Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (1,060.) 24 april 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
314
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 17
ning om Bergmans oduglighet i detta hänseende, under det att Bergman angående sin förmåga att undervisa kunnat åberopa ett stort antal för honom fördelaktiga vitsord. Bland dem märkes
särskildt det af skolrådets förutvarande ordförande, pastorsadjunkten Johan Nyrin den 15 juli 1897 afgifna intyget, hvilket afser tiden kort före den, då Bergman af skolrådet varnades, och genom hvilket beviskraften af det utaf skolrådet den 21 september 1897 för honom utfärdade tjänstgöringsbetyget måste anses vara åtminstone i högst väsentlig mån förringad.
Uti den i målet särdeles viktiga frågan om Bergmans skicklighet såsom lärare hafva hvarken vederbörande folkskoleinspektör eller domkapitlet uttalat sig. I sammanhang härmed får
utskottet erinra därom, att, enligt gällande instruktion för folkskoleinspektörer den
9 december 1898, punkten 3, det åligger folkskoleinspektör, bland annat, att vid besöken i skolorna taga noggrann kännedom om anordningen af skolan och läroplanen, undervisningen och ordningen, vården om barnens seder, sund-hetsförhållanden och allt, som i öfrigt angår skolväsendet.
Beträffande vidare den försumlighet i tjänsten, som af skolrådet lagts Bergman till last, tyckes denna, enligt skolrådets mening, hafva bestått dels i bristande nit vid upprätthållande af ordning och skick inom skolan, dels ock däri, att Bergman under sommaren 1899, efter det en af honom hos skolrådet gjord anhållan om tjänstledighet lämnats utan afseende, under vistelse i en aflägsen del af landet ånyo framställt begäran härom samt, då ej heller denna förnyade begäran vunnit skolrådets fullständiga bifall, hos vederbörande domkapitel öfverklagat dessa båda
skolrådsbeslut. I förstberörda hänseende har skolrådet ej gittat mot Bergmans bestridande förebringa någon bevisning; och genom sitt sökande af tjänstledighet, förra gången för att komma i
tillfälle att deltaga i studiekurser och den senare för hälsans vårdande, lärer Bergman näppeligen kunna anses hafva gjort sig skyldig till försumlighet i tjänsten.
Den omständigheten, att Bergman hos olika myndigheter i flera afseenden anfört klagomål emot skolrådet samt instämt dess ledamöter inför domstol, kan icke heller i och för sig innefatta
bevisning därom, att han gjort sig skyldig till »vanvördigt och otillbörligt uppförande mot förman», då han icke kan sägas hafva utan, skäl anställt rättegång. I fråga härom förtjänar nämnas, att, enligt hvad utskottet inhämtat, en af de utaf Bergman anställda rättegångarna,
nämligen berörda hos rådstufvurätten i Karlstad anhängiggjorda mål, hvaruti han å åtta skolrådets ledamöter yrkat ansvar på grund af smädliga yttranden mot honom uti åtskilliga till domkapitlet öfverlämnade handlingar, däribland äfven skolrådets i nu förevarande mål till dom-
kapitlet ingifna förklaring, af rådstufvurätten af gjorts genom utslag den 12 november 1900, därvid, bland annat, bötesstraff ådömts två af Bergmans motparter för ärekränkning mot denne, samt
numera blifvit af Svea hofrätt, hvarest Bergman öfverklagat rådstufvurättens utslag, genom utslag den 31 december 1901, hvilket emellertid blifvit af parterna å ömse sidor hos k. m:t öfverklagadt,
afdömdt på det sätt, att samtliga Bergmans motparter blifvit, jämlikt 16 kapitlet 9 § strafflagen, jämförd med 4 kapitlet 3 § samma lag, fällda till bötesstraff, de två af rådstufvurätten bötfällde till betydligt höjda belopp, för ärekränkning mot Bergman äfvensom förpliktade att ersätta honom hans kostnader å målet vid rådstufvurätten.
Bristande skicklighet hos t. f. ecklesiastikministern.
