Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 18. (1,061.) 30 april 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 18
Åskådningens psykologi
och pedagogik.
Härom hölls vid Norrköpings
folkskollärareförenings möte den 19 dennes ett
med synnerligt intresse åhördt föredrag
af stadens folkskoleinspektör d:r J.
Bager-Sjögren.
Gången af föredraget var i hufvudsak
följande:
Efter att inledningsvis hafva gjort en
jämförelse mellan den äldre metafysiska
psykologien och den moderna empiriska
samt en framställning af metoderna för
den senares studium öfvergick talaren
till redogörelse för dess praktiska
användning i pedagogiken och gaf därvid
först en orienterande öfversikt af den
inom psykologien allmännast använda
terminologien.
Själslifvets funktioner kunna inordnas
under rubrikerna känslor, förnimmelser
och viljeyttringar.
Vid förnimmelsen, som här närmast
vore fråga om, kunde man särskilja olika
akter: sinnesåskådning eller varsebli
f-ning; erinringsbildens framkallande eller
föreställning; fantasibildens uppbyggande
af i själen befintliga
föreställningselement samt begreppsbildning, hvilket är
en abstraktionsakt.
Varseblifningen förmedlas af alla våra
sinnen, ej blott af synsinnet. Det vi
kalla en föreställning, är rätteligen ett
komplex af sådana. - När vi t. ex. se
en kritbit, som ligger framför oss och
därvid uppfatta, att den är hvit, rund,
hård, kall o. s. v,, är det blott de två
förstnämda egenskaperna,’ vi med vårt
öga uppfatta, under det de öfriga bero
af föreställningar, som vi vid föregående
tillfällen erhållit och som nu framkallas
af färgen och formen. Idéassociationerna,
tankarnas inriktning på upptrampade
banor, spela sålunda en synnerligen viktig
roll vid åskådningen. Därför är det ock
af allra största vikt att vid
undervisningens början förvissa sig om, hvilka
föreställningselement barnen redan äga
inne, hvilka förutsättningar för
uppfattningen af lärarens framställning, som
förefinnas. På dessa bero i hög grad
undervisningens resultat. Som exempel
framhölls, hur valutan af en timmes
besök i en maskinutställning måste blifva
högst olika för fackmannen och icke
fackmannen, t. o. m. om denne senare
vore en lärd man.
Vidare påpekades, att det ej är visst,
att man ser eller att man ser rätt,
därför att man har ögon att se med. Ett
lätt tillgängligt bevis härpå är, att om
man frågar personer, som otaliga gånger
fixerat sin klocka, huruvida t. ex.
siffran VT på densamma är rättvänd eller
upp- och nedvänd, de mestadels taga fel.
Ett annat bevis ar synillusionerna.
Besättningen på ett fartyg tycker sig en
månljus natt på vattnet se den döde
kocken, som fäktar med armarna, då
det betraktade föremålet i själfva
verket är en flytande fotogen tunna.
Det förra fallet förklaras däraf, att
en sådari myckenhet intryck tränger sig
pä oss, att vi för att skydda oss för
öfveransträngning bland dem göra ett
urval, som vi i minnet behålla. Valet
beror af vissa med intrycken
sammanhängande omständigheter, såsom känslan
af lust eller olust o. s. v. Detta ger
läraren en vink om, att han vid
lektionens början bör sporra barnens
uppmärksamhet, väcka deras intresse. Detta
kan vid åskådningsöfningarna ske t. ex.
därigenom, att han börjar med en liten
gåta eller dylikt, som hänsyftar på den
följande framställningen. Vid lektion i
naturkunnighet på det högre stadiet kan,
öm lektionen exempelvis skall handla
om kommunicerande rör, lärjungen
sporras till vetgirighet därigenom, att man
börjar att tala om vattenledning, som
barnen känna till, och förklarar
lektionen genom nämda inrättning, alltså
följer en ordning, motsatt den vanliga. Ett
på dylikt naturligt sätt framkalladt
intresse har långt större inflytande på
lärjungen än det, som möjligen kan
kommenderas fram genom tvångsmedel.
