Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 25. (1,068.) 18 juni 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 25
.Olof Köhler är född 1846 i Tanums
församling . af Bohuslän. Tidigt fick han
höra bruset från västkustvåg, och däraf
förskrifver sig måhända hans kärlek till
hafvet. Ar 1868 promoverades han till
simmagister i Göteborg, tjänstgjorde som
extra ordinarie lärare vid hufvudstadens
folkskolor och aflade praktiskt
undervis-ningsprof i/Uppsala i maj 1880. Redan
1883 frånträdde han dock sin
verksamhet som folkskollärare samt blef efter
den framstående C. H. Liedbeck
gymnastikinstruktör vid Stockholms folkskolor.
Men framför allt har han ägnat sig åt
simkonstens utveckling bland det unga
Stockholm.
Landsbygdens skolväsen.
Vid centralstyrelsens senaste
års-sammantrade väckte hr Alfr. Dalin
motion om att från föreningens sida
måtte vidtagas sådana åtgärder, som
kunde befordra landsbygdsskolornas
tidsenliga utveckling. För ärendets
beredning tillsatte centralstyrelsen en
kommitté, bestående af hrr Alfr. Dalin,
Pehr Borgh, J. Franzén och Mauritz
Tennman. Denna kommitté inkom
vid centralstyrelsens sammanträde
den 26 mars med följande utlåtande:
Under det folkskoleväsendet i Sveriges
städer år från år utvecklats och
förbättrats, har folkskolan på landsbygden
i det hela gått framåt mycket sakta,
ja, å vissa orter rent af försämrats eller
blifvit stillastående. För 25 å 30 år
tillbaka voro folkskolorna i städerna samt
därmed jämförliga orter på landsbygden
i regel anordnade enligt litt. B eller E
i nu gällande normalplan, men dessa
skolor hafva sedan i städerna tämligen
allmänt öfvergått till litt. A eller B.
Landsbygdens fasta folk- och småskolor
ansågos ursprungligen tillhöra litt. E
och b. Sedermera tillkommo
skolformerna C och c, hvarigenom barnens
undervisningstid af knappades till blott
80 å 100 dagar pr år. Det var icke
folket och de lokala myndigheterna, som
uppfunno dessa skolformer, utan vissa
högre myndigheter, hvilka menade sig
saklöst kunna afkörta skoltiden till
hälften. För hela landsändar visar skol
väsendet sålunda, i hvad det rör själfva
organisationen, en afgjord tillbakagång
eller försämring, och de flyttande
folkskolorna (litt. G och g) hafva blott
undantagsvis förvandlats till hvad man
ursprungligen menade med uttrycket fasta
folkskolor (litt. É och b). Om
utvecklingen härvid varit jämförlig med
städernas, skulle man nu i stället niera
allmänt hafva öfvergått till de för
landsbygden verkligen normala skolformerna,
litt. E och b. I vissa fabriks- och
godsägaredistrikt, där man vill tillgodogöra
sig det s. k. barnarbetet, är folkskolans
ställning allra sämst.
Men det är icke allenast själfva
organisationen för skolväsendet, som
utvecklas sämre på landsbygden än i
städerna. Äfven skollokaler,
undervisningsmateriel o. s. v. hafva blifvit i stil med
det öfriga. För ett par tiotal af år sedan
var skillnaden i dessa afseenden icke
så synnerligen stor mellan städerna och
den burgnare landsbygden. Nu däremot
har man som regel i städerna uppfört
tidsenliga, ljusa, rymliga och väl
ventilerade lokaler, under det många
skolhus på landsbygden äro lika mörka,
trånga och osunda som för en half
mansålder tillbaka. Flertalet af sistnämda
skolhus äga icke ens ett
afklädnings-rum, ehuru dylika rum äro väl så
nödvändiga på landsbygden, där barnen
efter en lång och mödosam vandring
komma svettiga och våta till skolan,
som i städerna, där barnen gå hem vid
hufvudmåltiderna. Fattigdom är icke
alltid närmaste orsaken till att dylika
missförhållanden förekomma. Där viljan
är god, kunna t. ex. några få
bemedlade personer uppföra ganska dyrbara
missions- och godtemplarhus, under det
en hel församling ofta icke anser sig
ha råd att bygga ett ordentligt skolhus.
Sämst blifva naturligtvis förhållandena
i sådana trakter, där de maktägande
icke för sina egna barn anlita
folkskolans undervisning. I många vanlottade
folkskolor är lärosalen så knapp och
trång, att halfva det barnantal, som
därinne samtidigt undervisas, borde vara
det högsta tillåtna. Till och med
åtskilliga nyare skolhus äro fullkomligt
otidsenliga, emedan fackkunskapen icke
fått på önskvärdt sätt göra sig gällande
vid deras uppförande.
