Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (1,055.) 19 mars 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 12
Begåfvad ined en ovanligt stark och
vacker röst, som ännu trots ålderdomen
delvis finnes i behåll, har Earlsson
alltid med nit och intresse skött sin tjänst,
den han sätter framför allt annat, till
både förmäns och församlings stora
belåtenhet, samt fullgör den delvis ännu,
och hela Nösslinge, vare sig det
befinner sig i ålderdomens och mannaålderns
skeden eller i ungdomens vår, blickar
med tillgifvenhet och tacksamhet upp
till den vördade gamle klockaren.
Offentligt erkännande har Karlsson
erhållit dels genom minnesgåfvor från
församlingen och -dels i form af
kungliga silfvermedaljen. Många äro ock de
förtroendeuppdrag, som kommit honom
till del under hans långa tjänstetid.
Så har han under många år varit
ordförande i kommunalstämman,
skiftes-godeman o. s. v. Alla har han skött
lika redligt som sin egentliga tjänst.
Ar 1853 ingick Karlsson i äktenskap,
hvilket upplöstes genom hustruns död
den 4 november 1878, och år 1880
ingick han nytt äktenskap. Från det
förra har han 2 söner och 4 döttrar.
Den 80-årige veteranen, som ännu är
i besittning af en ovanligt god hälsa,
är en kärnkarl i ordets egentliga
bemärkelse, såsom framgår af denna korta
beskrifning af ett långt, arbetsamt och
framgångsrikt lif.
Och då Andreas Karlsson vid full
vigör nu kan fira sitt femtioårsjubileum
som ordinarie klockare i Nösslinge, förena
sig många af olika samhällsklasser,
framför allt hans äldre och yngre kamrater,
i de hjärtligaste lyckönskningar om
en lugn och fridfull lefnadsafton för
åldringen, hvilken står för yngre
generationer som ett vackert föredöme.
S- r.
Huru bör en
undervisningsplan för folkskolan
vara beskaffad?
Vid Göteborgs skolförenings
sammanträde i lördags öfverlades om
»Några önskemål med afseende på
undervisningsplanen för Göteborgs
folkskolor». Meningsbytet inleddes af
folkskoleinspektören d:r J. M.
Ambrosius med ett anförande, som synes
oss vara af allmänt intresse och
därför tämligen fullständigt återgifves.
Undervisningsläran är, såsom
uppfost-ringsläran öfverhufvud, en
erfarenhets-vetenskap. De sanningar, som denna
vetenskap, uppdagat, gälla därför, till
dess nya erfarenheter framkomma, hvilka,
då de kritiskt pr of vät s och godtagits,
kunna leda till en partiell eller radikal
omskapning af de gamla undervisnings
-teorierna och de gamla sätten att i
praxis gå till väga. De ledande
grundsatserna böra därför icke framgå ur en
ensidigt teoretisk spekulation, icke konstru-
eras vid skrifbordet, utan den
pedagogiska tänkaren har att lyssna till den
praktiska lärareerfarenheten och till de
lärdomar, som hämtas från aktgifvandet
på barnens natur.
Om vi vilja försöka att besvara den
frågan, huru en undervisningsplan för
folkskolan bör vara beskaffad, är det
först af nöden att så klart som möjligt
fatta i tanken de ledande grundsatser,
som vi härvid hafva att tillämpa,
grundsatser, som böra stödja sig på en
samlad erfarenhet. I detta afseende är det
lyckligt, att det i vår tid finnes ett så
stort antal nitiska och intresserade
lärarekrafter, som bidraga till
erfarenhetsresultatet genom rön och upptäckter,
som de göra, hvar och en i sin skola,
och genom de i många fall nya
synpunkter, som de vid läraremöten och
vid pedagogiska diskussioner bringa i
dagen.
Jag vill nu till öfvervägande
framställa några allmänna grundtankar, som
efter min öfvertygelse äro af vikt, då
det gäller att få till stånd den bästa
möjliga undervisningsplan för barn från
7 till omkring 13 års ålder, med
särskildt afseende på folkskolans behof,
bildningsmål och resurser. En
fullständig och allsidig utredning häraf åsyftar
jag naturligtvis icke utan måste åtnöja
mig med några korta antydningar.
l. Såväl vid valet af läroämnen som
ock vid urvalet af det ofantligt rika
innehåll, som hvarje läroämne erbjuder,
är det verkliga "bildning sv är det en
afgörande synpunkt.
