Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 24. (1,067.) 11 juni 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 24
SVENSK LÄRARETIDNING.
439
Af alla pedagogiska Önskemål är
därför utan tvifvel »koncentreringen»
det allmännast och lifligast åtrådda/
och de män/ som kunde gifva oss
läroplaner och undervisningsböcker,
hvilka fullt tillgodosåge detta
önskemål, skulle hälsas med jubel såsom
skolmannens och skolans största
välgörare.
Men hvarför är då samma
önskemål ännu i så ringa grad uppfylldt?
Svaret på den frågan ligger nära
till hands; det innehålles i själfva
verket i Goethes nyss anförda ord.
Begränsningens konst är svär,
oerhördt svår, den kräfver mästaren, det
vill säga: den kräfver klar blick och
ärligt, mödosamt arbete. Endast den,
som grundligt genomträngt och
genomtänkt sitt ämne samt
genomskådat det i dess sammanhang, är i
stånd att väga) sofra och
koncentrera. s
Egendomligt nog synas, många
hafva svårt att fatta denna påtagliga
sanning. Det förefaller, som om de
inbillade sig, att begränsning vore
den ledigaste sak i världen. Att
»koncentrera» tyckes för dem endast
innebära att knappa af eller stryka
bort utan synnerligt afseende vid
huru eller hvad, med ett ord att
stympa, att förfara efter receptet:
»hugg häl och klipp tå».
Det borde dock vara lätt att inse,
att stympandets konst icke röjer
mästaren, utan - stymparen.
Helt säkert är det en viss
sväfvande och obestämd aning om denna
sanning, som vållat, att de flesta,
hvilka offentligen talat och skrifvit
om folkskoleundervisningens
koncentrering, inskränkt sig till allmänna
betraktelser och i det längsta
undvikit att gifva sig in på den stora,
afgörande frågan om hvad och h^lru.
Att de så gjort, är i och för sig ej
att klandra. Där ett missförhållande
äger rum, där må en hvar ha rätt
att påpeka detsamma och yrka på
dess undanröjande, äfven om han
icke själf ser sig i stånd att direkt
deltaga i arbetet härpå eller ens kan
lämna anvisning om huru detsamma
lämpligast borde ske. Man har rätt
att säga: jag känner, att detta och
detta är på tok, ehuru jag för min
del inte riktigt vet, hvar felet
egentligen ligger eller huru det skall kunna
botas. Så synnerligen stort gagn har
man visserligen ej af dylika
uttalanden, i fall de gälla förhållanden, som
dagligen göra sig -själfva påminta och
därför äro af de praktiserande
skolmannen allmänneligen kända. Men
i och för sig kunna påminnelser af
sådan art dock icke skada och böra
följaktligen icke heller framkalla
protester.
Annorlunda ställer sig saken, i fall
vederbörande kritiker uppträder med
bålstora anspråk och slungar
förebråelser mot andra, f or attdessa icke
hafva undanröjt missförhållanden, till
hvilkas af hjälp ande han icke själf
gittat låna så mycket som ett finger.
Till det slaget af reformatorer måste
vi tyvärr räkna en onämd författare,
åt hvars betraktelser öfver
»Koncentrering af folkskolans undervisning»
Göteborgs"Handélstidning nyligen
upplåtit sina spalter.
Ytterst betecknande är, att hvad
ock denne författare må förstå sig
på, icke är det »koncentrering». Hans
betraktelser äro ändlösa och snudda
vid nästan allt mellan himmel och
jord -TT i denna tidning skulle de
fylla 16 spalter - men huru länge
man än läser dem, finner man
ingenstädes något innehåll, som äger så
pass koncentration och inre
sammanhang, att man med säkerhet kan
veta, hvad författaren verkligen
menar. I detta hänseende liknar han
påfallande den »röst ur
fackmanna-lägret», som anno 1898 genom sitt
understöd beredde agrarpedagogerna
i Göteborgs Aftonblad ett så ogement
nöje.
Hörom först hvilken karaktäristik
denne öfverlägsne domare gifver af
folkskolans och folkskollärarnes
sträfvanden i det hela taget!
En »bolesyn» på de åt folkskolan
upplåtna markerna visar - påstår
han - att jorden är »ytligt
bearbetad och högvis besådd med för
jordmånen opraktiska växter».
