Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 29. (1,072.) 16 juli 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 29
SYENSK LÄRARETIDNING.
ningars bestämmelser eller
normalplanens anvisningar, dels
vederbörande folkskoleinspektörs eller
skolstyrelses fordringar. I
folkskolestadgans uppräkning af
undervisningsämnena har ju ännu ingen velat yrka
någon strykning, huru vidt och bredt
man än deklamerat om
»mångläse-riet». Särskilda föreskrifter finnas
endast om katekes, om rättskrifning,
om kyrkosång samt, om rusgifvande
ämnen och djurskydd. Af dessa äro
de båda första för begränsningsfrågan
af synnerligen stor betydelse, hvarför
ock ofta (ehuru, betecknande nog, ej
af Handelstidningéns insändare)
blifvit yrkadt, att de kateketiska och
ortografiska oken borde i möjligaste
mån lyftas från barnens skuldror.
Normalplanens anvisningar äro icke
lag, såvida* ej skolstyrelserna i
för-eniitg med folkskoleinspektörerna och
domkapitlen göra dem därtill.
Från-sedt rättstafningscirkuläret och det på
skrufvar ställda’ katekescirkuläret gif- i
vas sålunda för närvarande inga lag- ’
liga hinder för lokalmyndigheterna att
låta sina folkskolor vara
»försöksfolkskolor», i hvilka äfven förnuftiga
koncentrerings-grundsatser kunna
pröfvas i så stor utsträckning, som
man med hänsyn till barnens bästa
finner lämpligt.
Detta såsom svar till
Handelstidningen själf. I fråga om dess
insändares nya betraktelser kunna vi
inskränka oss till följande för hans
uppfattning och stil typiska smakbit.
Läraretidningen påpekar - yttrar han -
att det sedan gammalt inom folkskolan
påg-år en oaflåtlig- sträfvan att koncentrera,
men att. denna sträfvan företrädes af -
mästare och läroboksförfattare.
Våra ord voro, såsom läsaren
torde erinra sig: »af praktiska undervisare
och läroboksförfattare». Men vår
kritiker utbyter de kursiverade orden
mot: »- mästare».
Sträfvandet - fortsätter han därefter på
samma ogenerade sätt - känna vi
tillräckligt för att veta, att det består i att inom de
gifna skolåren hafva (?) allt mer och mer och
därjämte ständigt konservera det gamla
lagret. Vi vilja till exempel erinra om hr
Sand-quists motion vid årets riksdag att i
folkskolorna skulle meddelas undervisning om
straffpåföljd för brott. En riksdagsman, som
tillika är en framstående skolman och som
otvifvelaktigt räknar sig till dem, som
företräda det »pågående
koncentrationssträf-vandet» inom folkskolan, afgaf en
reservation vid sidan af utskottets afstyrkan till
motionen, emedan han ansåg densamma
vara - för litet omfattande.
Till förebyggande af missförstånd vilja vi
här inflika den upplysning, att äfven vi
hafva på vårt program en vida allsidigare
social undervisning än den, som ensamt rör
sig inom området brott och straff. Men en
sådan undervisning måste beredas inträde
i folkskolan genom utgallring af förtorkade
dogmer och teorier, ej genom inpressning
genom bibehållande af allt, som är
gammalt, öfverlefvadt eller i hvarje fall mindre
betydelsefullt.
Detta kalla vi ej koncentrera utan
in-proppa, sammanpressa. Och mot denna rent
mekaniska sträfvan att öka
kunskapsområdet hos folkskolans elever är det vi hafva
protesterat.
Man kunde vara frestad utfästa ett
pris för rätta tolkningen af denna
dunkla text. Skall det tankstreck,
som inflätats i referatet af Svensk
Läraretidnings utgifvares omnämda
reservation, månne uttrycka någon
sorts ironi? I så fall, huru kan
kritikern (»till förekommande af
missförstånd») förklara sig hysa just
samma åsikt, som i reservationen
förfäktades? Eller vill han måhända
låta förstå, att Svensk Läraretidning
hör till dem, hvilka motsätta sig
»utgallring af förtorkade dogmer och
teorier» samt kämpa för
»bibehållande af allt som är gammalt,
öfverlefvadt eller i hvarje fall mindre
betydelsefullt» eller, såsom han äfven
uttrycker sig, allt »hvad gammalt och
förlegadt är»?
Man skall sannerligen befinna sig
i bra svårt trångmål för att taga sin
tillflykt till så malplacerade
insinuationer.