Man får ganska ofta höra klagomål
däröfver, att i folkskolan (och i
åtskilliga andra skolor) inläres en mängd
onyttiga saker, hvarmed barnens minne
öfverlastas, saker, som efter skoltiden
mycket snart glömmas. De, som så
klaga och stundom fälla hårda domar,
taga utan tvifvel i inånga fall miste,
emedan de mången gång alltför ytligt
resonera härom. Men alldeles utan
grund äro klagomålen icke. Långt
därifrån. Så t. ex. kunna vi lägga märke
till en varningssignal i det kända
förhållandet, att ett anmärkningsvärdt stort
antal värnpliktige lägger i dagen en
häpnadsväckande och sorglig okunnighet om
mycket af det,’ som borde oförytterligt
tillhöra en god nationell folkbildning.
Förhåller det sig nu verkligen så, att en
stor del af det, som barnen i folkskolan
en gång lärt, snart glömmes och nära
nog spårlöst försvinner ur deras lif, torde
vi ha grundad anledning att starkt
betvifla bildningsvärdet af dessa hastigt
utplånade beståndsdelar af
skolundervisningen.
Vi fråga därför: huru skola vi bete
oss för att utforska det verkliga
bildningsvärdet?
Vi kunna först och främst skaffa oss
upplysning genom att lägga märke till
barnens intresse. Om barnen visa
intresse för det, som de få lära, och ifrigt
bemöda sig om att inhämta det samt
täfla om att få ådagalägga sina framsteg,
bör läraren ju kunna hoppas, att
undervisningen skall bära varaktig frukt. Men
om motsatsen äger rum, kan han
knappast vänta en sådan frukt. Det
medgifves visserligen gärna, att det finnes
åtskilliga beståndsdelar af undervisningen,
som till en början icke tilltala de flesta
lärjungar, t. ex. vissa delar af
språkundervisningen. När lärjungen lyckats
arbeta sig igenom skalet’ och komma åt
kärnan, och när han i någon mån
själfständigt kan göra bruk af det, som han
inlärt, bör dock intresset vakna, ifall
undervisningen är rätt ordnad och väl
skött. Om intresset det oaktadt är slappt,
icke hos några lärjungar ,utan hos
flertalet, och om det endast är disciplinen,
som eggar dem till att lära, då kunna
vi alltid misstänka, att det finnes en
död punkt i undervisningen och torra,
onyttiga grenar, som böra bortrensas.
Vidare kunna vi aktgifva på
lärjungarnas förmåga att tillägna sig,
.assimilera och bibehålla kunskaperna. Om vi
hade tillfälle att något år efter afslutad
skolgång samtala med ett större antal
forna lärjungar och utröna, hvad de
ungefärligen ha i behållning af sina
skolkunskaper, skulle vi utan tvifvel
göra öfverraskande upptäckter, som kunde
tjäna till ledning, då vi vilja värdesätta
skolkursernas beståndsdelar. Sådana rön
kan man emellertid göra äfven under
skoltiden genom att i en högre klass
undersöka, huru mycket lär j ungarna haf va
kvar af det, som de lärde ett eller två
år tidigare. Härvid måste man likväl
akta sig för att draga oriktiga slutsatser.
De kunskaper, som längst och säkrast
bibehållas, äro antagligen af större värde
och betydelse än de, som snart
förflyktigas. Men man må icke antaga utan
vidare undersökning, att det, som råkat
glömmas, varit värdelöst, ty glömskan
kan ha flera orsaker.
Slutligen kunna vi äfven vinna
upplysning i saken på det sätt, att vi
jämföra de skolkunskaper, som så
mödosamt inpräglas, med bildade personers
kunskapsförråd och intresseområde. Det
skall då visa sigr att åtskilligt, som ingår
i dessa skolkunskaper, af personer,
hvilka onekligen äga både bildning och
godt omdöme, alldeles icke uppfattas
såsom något värdefullt och
intresseväckande. Det är nyttigt för oss, som lefva
och verka i skolvärlden och som
möjligen äro fångna i någon skolmässig
fördom, att lyssna till, huru andra
människor med sundt förstånd döma om
folkskolans bildningsresultat. Vi böra
ingalunda ringakta dylika utslag af
bildade personers opinion utan tvärtom
kritiskt skärskåda vår skolpraxis och
afhjälpa bristerna, om sådana finnas.
2. Undervisningens innehåll äfvensom
framställningssättet böra lämpas efter
barnens ålder. Barnen böra därför
skonas, så mycket görligt är, för abstrakta
kategorier, för definitioner och indelningar,
som icke äro absolut nödvändiga. Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
