Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11. (1,054.) 12 mars 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 11
SVENSK LÄRARETIDNING.
195
landsvänner, såsom välgörare för
hela landsändar, ja för hela landet,
plötsligen afslöjas såsom simpla
skälmar och bedragare - hvad kan
detta bringa oss för tröst? Vi äro
ju icke att likställa med affärsmän;
vårt yrke är icke ett yrke såsom
alla andra yrken, det är ett kall, och
pä oss ställas andra och strängare
kraf i moraliskt afseende än på srfart
sagdt alla öfriga medlemmar i
samhället.
Innebära dessa strängare kraf en
orättvisa eller obilllghet? Nej. De
äro grundade i sakens natur.
Lärarens uppgift är att vara uppfostrare,
och hans främsta och väsentligaste
uppfostringsmedel är hans egen
personlighet. I andra samhällsställningar
kunna yrkesdugligheten och det
moraliska värdet betraktas såsom två
skilda ting, ehuru de visserligen
ingalunda äro af hvarandra oberoende.
Men i fråga om uppfostraren är
sådant i själfva verket omöjligt. En
ohederlig eller osedlig men duglig
lärare är en lika uppenbar
själfmot-sägelse som en ohederlig eller
osedlig men duglig präst.
Hvar och en, som valt lärarens
yrke, har ställt sig under de
strängare kraf, som äro betingade af detta
yrkes art, samt iklädt sig det högre
ansvar, som med detsamma är
förbundet.
Låt en lärare eller lärarinna våra
aldrig så drifven i undervisningens
konst, aldrig så hemmastadd med
metodikens formella hjälpmedel och
handgrepp, allt sådant är af noll och
intet värde, såvida det väsentliga,
som är sinnelaget och karaktären,
saknas. En lärare eller lärarinna, som
under åratal förfalskar eller
föirsnil-lar - huru kan det väl tänkas
möjligt, att den anda af lögn och
bedrägeri, hvari de dagligen och
stundligen lefva, icke skulle sprida sitt gift
äfven bland de skaror af barn,, som
de hafva att handleda, samt .bidraga
att på ett olycksdigert sätt bestämma
dessas själsriktning och lefnadsöden?
Samhället anförtror åt folkskolan,
d. ä. åt folkskolans lärare och
lärarinnor, det dyrbaraste det äger: sitt
framtidshopp, det uppväxande
släktet. Dess dom blir hård öfver dem,
som svika ett sådant förtroende.
Det låter sig icke förneka: hvad
som nu händt måste komma att
minska aktningen för folkskolan och
hennes lärarekår samt att öka de
svårigheter, med hvilka båda hafva
att kämpa. Och dessa svårigheter
äro sannerligen stora nog ändå.
Folkskollärarekåren intager i flera
afseenden en undantagsställning inom
samhället. Den är ung, knappast mer
än ett par generationer. Den har ej?
såsom/ fallet är med prästerskapet,
en urgammal, fäderneärfd vördnad
att tära på. Tvärtom, den är ett
slags uppkomling, som från många
håll betraktas med misstrogna
blickar och ännu saknar fast ryggstöd,
vare sig hos öfverklassen eller
underklassen.
Då en kår sålunda är hänvisad
till sig själf, är det angelägnare än
någonsin, att den ock gifver akt på
sig själf. För hvarje dess medlem
måste . det’ stå klart, att hans
gärningar icke vidkomma honom allena
och dem? som omedelbart däraf
beröras, utan att ansvaret for dem
faller äfven på de andra, så att hans
heder blif deras heder, hans vanära
deras vanära. Genomträngde en
sådan känsla af samansvar, af
moralisk samhörighet hvarje folkskolans
lärare och lärarinna, skulle den
utgöra ett mäktigt skyddsvärn mot
mötande frestelser, och det skulle blifva
folkskollärarekåren lätt att i den strid,
den för folkskolans sak har att föra,
uppträda med blank och ofläckad
sköld.
I motsatt fall har den endast skam
och nederlag att vänta.
En artikelserie
om undervisning i huslig ekonomi för
folkets barn påbörjas i dagens
nummer, och fästa vi läsarnes och
läsarinnornas särskilda uppmärksamhet
på denna artikelserie af en lärarinna,
som själf energiskt och med
framgång arbetat för skolflickornas
praktiska uppfostran.