Och hvilken skillnad råder icke
nu-( mera rörande undervisningsmaterielen i
de större samhällenas folkskolor och den
egentliga landsbygdens ! Medan de förra
blifvit försedda med kartor, planscher,
apparater o. d. ofta långt utöfver, hvad
ecklesiastikdepartementets lista i den
vägen erbjuder, äro många bland de
senare ännu i dag nästan lika illa
utrustade som för 25 å 30 år sedan. Några
trasiga läseböcker, en svart tafla, 3 å 4
kartor, jordglob, de gamla otidsenliga
25-kronorsplanscherna öfver djurriket
(Schneiders) samt möjligen ett
orgel-harmonium - detta är ej sällan all
den materiel, som bestås åt en
folkskola på landet. Icke ens läroböcker i
skolans profana ämnen eller något så
när tidsenliga bänkar äro tillfinnandes,
åtminstone ej i en flyttande folkskola.
Man synes tro, att ju kortare skoltiden
är, desto mindre undervisningsmateriel
blir behöflig. Undervisningen, särskildt
i naturkunnighet, måste därför i dessa
vanlottade skolor blifva öfvermåttan torr,
tråkig och obegriplig för barnen.
Medan städernas folkskolor nu i
allmänhet hafva full lärotid, d. v. s. minst
8 månaders undervisning för hvarje barn,
30 timmar i veckan? på folkskole- och
24 å 25 timmar på småskolestadiet samt
6-årig kurs (2 år i småskolan och 4 år
i folkskolan), anslås åt barnen i
flertalet folkskolor på landsbygden blott
half lärotid eller 4 månader pr år, ja,
mindre än så, då kursen icke alltid är
6-årig. I på två stationer flyttande
mindre folkskolor med tvänne
afdelningar, undervisade på olika tider, får
hvarje barn blott två månaders årlig
undervisning och därtill en mindre
grundlig sådan, emedan de mindre folkskolorna
vanligen icke förestås /if vederbörligen
examinerade folkskollärare.
Då normalplanen därtill angifver nära
nog samma lärokurser för skolor med
half lästid som för de öfriga, blir
undervisningen i de förra tydligen i yttersta
grad Skematisk eller skelettartad.
Tids-fördelningen läroämnena emellan enligt
normalplanen är också en orsak härtill.
Medan för katekesen Och bibliska
historien (morgonandakten oberäknad)
upptagas ända till 12 timmar i veckan eller
öfver en tredjedel af skoltiden (katekesen
ensam kräfver en fjärdedel af tiden),
har (normalplanen litt. E) ett så viktigt
ämne som räkning tillmätts endast en
timmes omedelbar undervisning pr vecka,
d. v. s. en trettiondedel af lästiden.
Geografi, naturkunnighet och historia
hafva tillsamman tio timmar, läsning
fem, skrifning en, sång en och geometri
en timme. Normalplanen visar ock en
synnerlig förkärlek för s. k. tysta
öfningar, som bedrifvas af en klass, medan
en annan dylik högt undervisas i samma
lärorum, ehuru dessa öfningars värde
åtminstone är mycket omtvistadt.
Därigenom blifva emellertid normalplanens
läsordningar i yttersta grad tillkrånglade
och opraktiska. Visserligen är
normalplanen icke lag, men somliga inspektörer
och domkapitel söka dock tillämpa den
såsom sådan. För att skenbart hinna
igenom lärokurserna fullproppas barnen
med torrt minneskram. Det värsta är,
att dylik undervisning icke inger smak
för läsning och alltså icke eggar till
fortsatt utbildning efter skoltidens slut.
Fortsättningsskolor äro ock m}7eket
ovanliga på landsbygden; och där sådana
anordnats, pläga vederbörande icke sällan
upplysa om, att undervisningen efter
afgången från den egentliga folkskolan
icke är obligatorisk, hvadan
fortsätt-sättningsskolan tynar af i brist på
lärjungar.
Vidare är tillsynen öfver
landsbygdens folkskolor ytterst bristfällig och
slapp. Skolförsummelserna afkörta
därför den reglementsenliga lärotiden så,
att många barn icke besöka skolan mera
än sammanlagdt 2 å 3 månader pr år.
För inånga bland landsbygdsskolornas
barn blifva därför lärokurserna så
stympade och osammanhängande, att barnens
s. k. vetande utgöres af lösryckta satser
utan inbördes sammanhang.
Repetitionsförhören, som hållas vid skolor med
half lästid, besökas mycket oordentligt,
ty de ämnen, som måste behandlas vid
dessa förhör, äro enligt sakens natur
mindre lockande för barnasinnet. Med
bästa vilja i världen är det heller icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