Åskådningsöfningen afser att bibringa
barnen korrekta föreställningar. Behof
-ligheten häraf förtydligades med
anförande af en del misstag, som tal:n själf
bevittnat, t. ex: »Herren gick in i
svina-gogan» . . . ., »en förtviflad hand» . . . .,
»Gud skapade människan af jordens
tofs» . . . ., »Abraham skulle få en tallrik
af föda» (i st. f. en talrik afföda) o. s. v.
Då det är lyckligare att förebygga
misstag än att nödgas rätta sådana, bör man
städse söka gå från det bekanta till det
obekanta.
Åskådningsöfningarnas uppgift är
vidare att utbilda sinnena och
iakttagelseförmågan. På of ningens betydelse
härutinnan gifver det dagliga lifvet
mångfaldiga bevis: den blindes känsel kan
uppdrifvas i otrolig grad; den döfve kan
lära sig att å den talandes läppar
afläsa-hvarje skiftning af ljud; badmadamens
arm blir hennes termometer;
posttjänstemannen kan genom att-väga ett bref i
han de Q uppfatta en tyngdskillnad, mindre
än ett gram o. s. v.
Man måste dock besinna, att den
mänskliga kraften är begränsad: ingen
kan vara iakttagare på alla områden.
Ingen kan heller vara iakttagare på
områden, som han ej behärskar. Man
får ej tro, att kunskap inhämtas blott
genom böcker; ungdomens blick bör
därför, mera än hvad vanligen sker, vändas
utåt till lefvande lifvet. Bokmalen, som
- för att tala med Pestalozzi - har
blott »bokstafsögon», blir aldrig en god
och skarp iakttagare.
Till sist varnade tal:n för den
uppfattningen, att åskådningsöfning vore ett
slags lyxämne, hvarmed man hade’ råd
att upptaga tiden endast när klassen
vore synnerligen begåfvad, så att man
hade någon »stund öfver». Tvärtom
ansåg tal:n åskådningsöfningarna rlöd-
vändiga till väckelse för klent utrustade
barn. Han påminde för öfrigt om, att
klena framsteg kunna bero af många
andra faktorer än bristande begåfning
(bristande föda, hvila och vård i
hemmet) och varnade lärare för att alltför
raskt inmönstra barnen inom kategorien
»mindre begåfvade». -
En allenastående upprättelse
för en folkskollärare.
Konstitutionsutskottets anmärkning mot
t. f. ecklesiastikministern gillad af
andra kammaren.
Såsom närmare framgår af den
utförliga redogörelsen i förra numret,
hade konstitutionsutskottet jämlikt §
107 regeringsformen anmält f. d.
statsrådet Wikblad för det han i
egenskap af t. f. ecklesiastikminister den
12 sistlidna juli tillstyrkt regeringen
att fastställa beslutet öm
folkskolläraren Gust. Bergmans afsättning.
Detta ärende föredrogs i båda
kamrarna sistlidna lördags afton.
I första kammaren förekom ej ett
ords diskussion utan beslöts kort och
godt att lägga anmälan till
handlingarna. Redan detta kan ju anses
betydelsefullt. Hade kammaren ansett
anmälan obehörig, hade helt visst
åtminstone yrkande framställts om
ogillande af den ifrågavarande
punkten.
Andra kammaren tog saken mera
grundligt. Här framkallade anmälan
en nära tre timmar lång debatt,
hvilken dock delvis gällde andra
anmärkningar, vidrörda i reservationer till
utskottsbetänkandet.
Den förste talaren var ledamoten
af konstitutionsutskottet professor 8.
J. Boefhius, som i ett klart anförande
påvisade konstitutionsutskottets plikt
att *i ett fall sådant som detta
ingripa.
De öfriga statsråden måste i en fråga
sådan som den föreliggande till stor del
lita på föredragande departementschefens
utredning, hvarför hufvudsakliga
ansvaret måste falla på föredraganden. Utskottet
hade ansett, att målet icke blifvit
vederbörligen utredt, och därför hållit före,
att enligt § 107 regeringsformen
föredraganden visat bristande skicklighet i
utöfvandet af sitt ämbete. Det kunde
synas, som om det vore ett slag i
luften att göra denna anmälan, då
föredraganden icke längre tillhörde
statsrådet. Men utskottet hade haft att se
till sak och ej till person samt häfda
det allmänna rättsmedvetandet, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