Försäkringen att de tre kritiska
artiklarna varit riktade mot
konserverandet af »det gamla lagret» är icke
med sanningen öfverensstämmande.
Hvad deras författare alltigenom
polemiserat emot det är de »nya
grenarna af kunskap», de »nya
specifikationerna», folkskolemännens
förmenta sträfvan att »springa
samhällslif ve ts kraf på kunskap i förväg» o.
s. v., och förgäfves letar man i dem
efter det kraf på »utgallring af
förtorkade dogmer och teorier»,
hvarmed författaren nu i sista stund söker
hjälpa upp sina aktier hos den
frisinnade Göteborgs Handelstidning.
Hans lösen har icke varit: »Bort med
det förlegade gamla!» utan: »Front
mot det påträngande nya!»
Låtom oss nu endast till slut
anmärka, att just detta förhållande är
orsaken till att vi för vår del ej
kunnat skänka något som helst gehör åt
hans dunkla orakelspråk.
Ett länge, närdt önskemål
har blifvit uppfylldt genom de af
riksdagen antagna och af k. m:t nu
sanktionerade lagar angående
vanartade och sedligt försummade barn
samt minderåriga förbrytare, hvilka
i dagens nummer börja meddelas.
Djupare sedt hafva genom dessa
lagar församlingarna, skolstyrelserna
och lärarne egentligen icke fått sig
några nya förpliktelser ålagda. Att
söka taga hand om samhällets
olycksbarn har ju redan förut varit deras
skyldighet; hvad som nu omsider
skett är endast, att de blifvit
utrustade med de oundgängligaste
resurserna härför.
Sedan detta ernåtts, kan det
knappast längre sägas, att vi svenskar
på förevarande område höra till de
efterblifna nationerna. Lagar om
uppfostran åt den vilsekomna
ungdomen hafva visserligen under längre
eller kortare tid funnits i några andra
land - t. ex. England, Norge och
Preussen - men vid en jämförelse
mellan dem och de nu hos oss
utfärdade, skall det säkerligen befinnas,
att de senare i vissa afseenden hafva
rätt stora företräden, framför allt
därigenom att deras karaktär af
upp-fostringslsig&r är vida starkare
utpräglad. Orsaken härtill torde
hufvudsakligen vara att söka i sättet för
deras tillkomst. Medan initiativet till
de utländska lagstiftningarna tagits
nästan uteslutande från filantropiskt
och framför allt juridiskt håll, har hos
oss det pedagogiska inflytandet från
början varit det ledande. Initiativet
har utgått från folkskolan,
folkskole-män hafva fått deltaga i de
förberedande arbetena, och vid den slutliga
afsättningen hafva såväl regering som
riksdag i allt väsentligt skänkt gehör
åt de önskningar, hvilka af
folkskollärarekåren blifvit framställda.
Men om vid lagarnas tillkomst
skolmannens medverkan tagits i anspråk,
så kräfves denna medverkan om
möjligt i ännu högre grad vid deras
till-lämpande. På lärarnes nitälskan för
ungdomens sedliga vård kommer det
i främsta rummet att bero, huruvida
de nya bestämmelserna skola
uppfylla sitt viktiga ändamål.
Program
för stiftsskolmötena i Göteborg och
Ystad samt 50-års-festen i Falköping
återfinnas längre fram i dagens
nummer.
En förlust
på ända till 300 kr. kan en
folkskollärare göra, ifall han uraktlåter att
skaffa sig vederbörlig fullmakt på sin
plats (eller åtminstone
protokollsutdrag) med angifvande af
tillträdesdagen. Det har visat sig, att lärare,
som försummat hålla på sin rättighet
härvidlag, fått ålderstilläggen ett år
senare än som vederbort, enär han på
grund af ordförandens frånfälle
hvarken genom protokoll eller intyg kunnat
styrka, när han blef ordinarie. En
möjlighet finnes ju alltid att från
pensionsinrättningen få intyg angående
tillträdesdagen, men om de skilda
ordförandena lämnat olika uppgifter,
blir saken t vis tig. Vårt råd är
alltså:-skaffa Eder alltid fullmakt med
tydlig uppgift angående tillträdestiden!
En inkompetensförklaring
höll på att vålla misstämning vid
stiftsskolmötet i Östersund. Där
uppträdde nämligen en prästman vid
namn Hansson. Så nyligen
prästvigd, att han ej ens synes vara
upptagen i den nyaste ecklesiastikmatri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