Af det föregående synes det utskottet vara uppenbart, att den utredning, som i förevarande mål blifvit åvägabragt, icke kan anses hafva varit tillfyllest. Genom målets återförvisande till domkapitlet för införskaffande från vederbörande folkskoleinspektör af fullständiga uppgifter
och tydliga uttalanden eller på annat sätt hade säkerligen kunnat vinnas större visshet, särskildt beträffande Bergmans skicklighet och förhållande i tjänsten. Då så emellertid ej skett, utan målet i
befintligt skick föredragits och afgjorts därhän, att en tjänsteman, så vidt utskottet kunnat finna utan giltiga skäl, ådömts ett straff af synnerligen allvarlig betydelse såväl för hans ekonomiska välfärd som för hans medborgerliga anseende, har utskottet funnit detta förhållande vittna
om bristande skicklighet hos tillförordnade departementschefen vid ämbetets utöfning; hvilket utskottet härigenom ansett sig böra för riksdagen tillkänna-gifva.
Stockholm den 18 april 1902.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Om förestående anmälan hafva samtliga utskottsledamöter från andra kammaren förenat sig äfvensom häradshöfding Gust. A. Berg från första kammaren. De ledamöter från andra kammaren, som deltagit i beslutet, äro: friherre Fr. Barnekow, hrr M. Dahn, J. Johansson i Bollnäs, J. Andersson i Örstorp,
lektorerna R. E. L. Darin och P. P. Waldenström, professor S. J. Boethius, folkskolläraren A. F. Liljeholm, kontraktsprosten A. T. Pettersson i Österhaninge och direktör E. Wavrinsky.
Reservationer
äro anmälda af följande nio ledamöter från första kammaren, nämligen:
af professor H. Blomberg,borgmästaren C. O. Moberg, biskop E. H. Rodhe och d:r Carl Nyström, hvilka ansett omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda
utskottet ätt därom hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen; och
af professor E. Trygger, med hvilken friherre J. Alströmer, v. häradshöfding E. H. Behm, friherre Wrangel von Brehmer och bruksägaren K. H. Falk instämt, och som yttrat:
För min del måste jag beklaga såväl den handläggning som den utgång, frågan om afsättning af folkskolläraren Gustaf Engelbrekt Bergman hos k. m:t erhållit, men jag kan ej finna, att hvad
med afseende därå kan mot tillförordnade departementschefen anmärkas är af beskaffenhet att böra föranleda en anmälan enligt § 107 regeringsformen.
Den s. k. högre samskolan och
folkskolan å landsbygden
och i småstäderna
K. m:ts proposition om ökadt
statsbidrag åt s. k. samskolor har väckt
bekymmer bland alla, som icke
uppgifvit tanken på att vi i vårt land
skulle komma dithän, att folkskolan
i verklig mening blefve bottenskola.
Särskildt hyser man på alla orter,
där folkskolan nu redan fått eller är
på god väg att få en lämplig
öfverbyggnad, åtskilliga farhågor med
afseende på det nya projektet om
samskolor, hvilka skulle få ett
statsunderstöd af ända till 45 kronor för
hvarje lärjunge i klasserna öfver de
förberedande. Ecklesiastikministern
yttrar i sitt anförande till
statsrådsprotokollet, att man »särskildt kan
vänta uppkomsten af högre
samskolor i mindre städer, köpingar, större
stationsssamhällen och å andra mera
befolkade platser».
En framstående skolman i
landsorten, representant för de platser,
som sålunda blifvit af
ecklesiastikministern särskildt utpekade, har
gjort sig till tolk för dessa farhågor.
Vi återgifva här hans som oss synes
särdeles berättigade framställning.
De senare årtiondenas uppsving på
det industriella området äfvensom
järnvägsnätets alltjämt fortgående
utbredning hafva mäktigt bidragit till
uppkomsten å landsbygden af ett
stort antal tätt bebyggda mera eller
mindre stadsliknande samhällen, och
deras antal ökas årligen på samma
gång som deras organisation förbättras
i flera stycken. Ett viktigt villkor för
deras utveckling är emellertid, att de
inom sitt eget område erhålla skolor
för sina barn, så att föräldrarna slippa
sända bort dem från hemmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