Folkskolan ligger i händerna på
»mång-läseriets ifrare», »varma kursifrare»,
hvilka regeras af »de mest omättliga
utvidgningssträfvanden» och söka
släpa barnen upp »till ett
vetenskapligt och intellektuellt proletariat».
Deras ledande program är:
»folkskolan skall meddela så många och
så omfattande kunskaper som
möjligt». De aflas blott att, med
försummande af grundligheten i det
lilla, »fortsätta ytligheten genom att
rusa framåt och öka på». På grund
häraf har - tillägger författaren -
folkskolan »oupphörligt vidgat sina
kurser» och »ägnat speciell
behandling åt allt flera grenar af hvarje
ämne». - »Så fort man blifvit
erinrad om något i och för sig nyttigt
och intressant, genast har det skolat
inrangeras i folkskolans kurser. - -
Skolan själf har ej nödtvunget gripit
in på de mest skilda områden eller
med ringaste betänkande upptagit
nya grenar af kunskap. Hon har
sprungit samhällslifvets kraf på
kunskap i förväg eller själf konstruerat
sådana. »
Något spår af bevis för dessa
tvärsäkra och öfverlägsna påståenden
söker man i författarens meterslånga
betraktelser förgäfves. Ett sådant
skulle ju ock varit omöjligt att
lämna. Folkskolemännens sträfvan och
folkskolans utveckling kunna icke
rättvisligen sägas ha hufvudsakligen
gått i denna riktning.
Folkskolestadgan af 1842 angaf
såsomfolkskolans ämnen: innanläsning,
rätt- och välsknfning, katekesen,
bibliska historien, fysisk och politisk
geografi, fäderneslandets historia och
hufvuddragen af allmänna historien,
räknekonsten, såväl teoretiskt som
praktiskt, till och med sammansatt
reguladetri uti hela och brutna tal,
allmänna begreppen af geometri och
linearteckning samt naturläran,
äfvensom gymnastik och kyrkosång.
Nu gällande folkskolestadga
uppräknar: kristendomskunskap,
modersmålet, räkning, geometri, geografi,
historia, naturkunnighet, teckning, sång,
gymnastik samt trädgårdsskötsel, slöjd
och huslig ekonomi. För folkskolans
högre afdelning har till matematiken
fogats bokföring, till
naturkunnigheten hälsolära, till historien
statskunskap. Hvad som under de gångna
60 åren tillkommit är alltså:
trädgårdsskötsel, slöjd och huslig ekonomi
samt (såsom afslutning å högsta
stadiet af andra ämnen) bokföring,
hälso-lara och statskunskap. Nog kan detta
med fog kallas att »rusa framåt» och
»springa samhällslifvets kraf på
kunskap i förväg eller själf konstruera
sådana» samt att släpa barnen upp
»till ett vetenskapligt och
intellektuellt proletariat»?
Trots alla sina utfall mot nu
nämda »utvikningar», »specialämnen» och
»nya specifikationer», mot »det
odrägliga sönderplottrandet af skolans tid»
samt mot »mångiäseriets ifrare»,
räddar sig författaren emellertid
undan den genanta och förargliga fråga,
som han känner sväfva öfver hans
hufvud: »Nå, min gode man, hvilket
eller hvilka af de där ämnena vill
du då stryka»? När det kommer till
kritan, vill han nämligen inte stryka
ett enda; han vill ha dem kvar samt
och synnerligen utan undantag. »Om
mängden af läroämnen torde», yttrar
han, »’fe å riklig den än är,-var a f öga
att säga», och till yttermera visso
förklarar han sig uttryckligen icke
»yrka uteslutande af något läroämne
ur folkskolan».
Men hvad är det då han vill? torde
någon fråga. Ja, det spörsmålet
anser han sig egentligen ej förbunden
att besvara. Mot dess framställande,
hvilket han tydligen betraktar såsom
ett »de obotfärdigas förhinder»,
protesterar han i förväg på följande
sätt:
Man säger: Kom fram med en fix
och färdig undervisningsplan, som alla
kunna ena sig om (!), och vi vilja
upptaga frågan! Liksom den nu gällande
hade sprungit fram en färdig Minerva
ur någon Zeus’ hufvud. Ett sådant
villkor är lika orimligt som att förelägga
läkaren att insätta en frisk kroppsdel i
stället för den sjuka, som måste
amputeras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
