Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (1,052.) 26 februari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
SVENSK LÄRARETIDNING.
167
af Eder utfärdade termins- och
afgångs-betygen. Jo - en ser det, en känner
det, en granskar det, icke såsom så ofta
människor med sträng kritik utan med
den kärlek, som varkunnar sig också
öfver vår svaghet. Många röster höjas
i vår tid att drifva denne ene bort ifrån
skolan, att få en skola utan Gud, utan
Guds ord, utan bön, utan Herrens
fruktan såsom vishetens begynnelse. Detta
vill ingen af Adolf Fredriks lärarekår
vara med om. Den känner, att det vore
att drifva barnens bäste vän, lärare.ns
säkraste stöd bort ur skolan.
Om sättet för undervisningen i
skolans viktigaste ämne kan mycket tvistas
och vara olika tankar, men ingen
verklig barnavän, ingen verklig skolpedagog
vill nytta religionsundervisningen bort
ur skolan. Det är genom den, där den
rätt bedrifves, som skolan främst
fostrar och gifver den nödvändigaste af all
bildning, hjärtats bildning. Hvarje ämne
i skolan har sitt särskilda syfte, men
religionen har det allmänna att omfatta
det största i Guds skapelse och allt i
detta det största, omfatta människan,
människan för detta lifvet och för det
tillkommande, människan inför Gud,
inför henne själf, inför medmänniskor, ja,
inför hela den skapelse, i hvilken hon
är främsta och yppersta länken.
Det är dessa grundsatser, som leda
Adolf Fredriks lärarekår i dess arbete.
Därför kan församlingen med
tacksamhet ombetro åt dem sina barn. Det är
behofvet att få säga Eder ett tack för
Ert arbete i församlingens tjänst, som
fört oss samman i afton. Och med vårt
tack förbinda vi den önskan: må Adolf
Fredriks församlings. lärarekår alltid slå
ett fast värn omkring sina tusenden
skolbarn för att värna dem mot
själfvisk-hetens usla läror, som spridas ibland
oss, och gifva dem en ren tro på deras
Gud, en ödmjuk lydnad för Guds bud,
en ren, en klar, en sedlig karaktär, en
hänförande kärlek för eget land och egep
härd! I denna önskan fläta vi in ett
hjärte varmt tack till Eder och Edra
föregångare för plikttroget, nitiskt, ja
storartadt arbete i församlingens tjänst!
Gud välsigne Er för det! Ett enhälligt
tack till Adolf Fredriks lärarekår! Lefve
den!
Krisfendomsundervisningen
i skolan.
Föreningen »Studenter och arbetare»
härstädes hade i söndags å Musikaliska
akademiens stora sal anordnat en
diskussion om kristendomsundervisningen i
våra skolor. Redan en timme fore utsatt
tid samlade sig intresserade af alla
klasser, icke minst ur lärarekåren, och då
mötet vid 1/% 8-tiden förklarades öppnadt
med några välkomstord af föreningens
ordförande, kand. Gärd, var salen nästan
fullsatt. Minst 900 personer torde hafva
närvarit.
Först framträdde teologie lektorn i
Uppsala teol. och fil. kand. L. Bergström,
som åtagit sig att inleda diskussionen.
Som motto till sitt föredrag hade han
valt Frälsarens bekanta ord om nytt och
gammalt kläde samt nytt vin på gamla
läglar. Han betonade därpå, att det här
närmast vore tal om
kristendomsundervisningen i folkskolan, gaf en
sammanträngd historik öfver denna undervisning
under medeltiden, då man ej ens hade
någon öfversättning af kristendomens
grundsanningar, än mindre någon
utveckling, under reformationstiden, då de
många katekeserna konkurrerade, tills
Svebilii blef ensam herre och
efterträddes först af Lindbloms och senast af
Sundbergs.
Som grundprinciper för
kristendomsundervisningen ville tal:n uppställa
följande. Endast det f or kristendomen
centrala och elementära bör medtagas. »Non
multa, sed multum.» Vid valet af stoff
bör tagas största möjliga hänsyn till
pedagogikens kraf, och man bör gå från
det konkreta till det abstrakta.
Sammanhängande bibelställen böra väljas till
föremål vid undervisning, ej lösryckta
bibelspråk.
Därpå gjorde tal:n en hel del
anmärkningar öfver det sätt, hvarpå
kristeri-domsundervisningen nu bedrifves i
folkskolan.
