande,
föräldrarnas och barnets öfvervakande,
barnets skiljande från föräldrahemmet
samt dess anbringande i fosterhem,
barnhem och skyddshem. I dessa
hufvudpunkter ger
departementschefen kommittéförslaget sin fulla
tillslutning.
Vid anvisande af utvägar för
barnavårdsnämd en till fullföljande af dess
syftemål synes mig - säger han -
kommittén hafva utgått från riktiga
grundsatser. Kan barnet tillrättaföras
genom lämpliga ingrepp mot detsamma
i hemmet, är sådant utan tvifvel det ur
alla synpunkter lyckligaste. Därför har
kommittén ock i första rummet förordat
åtgärder, afsedda att medverka vid
hemmets uppfostrande arbete.
Om däremot hemmet ej är i stånd
att fylla sin uppgift i afseende å bar
nets uppfostran - detta må nu bero
på hemmets egen eller barnets
beskaffenhet och förhållande - är den
naturliga utväge’n den af kommittén angifna:
att upphäfva förbindelsen mellan
hemmet och barnet, att försätta barnet
under andra och bättre inflytelser eller
påverka detsamma med kraftigare,
framför allt moraliska tvångsmedel, än
barnet förut varit underkastadt.
En svag punkt i kommitténs
förslag var utan tvifvel, att genom
detsamma ingen full garanti skulle
gifvas för befintligheten af ett
tillräckligt antal skyddshem. Härom fanns
i dess § 17 endast följande
beskedliga förmaning:
Hafva sådana hem till erforderligt
antal icke på annan väg kommit till
stånd, böra landsting eller
stadsfullmäktige låta sig angeläget vara att om deras
upprättande draga försorg,
I det kungl, förslaget lyder
motsvarande paragraf i stället sålunda:
Landsting och stad, som ej i
landsting deltager, åligger att, hvar för sitt
område, upprätta och underhålla
skyddshem i den mån sådana erfordras för
mottagande af barn från området.
Uppstår fråga om upprättande af gemensamt
skyddshem för två eller flera af nämda
områden eller om rätt för ett område
att mot viss afgift få barn intagna i ett
annat område eller af förening eller
enskild upprättadt skyddshem, underställes
frågan konungens pröfning.
För att i möjligaste mån lindra
den börda, som sålunda blefve
landsting och stadsfullmäktige ålagd,
hemställes emellertid om borttagande af
den i kommittéförslaget
förekommande bestämmelsen, att antalet
samtidigt i ett skyddshem intagna
skydds-lingar i allmänhet ej utan k. m:ts
medgifvande skulle få öfverstiga
trettio. Med stöd af erfarenheten från
Hall anser departementschefen, att
antalet utan fara bör kunna vara
afsevärdt större och yrkar därför,
att intet maximital bor i lagen
utsättas, utan att afgörandet häraf skall
i hvarje särskildt fall tillkomma k.
m:t. De härför anförda skälen
synas oss emellertid ingalunda
öfvertygande.
Rörande inspektionen hade
kommittén visserligen uttalat som sin
mening, att staten, då den lämnar rätt
till barns skiljande från hemmet,
också genom något sitt organ bör se till,
att alla sålunda omhändertagna barn
(alltså äfven de i barnhem och
fosterhem anbragta) erhålla
tillfredsställande vård och uppfostran. Men af
hänsyn till kostnaderna hade
kommittén ej vågat framkomma med
annat yrkande, än att tillsynen öfver
skyddshemmen skulle uppdragas åt
folkskoleinspektörerna.
Departementschefen är dristigare och yrkar, att.
barnhemmen skulle Öfvervakas af
folkskoleinspektörerna men skyddshemmen
af för ändamålet särskildt utsedda
inspektörer, hvilken anordning
naturligtvis innebär en högst väsentlig
förbättring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
