Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 18. (1,061.) 30 april 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 18
SVENSK LÄRARETIDNING.
333
trakt (!) med ..läraren, att ban skulle
afstå 30 kr. af kofodersersättningen för
det att läraren hade planteringsland.
Men efter några år uppstod tvifvel hos
läraren, huruvida^ han behöft
underskrifva detta kontrakt; han tyckte, att han
lika väl som andra lärare borde hafva
full ersättning för kofodret samt
dessutom tillökning i den knappa
vedbrandsersättningen, som utgjorde endast 25
kronor. Så var det slut med friden.
Nu börjades en strid, som kostade
läraren hans plats och socknen enligt
uppgift omkring 1,200 kronor. Striden
fördes dels vid häradsrätten, dels hos
hofrätten, konungens befallningshafvande,
kammarkollegium och k. ni:t. Läraren
kunde emellertid lyckligtvis skaffa sig
läkarebetyg om obotlig sjukdom, så att
han genom folkskoleinspektörens
medverkan erhöll af kortad pension.
Den femte läraren i Gunnarsnäs var
den i fjor afsatte Gustaf Bergman, som
valdes till lärare i Gunnarsnäs 1883
efter att förut hafva i 7 år varit
ordinarie lärare i annan församling. Redan
året efter sitt tillträde måste han anlita
länsstyrelsens hjälp för att utfå den
honom lagligen tillkommande förmånen
af källare. Så blef tvist om kofodret.
Församlingen vägrade naturligtvis att
lämna detta in natura, men
länsstyrelsen gaf läraren rätt. När sedan till
Gunnarsnäs kom en skolrådsordförande,
med hvilken läraren redan förut haft
en tvekamp på nykterhetsområdet, så
var måttet rågadt. Bergman fick lika
litet som någon af hans företrädare
stanna, till dess han blef pensionsmässig.
Att för öfrigt inom Gunnarsnäs
församling råder underliga begrepp i
folkskoleangelägenheter, därpå har k. ra:t
alldeles nyss haft ett färskt och slående
exempel inför sina egna ögon. För i fjor
uppbar församlingen statsbidrag för
af-lönande af sin folkskollärare med 666
kr. 67 öre, d. v. s. två tredjedelar af
1,000 kr. Icke förty begärde skolrådet
att få utbekomma ytterligare statsbidrag
med 196 kr. 39 öre för aflönande af
den vikarie, hvilken under en del af
året uppehöll den efter afsatte
folkskolläraren .Bergman lediga befattningen.
Länsstyrelsen sade nej under förklaring,
att som skolrådet för ifrågavarande tjänst
för år 1901 redan fått statsbidrag efter
1,000 kronors lön, skolrådet varit
skyldigt att icke blott utan vidare bidrag
aflöna lärare vid samma tjänst till 1901
års slut utan äfven återbära det
öfverskott af bidrag, som uppkommit
därigenom, att lönen till Bergman utgått
med 1,000 kr. och till vikarien med
700 kr. för år räknadt. Skolrådet
klagade, men k. m:t har den 4 innevarande
april funnit besvären ej förtjäna
afseende.
Men - det må nu vara’ nog om
Gunnarsnäs. Jag skall ej upptaga tiden med
att ytterligare skildra det ändlösa
processande, som i mera än ett halft sekel
förekommit i denna församling. Det
sagda är helt .visst tillräckligt för att i
någon liten mån närmare belysa hr
statsministerns tal om det beklagliga
tillståndet i Gunnarsnäs församling.
Regeringen hade, förklarade hr
statsministern, kpmmit till den öfvertygelse,
att läraren i. fråga åtminstone icke
passade i den församlingen. Detta synes
mig vara en underlig rättsuppfattning,
som jag antager ej kan gillas af denna
kammare. En lärareafsättning är en så
viktig handling, att den ej bör eller får
göras beroende af tycke och smak utan
skall ske efter fullt objektiva grunder.
Ett brott är ett brott, om det sker i den
ena eller andra församlingen. Men en
handling, som enligt lagen och allmänna
rättsmedvetandet är straff-fri, blir icke
straffbar, därför att den, som utöfvar
denna handling, råkar vara folkskollärare
i Gunnarsnäs.
Hr statsministern slutade med den
förklaring, att regeringen ej kunnat göra
annat än hvad som skett. Jo, den hade
kunnat infordra fullständig utredning i
frågan och sedan döma med tagen
hänsyn till de verkliga bevis, som förebragts
af skolrådet. Nu är det i stället så, att
skolrådet uppträder både som åklagare
och domare. Detta är det mest
betänkliga i hela saken. Sedan tager
domkapitlet skolrådets af läraren bestridda
uppgifter för riktiga, och k. m:t
förklarar i sommarvärmen 1901, då en t. f.
ecklesiastikminister handhaf ver högsta
inseendet öfver folkskoleväsendet och en
t f. expeditionschef representerar det
juridiska elementet inom
ecklesiastikdepartementet, kort och godt, att skolråd och
domkapitel hafva rätt. Utslaget lyder
i all sin korthet sålunda: »K. m:t har
funnit besvären ej förtjäna afseende.»