Gamla testamentet har en för
framskjuten ställning och upptager allt för
mycken tid. Budorden, som utgöra
judafolkets- lagstiftning, ligga utom
kristendomens centrala område och öfver
barnens uppfattning. Trosbekännelsen leder
till abstraktioner och är onjutbar för
barnet. Herrens bön är däremot just
det centrala i kristendomen. I
förhållande till medeltiden har Luthers lilla
katekes stora förtjänster men har
upptagit skolasticismen, hvarför alla
utvecklingar, som på den byggas, måste
komma att lida af samma fel. Jesu
program är, att sanning, rättfärdighet och
kärlek måtte som en surdeg genomsyra
människornas hjärtan och att alla skola
bli barn i Guds stora familj. Detta
program måste göras lefvande.
Det är ej hufvudsaken att inplugga
ett visst dogmatiskt system, ty vägen
till viljan går snarare genom känslan
än genom förståndet, och man bör vakta
sig att bjuda barnet stenar i stället för
bröd. Vi måste a,fstå från Luthers lilla
katekes, såsom man gjorde i Finland
1893 och senare börjat göra i Norge.
Det är blott en tidsfråga, när äfven vi
måste göra det, och häri ligger intet
förakt för det -klassiska verket.
Tal:n visade därpå, huru den lutherska
reformationen delat reformationers
vanliga öde, att på entusiasmens dagar följt
en tid, då den nya lifaktigheten börjat
förrinna i spekulationernas sand, då
det oväsentliga gjordes till väsentligt,
så att man silade mygg och sväljde
kameler. Luther själf varnade därför
och ville ej veta af några nya påfvebud;
han ansåg ock sin reformation som
endast en början. Men med tiden sjönk
den lutherska kyrkan under
bokstafs-oket t. o. m. under papismens nivå.
Spener och pietismen satte nytt lif i
kyrkan för ett ögonblick, men snart
vardt dess tvångströja än värre.
Schleiermacher kunde ej hvad han ville, men i
våra dagar söker man göra en ny
insats i kristendomens tillägnelse.
Vi måste gå öfver lutherska
katekesen till bibeln, välja sådana texter, som
behandla Guds kärlek till oss samt vår
kärlek till Gud och nästan. Den
israelitiska historien måste ses i ett nytt ljus.
Om ett par mansåldrar skall den
uppfattning, som nu ingifver så många ängslan,
vara allmän. Vi lefva i en brytningstid,
och de äldre böra därför jämna vägen
för de unga. De berättelser, som
väljas i skolan, böra vara sådana, att de
slå en brygga mellan gamla och nya
testamentet, och därtill äro de profetiska
skrifterna och psalmerna lämpligast
liksom i nya testamentet Jesu liknelser.
De visa oss hvad Jesus ville, nämligen
upprätta Gu’ds rike i människan.
All undervisning går ut på att
framkalla lärjungarnas s j älf verksamhet. Men
mångläseriet på detta område kommer
barnen att förväxla hufvud- och bisak.
Hur skall man kunna uppodla barnets
intresse för ett ämne, där det är
förbjudet att undra och spörja? Och dock
borde väl läraren främst härvidlag väcka
dess håg att pröfva allt och behålla det
bästa.
Mot invändningen, att vi ej böra tappa
bort det historiska sammanhanget,
anmärktes, att man ej bör slå nytt vin
på gamla läglar. Jesus hade ej velat
lägga in ny mening i de gamla
ceremonierna, och dock var han ingen
bild-stor mar e. Nytt lif skapar nya former.
Hölstret har sin betydelse för
blomknoppen, så länge det skyddar, men det
får ej hämma utsprickningen.
Beträffande de önskvärda reformerna
sammanfattade tal:n dem sålunda:
Kristendomsundervisningen får ej
skiljas från skolan.
Luthers lilla katekes kan ej längre
anses lämplig som grundval för
kristendomen.
Till ersättning för densamma får ej
uppställas något afrundadt dogmatiskt
system.
I stället bör man utgå från bibeltexter,
som ligga inom barnens fattningsförmåga
och kristendomens ’centrala område.
Man bör ej längre skilja katekes och
biblisk historia.
Utanläsning af smärre bibelstycken
och psalmer bör förekommar men
alldeles icke af en lärobok.
Absolut uniformering af
kristendomsundervisningen är hvarken nyttig eller
önsklig.
Inledningsföredraget hälsades med
lifliga handklappningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
