Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 25. (1,068.) 18 juni 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 25
SVENSK LÄRARETIDNING.
455
möjligt att på några timmar hvar
fjortonde dag bibehålla och förkofra
kunskaper, hvilka inplantas med den halfva
lästidens oundvikliga ytlighet. Då
repetitionsförhören likväl äro ägnade att inge
okritiskt folk den föreställningen, att
desamma i någon mån kunna ersätta
förlusten af verklig skoltid, borde de
icke ens ifrågakomma. Landsbygdslärare,
som försökt dylika förhör, synas
allmänt vara af den meningen, att de
kunde saklöst afskaffas.
Vid de sämst lottade folkskolorna
finnes i regel ingen vare sig inom eller
utom skolrådet, som uppskattar lärarens
arbete eller ger honom ett
uppmuntrande ord. Han är lämnad alldeles åt
sig själf och saknar stödet af en
välvillig, förstående och sakkunnig
lokalinspektion.
Bland andra svårigheter, som
landsbygdens folkskolor hafva att dragas
med, må slutligen också påpekas
öfverbefolkningen. Under det att i väl
ordnade skolor sällan mer än ett 40-tal
barn, utgörande ett läxlag, samtidigt
undervisas af en lärare, nödgas man i
vanliga folkskolor på landet i två läxlag
samtidigt undervisa kan hända dubbelt
så många. I sistnämda fall är det ju
omöjligt att på den korta tiden lära
känna hvarje barn särskildt eller att
ägna någon individuell uppfostran åt
den talrika skaran.
Med hänsyn till alla dessa
missförhållanden är det ju underligt, att
landsbygdens lärare icke förfallit i likgiltighet,
då de insett det hopplösa i att sköta
en afdelningsläsande eller flyttande
folkskola. Det vore förklarligt, om mera
begåfvade lärare aldrig utan att vara
därtill af omständigheterna tvingade
stannade kvar å landsbygden utan sökte
sig till städerna eller andra tätt
befolkade samhällen, där bättre ordning är
rådande, och där man någorlunda
förstår uppskatta läraregärningen.
Erfarenheten visar emellertid, att de flesta
landsbygd slärarne följa med sin tid och
arbeta med vaket intresse, fastän en och
annan förlorar modet och »kastar yxan
i sjön». Helt naturligt måste alltså de
onormala skolorna somligstädes nöja sig
med lärarekrafter, hvilka i och för sig
icke äro ägnade att ersätta bristerna i
skolornas organisation.
Följderna af dessa och andra här icke
nämda skiljaktigheter mellan
landsbygdens och städernas folkskolor börja att
allt tydligare visa sig. Medan
arbetarebefolkningen i städer och liknande
samhällen visar ansatser att förstå sina
andliga och materiella intressen, råder
bland landsbygdsarbetarne ännu mången
städes slö likgiltighet i detta hänseende.
Så vidt det är sanning, att kunskap är
makt, leder detta med nödvändighet
därhän, att landtbefolkningens inflytande på
den politiska och sociala utvecklingen minskas,
under det stadsarbetaren alltmera ökar sitt
inflytande. Här gäller att råda bot i
tid. Ärendet rörande
landsbygdsskolornas organisation och arbetssätt borde
därför snarast möjligt utsändas till
kretsföreningarnas behandling.
Centralstyrelsen beslöt att, för
vidare utredning bordlägga ärendet.
»Koncentrering.»
2.
De uppgifter, som i fråga om
lärostoffets bestämmande föreligga den
praktiske pedagogen, äro många och
vanskliga.
Då han ur det oändligt rika
materialet går att utvälja hvad vid
undervisningen skall medtagas, måste han
fästa afseende icke blott vid hvad
som motsvarar barnets intresse och
utveckling och sålunda främjar dess
»formella bildning», utan ock vid
hvad som för dess kommande lif kan
vara af praktiskt gagn och sålunda
är ägnadt att främja dess »materiella
bildning». Men icke nog härmed.
Skola dessa båda syften ej i ovis
nitälskan förspillas, måste han
därjämte se till, dels att lärostoffet till
sin mängd hålles innanför rimliga
gränser, dels att dess olika delar
sättas i det organiska sammanhang, att
de inbördes, stödja och befästa
hvarandra.