Ja, så enkel ansågs saken. Det saknas
hvarje tillstymmelse till motivering.
Utgången hos k. m:t har jag aldrig
kunnat förklara annat än på det sätt, att
då vederbörande i departementet skulle
taga itu med den tjocka luntan af
handlingar, de icke gjorde sig vidare besvär
att sätta sig in i frågan utan togo for
gifvet, att en skollärare, som anser sig
behöfva skrifva tjogtals ark for att
försvara sig, naturligtvis vore skyldig, om
icke precis till det, som nu lades honom
till last, så till något annat, hvadan han
borde afsättas.
Det är ej ens fel att två träta, säger
ordspråket, och jag tror, att denna sats
gäller äfven här. Jag skall ingalunda taga
läraren i försvar. Både offentligt och
enskildt har jag sagt, att han gjort sig
skyldig till åtskilliga förlöpningar. I
främsta rummet Jiar han felat
därutin-nan, att han inblandat i målet hvad som
ej hörde dit och därmed förvärrat sin
sak. Han har själf saknat den nödiga
begränsningsförmågan och ej velat taga
råd af jurister eller andra utan i tro
på sin rättvisa sak bara gått. på..
Men det är ett stort steg från dessa
förlöpningar till de tjänstefel, som
uppräknas i § 32 folkskolestadgan och som
kunna berättiga ett skolråd att afsätta
en lärare. Hans förlöpningar hafva i
öfrigt varit obetydliga i jämförelse med
hvad motparten gjort sig skyldig till och
som föranledt Svea hofrätt att döqaa
samtliga skolrådsledamöter till böter
jämlikt åtskilliga paragrafer i strafflagen.
Då jag nu fått ordet i denna fråga,
kan jag ej underlåta att säga, att k. m:ts
utslag väckt förstämning och missmod
inom lärarekåren. Den föreställningen
har börjat göra sig gällande inom
kåren, att det gör detsamma huru en
lärare sköter sig i sitt kall - håller han
på sina rättigheter, så riskerar han först
varning och sedan afsättning. Ända till
året före varningen hade den lärare,
hvarom nu är tal, de allra bästa
vitsord af skolråd, inspektör m. fl. Och
att han icke då plötsligt tappade bort
sin förmåga som lärare, framgår väl
bäst däraf, att han kort efter
afsättningen blef bland 12 sökande utsedd till
extra ordinarie och efter en kort
pröf-votid till ordinarie lärare i Våmhus i
Dalarne, där han allt fortfarande
tjänstgör.
Hr statsministern beklagade i .likhet
med reservanterna från första
kammaren den utgång denna fråga fått. Men
en folkskollärare lefver ej af
beklaganden. Viktigare är, att sådana åtgärder
vidtagas, att den materiella förlust, som
drabbat honom, blir ersatt.
Det är af stor betydelse för
lärarekåren att veta, att den kan hos
regeringen vänta en fullt opartisk pröfning,
då det gäller att värna om dess tyvärr
allt för kringskurna rättsliga ställning,
och att således regeringen ej blindt litar
på skolråd och domkapitel.
Förr i tiden hände det så godt som
aldrig, att en folkskollärare vann uti en
rättegång, där det gällde hans rättsliga
ställning. Var han af skolrådet varnad
eller afsatt, så var den saken klar -
någon ändring gjordes ej af k. m:t. Mari
kan från gångna tider uppleta af
sättningsbeslut, som i våra dagar förefalla
rent af upprörande och som vittna om
det största godtycke. Det länder nu
aflidne ecklesiastikministern
Hammarskjöld till evärdelig berömmelse att
hafva brutit med detta system. Med
sin omutliga rättsuppfattning utgick han
därifrån, att äfven en folkskollärare kan
hafva rätt, låt vara, att han anklagas
af sitt skolråd. Tack vare åtskilliga
märkliga prejudikat från början af
1880-talet, hvilka på sin tid väckte stort
uppseende, blef det fastslaget, att en
folkskollärare skulle få förklara sig öfver
de gjorda anklagelserna samt att dessa
skulle vara på något sätt styrkta.
Jag slutar med att uttrycka en
förhoppning därom, att den mening, som
för en stund sedan uttalades från
statsrådsbänken, eller att man ej behöfver
verkliga bevis utan kan döma med
tagen hänsyn till subjektiv uppfattning,
ej må i liknande fall som detta
hädanefter göra sig gällande, utan att aflidna
statsrådet Hammarskjölds anda må lefva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
