Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 28. (1,071.) 9 juli 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 28
SVENSK LÄRARETIDNING.
511
ansåg man, att inledaren tagit för stor
hänsyn till sina egna bittra
erfarenheter.
Under en slutreplik till inledaren
utbrast kyrkoherden Lagerman: »Skall det
bli krig mellan skollärarne och
prästerna, skola vi se, hvem som drar det
kortaste strået!»
Diskussionen afslöts med några ord
af ordföranden, som uttryckte sin
förhoppning, att debatten ej skulle
efterlämna ett alltför störande intryck af
missljud. Intet uttalande gjordes.
#
Nästa möte skall hållas i Falkenberg,
och fick den blifvande bestyreisen
fullmakt att bestämma, huruvida det skall
anordnas 1904 eller 1906.
I bestyreisen invaldes
folkskoleinspektören Hammarberg samt folkskollärarne
J. Johnsson i Köinge, L, A. Andersson
i Ullared, J. Thylén i Falkenberg, K.
E. Dahlstrand i Skrea, J. R. Linder och
H. Holmberg i Tvååker, J. A. Liden i
Ljungby och kyrkoherden D. Davidson
i Falkenberg.
Ordföranden afslöt mötet med ett
bjärte varmt tal, däri han framhöll
uppfostrans stora mål: att göra vårt folk
stort, mäktigt och lyckligt i högsta
mening.
På aftonen hölls afslutningsfest i Tivoli
med många tal och utan ringaste
dissonanser.
En vacker och instruktiv utställning
var under mötet anordnad å allmänna
läroverket med en mängd anatomiska,
botaniska och zoologiska planscher,
läroböcker m. m. Stor beundran väckte en
samling teckningar och slöjdalster,
utförda af folkskolebarn. Utställningen
hedrade både elever och lärarepersonal.
Ingen stridshandske!
Försvar men ieke anfall!
Det i öfrigt så harmoniska
läns-skolmötet i Halmstad tyckes ha fått
en synnerligen disharmonisk
afslutning genom den ordkamp beträffande
»våra lokala bildningsfiender», som å
mötets sista dag utkämpades mellan
en medlem af folkskollärarekåren och
en medlem af Göteborgs stifts
prästerskap.
Att döma af de redogörelser för
debatten, som varit synliga i tidningar
af olika färger, synes den talare
hafva träffat hufvudet på spiken, som
yttrade, att »sanningar sagts från
båda hållen och att å båda hållen
skurits bra till i växten». Särskildt
mot slutet säges »duellen» med sitt
myckna ordande om »vansinne» och
»dårhus» m. m. ha gått helt .»nära
det parlamentariska skickets gräns».
Vi äro i allmänhet inga vänner af
sensationella bataljnummer eller öfver
hufvud taget af kamp för kampens
skull. Redan inledarens utgångspunkt,
den allmänna satsen »att lifvet är
en strid, och att all strid förutsätter
fiender-, förefaller oss mindre
lycklig. Rätta utgångspunkten hade varit
den sanningen, att åtminstone på den
andliga odlingens mark lifvet, normalt
taget, är en samverkan, och att all
samverkan förutsätter medarbetare.
Härmed hade ej varit förnekadt, att
på grund af mänsklig kortsynthet och
härsklystnad arbetstäflingen ofta
urartar till en förbittrad strid, och att
det följaktligen kan blifva en ren
nödvändighet äfven för den mest
fredsälskande att i likhet med de
israelitiska tempelbyggarne sköta
mur-slefven med ena handen och svärdet
med den andra. Just i den ställningen
har svenska folkskollärarekåren länge
befunnit sig. Den har måst kämpa
ej blott för folkskolans tidsenliga
utveckling utan äfven för sin egen
tanke-, yttrande- och handlingsfrihet.
Mäktiga krafter, som sträfvat att
hålla båda nere, hafva, som hvar och
en väl vet, funnits och detta till stort
antal.
I brist på noggranna referat känna
vi ej, huruvida nu antydda
tankegång öfverensstämmer med den af
inledaren i Halmstad utvecklade.