Till alla dessa synpunkter måste
tagas vederbörlig hänsyn, då det
gäller att uttala ett omdöme om
beskaffenheten af folkskolans undervisning,
och ur ingen af dem är det lätt att
bilda sig en på verkliga skäl
grundad öfvertygelse. En sådan kan
nämligen . icke skakas ur ärmen; den
uppstår endast på experimentell väg
såsom resultatet af de tusen sinom
tusen försök, genom hvilka generation
efter generation af praktiska
undervisare och läroboksförfattare söka steg
för steg närma sig det för dem alla
hägrande idealet.
Den första förutsättningen för en
fruktbringande diskussion i denna
fråga är, att man har uppgiftens stora
vansklighet fullt klar för sig. Att
den författare, hvars betraktelser
öfver »Koncentrering af folkskolans
undervisning» Göteborgs
Handelstidning meddelat, knappast synes äga
en aning om denna vansklighet,
utgör hufvudorsaken till att hans
betraktelser blifvit så dunkla och
orediga.
#
Den främsta af alla pedagogiska
fordringar, nämligen att
undervisningen skall tillgodose barnens intresse
och motsvara deras
utvecklingsstånd-punkt, har han visserligen icke
kunnat undgå att något beröra. Med
rätta förklarar han det .vara helt
naturligt, att ungdomen ej efter slutad
skolgång »själfmant fortsätter att
gnaga på så torra ben, som skolan» (vi
inskjuta här begränsningen: ej sällan)
bjudit på», och han polemiserar -
likaledes med rätta - mot det slags
koncentrering», som hittilldags torde
varit den vanligaste: i vissa fall kan
man - säger han - genom att ur
ett ämne plocka fram »det viktigaste»
till flyktigt påseende göra eleverna
samma tjänst, som då man för dem
urvattnar en saga. Men efter att
sålunda hafva snuddat vid denna
synpunkt fladdrar han i nästa ögonblick
bort därifrån utan att draga några
konsekvenser därur.
Lika ringa uppmärksamhet synes
han hafva ägnat åt den andra
huf-vudgrundsatsen: att undervisningen
bör taga hänsyn till hvad som för
barnets framtida; praktiska lif kan
vara af nytta. Å ena sidan säger
han visserligen, att hvad folkskolan
skall gifva är »en allmänt
medborgerlig bildning», men i samma andedrag
klandrar han, att hennes
undervisning är inrättad »för annat mål än
att i möjligast direkta form bereda
för det praktiska lifvet». Att det
»allmänt medborgerliga» och det
»direkt praktiska» stå i ett visst
motsatsförhållande till hvarandra, och att
åvägabringandet af den nödiga
harmonien dememellan är ett lika svårt
som viktigt problem, som icke löses
på rak arm, det har han tydligen
ännu ej fått blicken tillräckligt öppen
för.
Den enda del af
koncentrations-frågan, åt hvilken han ägnat någon
nämnvärd uppmärksamhet, är den
som afser lärostoffets mängd. Här
befinner han sig ju ock på ett
område, där han haft tusentals
föregångare. Hvem har icke alltifrån sin
barndom hört förkastelserna öfver
inpluggandet i skolan af en massa
läxkram, som är utan värde vare sig
för barnets inre utveckling eller dess
kommande praktiska lif: af
katekesstycken, af ortografiens och delvis
äfven grammatikens själlösa petitesser,
af reglerna för alligations- och
kedjeräkning, af växternas bladformer,
ståndare och pistiller, fåglarnas näbbhud
och tåställning, rofdjurens
tandordningar, geografiens ortnamn och
invånare antal, historiens fältherrenamn,
fältslag och årtal med mera dylikt?
Af de anmärkningar, som vår
författare i detta hänseende framställer
eller rättare sagdt återupprepar,
framgår emellertid, att han * knapp äst kan
betraktas såsom en ifrare för
lärostoffets reduktion. Han vill visserligen
ej, att i folkskolan något skall
nämnas om tigerns roftänder eller
kamelens trampdynor, men yrkar i stället,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