Mera ljus!
är ett nödrop, som här och där
äfven i våra tider ljuder från trakter,
där af ett eller annat skäl
befolkningen har svårt att bli delaktig af
det nutida folkbildningsarbetets
välsignelse. Så skrifver en insändare
från Kalfö till Bohusläningen:
Skolfrågan här är brännande. Det
låter så vackert, att församlingen byggt
skolhus för ^0,000 kronor. Men hvad
hafva öarna fått med däraf? Intet
annat än sin dryga del af utgifterna!
Men vi ge oss ej till freds, förrän vi få
skola. De, som makten hafva, arbeta
tydligen "ej så mycket på upplysningen
i skärgården som på landet, där man ju
har jämförelsevis godt om skolor och till
sist äfven folkhögskolan. Men - kanske
någon invänder - folkhögskolan är ju
äfven till för skärgårdsborna! Ja,
visserligen, i några ämnen, men f Or våra
fiskare- och sjömansgossar att läsa oiii
åkerbruks- och boskapsskötsel är nästan
precis detsamma som för hemmans- och
torparesönerna att läsa navigation. För
bådadera är det af ingen praktisk nytta.
En beaktansvärd motion
kallar en författare i »Vårt Land»
den af hrr Fr. Berg och E.
Hammarlund väckta motionen om utredning
och förslag angående statsbidrag för
sockenbibliotek och med dem
jämförliga boksamlingar.
Det måste – skrifver bl, a.
författaren - anses som ett viktigt statsintresse
att främja inrättande af valda
folkbibliotek. Samma skäl, som tala för att
folkskolan, som är en kommunens skola,
understödes af statsmedel, tala jämväl för att
folkbibliotek, folkskolans nödvändiga
komplement, erhålla understöd af allmänna
medeL Därigenom kan ock utöfvas en
välbehöflig kontroll öfver boksamlingarna,
så att de vårdas ändamålsenligt och
förses med lämpliga böcker. Detta är
så mycket nödvändigare, som en mängd
usla skrifter utbjudas som lämpliga för
folkbiblioteken, ehuruväl de aldrig borde
få plats på sådana boksamlingars hyllor.
Alla, som hafva intresse för vår
folkbildning, måste, synes det oss, känna sig
tacksamma for att ifrågavarande motion
blifvit väckt, och vi kunna ej föreställa
oss annat, än att riksdagen skall bifalla
den i densamma gjorda hemställan.
Ett önskemål,
som ofta blifvit från
folkskollärarekårens sida framhållet, har i senaste
häfte af »Tidskrift för
folkundervisningen» erhållit understöd af den
högt värderade författare, som
skrifver under det kända märket Carl
K-n. Efter att hafva lämnat en
historik öfver »de högre
folkskolornas utveckling» påpekar han i nämda
tidskrift, att den motsvarighet till
»högre folkskolor», hvilken städerna
kunna skaffa sig i »folkskolans högre
afdelning», visserligen ej åtnjuter lika
stort statsbidrag som »högre
folkskolan», men att städerna i allmänhet
torde förmå bära de utgifter, som
erfordras för inrättandet af en dylik
afdelning, hvarpå författaren tillägger:
Vi äro ock förvissade om att flera
städer skulle komma att utvidga sina
folkskolor med en högre afdelning, om
de barn, som genomgått en sådan, finge
aflägga den allmänt medborgerliga
examen, som man nu är betänkt på att
anordna vid statens allmänna läroverk.
Högeligen önskvärdt anse vi, att nämda
examen finge afläggas vid såväl högre
folkskolor som folkskolans högre
afdelningar. . 4
Det vore väl om denna önskan
vunne gehör, först hos
läroverkskommittén och sedan hos
ecklesiastikdepartementet, när kommitténs förslag
ändtligen hinner dit. Man torde med
afseende å det väntade förslagets
behandling inom departementet kunna
hoppas, att förfaringssättet icke blir
detsamma som vid åtskilliga
föregående tillfällen, exempelvis vid
kommitténs tillsättning, då
folkskolebyrån tycks hafva blifvit lämnad helt
och hållet utan besked om hvad
läroverksbyrån hade för händer.
Antagligen inser man nu, att de stora
läroverksfrågorna och de stora folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