Skulle så vara förhållandet, synes
dock åtminstone talet om att »kasta
stridshandsken» fullständigt
omotive-radt och vilseledande. För nutidens
uppfattning är endast försvarskriget
försvarligt, ochfolkskollärarekårenbör
undvika ej blott att vara den
utmanande parten utan ock att genom
oriktiga uttryck gifva sig skenet af
att vara det.
Äfven ett annat af de använda
uttrycken synes oss olyckligt och
vilseledande - vi mena slagordet »det
svarta gardet». Må ett dylikt
smäde-namn vara inom andra
samhällsklasser huru gängse som helst, i en
värdig och behärskad förhandling bland
folkskollärare har det icke sin rätta
plats. Härtill kommer, att då
detsamma, såsom här är fallet, förbindes
med en bestämd beskyllning, så
riktar det denna beskyllning mot en hel
klass samt står sålunda i en viss
motsägelse mot inledarens uttryckliga
förklaring, att han >;ej velat angripa
prästerskapet i dess helhet utan blott
den schartauanska riktningen».
Gensagan mot att skära prästerskapet
öfver en kam och påpekandet af att
många präster äro folkskolans varma
vänner voro på grund häraf väl
påkallade.
I allmänhet synes det oss leda
endast till orättvisa och förvirring, då
man söker framställa vissa
samhällsklasser såsom folkskolans fiender så
att säga »par Préférence». Man faller
då lätt offer för konstruktioner, som
jäfvas af erfarenheten. Hvar de flesta
vedersakarne i närvarande tid finnas,
det är icke lätt att säga. Visst är,
att folkskolan bland sina kraftigaste
befrämjare räknat präster,
industriidkare, godsägare, storbönder. Men
lika visst är ock, att bland
folkbildningens motståndare dessa samma
klasser haft talrika representanter
samt att till dem understundom sällat
sig äfven kroppsarbetare, ja, till och
med en och annan f. d.
folkskollärare. Ömkliga och bedröfliga
exempel på det sistnämda hafva ju icke
ens under senaste tiden alldeles
saknats.
Har inledaren sålunda gjort sig
skyldig till »svartmåleri», så måste
det å andra sidan anses som
»skönmåleri», ifall hans motkämpe
verkligen, såsom referaten påstå, trott sig
kunna försäkra, att »svenska
prästerskapet alltid visat sig nitiskt i fråga
om folkbildningen» och att vår
folkskolas jämförelsevis höga ståndpunkt
»vore just det svenska prästerskapets
förtjänst». För vederläggande af
dylika öfverdrifter kräfves knappt något
annat än den af en talare lämnade
uppgiften, att han bland sex
skolrådsordförande träffat blott en
folkskolefientlig. »Blott en» är
naturligtvis mycket för mycket, då fråga
är om folkskolans närmaste förmän,
och huru många af de öfriga fem,
som till afventyrs voro likgiltiga eller
ljumma, nämdes ju icke. Att rätt
många skolrådsordförande verksamt
nitälskat för hvar annandagsläsning
och terminsläsning med mera sådant
samt offentligen tagit till orda för
dylika abnorma anordningar, är något,
som ej lärer kunna bortadvoceras.
Att många med oblida ögon se
folkskollärarnes benägenhet att själfva
bestämma hvilken lärareorganisation
de skola tillhöra, hvilken
läraretidning de skola läsa, hvilka möten de
skola besöka, hvilka lärokurser de
skola begagna o. s. v. - äfven det
är tyvärr en verklighet, som är sä
väl bestyrkt, att den ej kan förnekas
men väl måste i hög grad beklagas,
detta icke minst af de präster, hvilka
äro folkskolans och
folkskollärarekårens vänner.
Det är som bekant en mycket
utbredd föreställning, att präster af den
schartauanska riktningen ej sällan
hafva ett utprägladt prelatensiskt
kynne, och att de gärna se
förhållandet mellan kyrkoherdar och
folkskollärare afspegladt i de båda
titlarna »kyrkherrar» och
»kyrkobe-tjänte». I hvad mån denna
föreställning kan vara grundad i nämda
riktnings eget väsende, skola vi för
tillfället lämna åsido. Att den i
vidsträckt grad varit delad af västkustens
lärare och af dem känts såsom en
tryckande börda, därom föreligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
